Något i hans blick sade mig att sitta ned. Hans panna veckades och hans bekymrade ansiktsuttryck gick som kårar längs min nakna rygg.
För inte allt för länge sedan i en stad bara några mil från min hemstad hade mannen gått omkring till synes utan planer. Om jag hade haft möjligheten att se in i framtiden hade jag aldrig tagit den där extra skeden med kakao och hällt ned i degspadet. Hur skulle jag kunnat ana? Hur skulle jag över huvud taget kunna tänka mig vad som skulle hända?
Piskrappen över min rygg tilltog i styrka. De gjorde ont konstaterade jag med en sur smak i munnen. Men smärtan var inte av det slaget man ser på TV, nej nej. Den snarare kröp fram till en och upp i ens knä och lät sig klappas ett tag för att sedan kasta sig mot ens strupe och sticka in alien-liknande spröt genom adamsäpplet.
Med tiden här hade jag lärt mig exakt hur den dagliga rutinen på borgen gick till. Strax innan gryningen, när konungen fann det lämpligt att beställa ännu en halstrad gås med sås gjord på vinbär, smultron och enbär malda till en tämligen grynig men ändå homogen massa, började festligheterna. Männen bjöd upp kvinnorna till dans och spelmännen visade prov på bristande musikaliska kunskaper. Det var först när drottningen, i folkmun kallad ”Den som sover på taket” upptäckte att kungen drunknat i sina egna spyor som dansen upphörde. Vanligtvis hände detta klockan 12.50 eller som vi säger på den här sidan av jordklotet ”tiden strax innan”.

Nu tror ni säkert att jag ogillade min vistelse i borgen men ni ska veta att jag inte gjorde något för att dölja min bara rygg. En knapptryckning skulle räcka för mig för att lägga beslag på min egen ryggtavla, som förövrigt i viss mån liknade MonaLisa, och skära upp den i stora köttiga bitar. Saftiga bitar. Sådana bitar som du finner på somliga PizzaHut pizzor. De där som du med god aptit slukar och fundersam haka förnekar. De bitar vars ursprung du varken vet om eller vill veta om. De bitar du lärt dig att med slutna ögon suga på extra länge innan dina tandrader sliter dem i stycken och mal dem ner till en smet som lätt slinker ned i din vrångstrupe.
Min vistelse skulle inte kunna beskrivas med ett ord, men jag hade försökt att beskriva den i en berättelse ungefär två A4 lång men det fösöket hade misslyckats, fatalt.

Nästa dag tog jag en promenad. Trädgårdsmästaren gick lite förstrött omkring i sitt grönsaksland tills han med sina små pliriga grisögon fick syn på mig och gjorde honör. ”Nöjet är helt på min sida” sade jag med en ansträngd min och krossade trädgårdsmästarens enda stortå med min metallskodda sko. ”Standarden är grym, kamrat” svarade trädgårdsmästaren medan hans enda hand kramade sönder det verktyg han höll i.
I växthuset hade Ian, hedersvakten, just gjort harakiri och låg på marken till synes helt utan liv i den lilla klena, blodtömda kroppen. ”Om pappa såg mig nu skulle han vrida sig i sin grav” skrek jag ut över staden och tog en stor tugga. Röd vätska rann längs mina mungipor. I ett buskage skymtade jag en liten pudel. Jag behövde bara ge den en blick så sprang den iväg. Jag tog ännu en tugga av vattenmelonen jag just krossat. ”Bäst att se medan tornet är vält” hörde jag en hes röst yppa bakom mig. ”En ensam varg är ingen soldat som tappat vägen, det är ett ostron” svarade jag och sträckte upp mina vanskapta lemmar i luften. Stegen bakom mig kom närmare. ”Sååååå, vi förstår varandra”. Att vända sig om var överflödigt. Redan som liten hade jag fått höra berättelsen. Den hade gått från mun till mun i generationer. Ändrats lite från gång till gång men jag kände såväl igen den. I den åldern man skaffar barn, jag har faktiskt glömt när, jag glömmer så mycket här nere, så mycket, talade jag om för dig hur du skulle göra, vad du skulle säga, hela proceduren hade jag sagt till dig. Du hade glömt allt. Men vad gör det? Min ruttnande kropp hade ändå inget att tillföra dig. Du som är så vacker, så smart, hur skulle jag någonsin kunna lära dig att första de två ädla sanningarna om lögnen och maktens djävulsprincip. Hursomhelst var du borta nu. Det var över 100 år sedan du skickades iväg. Bättre skulle det bli, som alltid. En efter en skickades ni iväg och nu så står jag här och hör hur stegen närmar sig bakifrån.

Det var systemets sjuka själ som flåsade mig i nacken. Jag hade vetat om det hela tiden men inte vågat erkänna mina egna känslor. Ett högt klickljud hördes och jag började sakta tappa känseln i mina såriga ben. Tre sekunder senare (fyra sekunder i vissa kulturer) började mina tår falla av. De vita maskarna som kom upp ur jorden började äta av mitt uråldriga kött. ”Av jord är du kommen, av jord skall du åter vara” sade jag och skrattade för mig själv medan jag såg hur maskarna åt sig längre uppför mina ben. Jag tog upp en pinne från marken och petade bort en mask. Dess feta vita kropp pulserade i en peristaltiska rörelse. Med ett hårt slag krossade jag den.
Maskarna närmade sig skrevet och jag började inse alvaret i situationen. ”Labra lege, purgamentum init, exit purgamentum!”. Ett ännu ljudligare klickljud ekade omkring mig. Maskarna slutade äta och samlade sig under ett persikoträd i närheten. En stel hand lades på min panna. Min kallsvett gjorde att ahnden gled av och hamnade mellan mina stumpar till ben. I handen låg en ihoprullad papperslapp som jag med mycket möda vecklade upp och läste. Till min stora förvåning var det en dikt av Vilhelm Moberg. Den handlade om en pojke utan huvud som överlevt flera tusen år genom att enbart äta kottar och skyffla snö om vintrarna. Mina glödgade ögon började vidgas och kosmiska krafter mättes mot varandra. Universum vreds och böjdes och tusentals himlakroppar slungades ut ur universum då de olika krafterna kämpade mot varandra.

Gott och ont, eld och vatten, jord och vind. De olika elementen började en giganternas kamp, den kamp som samtidigt utspelade sig i huvudet på mig. Du var ju borta nu. Du hade det ju SÅ bra. Trodde du ja.
”Fort, fort! Kungen är död!”. Det var drottningen som vanligt. Jag hade glömt bort den dagliga rutinen och hade helt glömt bort att vattna åsnorna. ”Tölp” skrek hon åt mig och löste repen som jag var bundna med. ”Seså, följ mig nu.” Jag fösökte hänga med i hennes mördande tempo men utan ben var det ingen lätt match och jag som brukade besegra drottningen i schack! Vi kom fram till en stor bassäng fylld med rönnbärsgéle och på botten låg kungen. Slangar gick ut och in ur hans väldiga, lätt upplösta kropp som skakade av hyperneuroakustiskadiafragmakontravibrationer.
Jag tänkte just hoppa i då jag såg att någon redan hade gjort det. Drottningen låg redan bredvid kungen, omsnärjd av slangar där mörka vätskor pumpades runt. Hennes hud började pulsera och antog en svagt blåaktig färg. Av vad jag hade läst i stjärnorna skulle det inte ta många minuter till. Skapandet av en industrirobot för hemmabruk gick snabbare nu för tiden.

e-mail: apeshit@swipnet.se