Status K

De drog från planet till planet, från galax till galax och från universum till universum. De var alla cirka tre meter höga, hade blåskimrande hudfärg, långa bepansrade tentakler och rasen kan bäst beskrivas som ett sorts parasitiskt nomadfolk.

De hade ett väldigt utarbetat system som de följde när de kom till en ny planet. Beroende på hur utvecklade civilisationer de mötte tog det mellan 15 och 24 jordtimmar för dem att ta över en planet.

När det steget var avklarat kunde det ta mellan en och två jordveckor att konsumera alla de resurser som fanns på planeten och det som de lämnade efter sig var en kal, kall och tom planet. Inga resurser fick gå till spilla, inget folk lämnas efter och inga civilisationer benådas.

Planeten vi kallar jorden stod på tur.

För oss på jorden var det en helt vanlig dag, den grå massan gick sporadiskt omkring, domedagsprofeter gick omkring mässandes för folket ovetenskapliga budskap och USA var i full gång med att dölja alla spår av det ankommande anfallet.

Den stolta amerikanska flottan hade sett fram emot kontakten i tre veckor och var väl förberedda, deras självförtroende var på topp. På däck på det enorma kärnvapenbestyckade hangarfartyget ”Dead Presidents” hördes kommentarer som ”Let’s kick some alien butt!” och ”Welcome to earth” följt av en gäng skratt, klappar på axlar och laddandet av stora glänsande vapen.

Så var den stora dagen kommen. Den amerikanska presidenten meddelade pressen och världens övriga länder om att ett anfall från en främmande livsform just börjat och att den amerikanska armén var väl förberedd.

Samtidigt ute i den mexikanska golfen sjönk det enorma kärnvapenbestyckade hangarfartyget ”Dead Presidents” och kommentarer som ”They’re animals man! They’re not supposed to do this!” och ”Game over man, it’s game over!” kunde höras.

En vecka senare var jorden lika öde som för ett antal hundra miljoner år sedan. Vi hade blivit offer för elaka konsumenter från yttre rymden.

Gabriel F

e-mail: apeshit@swipnet.se