Status I

Han var en datanörd, en av de bästa som någonsin existerat.

Hans hud var blek efter års exponering av dataskärmen. Hans klädsmak höll sig i gråzonen av mellan försumning och total avsaknad av smak, vilket resulterade i ett par slitna jeans, några nummer för små, och en smutsig T-shirt, många nummer för stor. T-shirten hade texten "I program, therefor I am" med stora grälla bokstäver, både fram och bak. Håret såg ut som en krigszon. Han hade för flera år sedan gett upp sitt fysiska yttre och ägnade nu all tid åt att ignorera det.

I hans värld existerade bara matriser och förkortningar. Han talade C bättre än svenska, och hade tagit upp vanan att avsluta varje mening med ett semikolon. Logik existerade och regerade i kungariket där han var härskare. Hans dator var hans enda vän och han älskade det stilla surret av hårddisken som sakta vaggade honom till sömns och det taktfulla ljudet av tangenterna under hans vältränade fingrar.

Han levde i exil från världen. Hans enda kontakt med en organisk livsform var den en gång varma pizzan som sakta utvecklat ett eget ekosystem av mikroorganismer. Hans basföda bestod nu enbart av kall pizza och ännu kallare kaffe. Hans lager av Joltcola var för länge sedan slut och det enda spåret av den gyllene drycken var ett midjehögt lager av tjock, brun sörja som dekorerade golvet. Väggarna döljdes av tomma pizzakartonger som byggde upp en mur mot omvärlden. Hans metabolism hade lidit obotliga skador.

Hans exil var fullkomlig, alla band med mänskligheten var avklippta. Men det hade inte alltid varit så. Flera gånger hade han försök att skapa ett band med resten av världen, men han hade bara möts av föraktfulla blickar som såg ner på honom och hans varelse. De såg igenom hans fasad och rakt in i hans hjärta. De hade sett hans verkliga väsen och de föraktade det. Han var inte menad för ett liv bland människorna, och han återvände till sitt liv i exil.

Men en dag reste han sig från skärmen och lämnade tryggheten bakom sig. Han stängde av datorn och lät den vila. Han vadade genom den midjehöga sörjan och forcerade muren av pizzakartonger. Han öppnade dörren och välkomnade solens strålar på sin bleka hud. Han var redo att möta världen.

Han började med att ta en dusch och sköljde bort år av svett och damm. Sina gamla kläder bytte han mot sådana som han sett att vanliga människor hade på sig på TV. Krigszonen på huvudet fick ge vika för sax och kam. När han var färdig begrundade han sig i spegeln och gillade vad han såg, ty framför honom i spegeln stod en normal människa.

Han gav sig ut på stan, lämnade alla disketter, kryptiska sladdar och brända CD-skivor bakom sig. Alla datoraffärer som tidigare varit hans oaser, ignorerades nu iskallt. Han hade nu slutgilltigen tagit avstånd från sitt gamla liv, det fanns ingen återvändo. Det som fanns kvar var till det yttre en helt vanlig människa, men bakom fasaden lurade ett mörkt hjärta.

Som han gick på gatorna fick han för första gången på mycket länge, känna känslan av att vara fri. Ingen kastade föraktfull blickar på honom. Ingen såg ner på honom. Han var normal och han var lycklig.

Fem sekunder senare blev huvudpersonen överkörd av en överdimensionerad monstertruck i mörkblå färg, och han förpassades till de dödas rike. Men även om skulden och sorgen kan vara överväldigande så får vi tänka på att han är på en bättre plats nu. Och bär i åtanke att innan han dog så fick för några korta sekunder uppleva den sanna lyckan. Så minns honom som den solstråle som han blev och inte den förtappade varelse han en gång varit.

Gustav N

e-mail: apeshit@swipnet.se