Status H

Kaninen var vit, riktigt försöksdjurs- vit. Dess små röda ögon plirade ut genom fönstret ut i det totala mörkret. Ingenting syntes, ingenting lät. Det var tyst, väldigt tyst, men ändå inte oändligt tyst. Någonting lät - Såsom tingens natur är, likt en rektors potentiella närvaro gnagde någonting i kaninens skalle. Känslan av brosk som knäcks, muskler som sprättas isär och ben som spräcks, som vi alla vet endast en rektor kan åstadkomma, visade sig komma av en cybernetiskt modifierad arktisk Arkiv-X- mask, vars elektroniska utrustning skulle registrera kaninens alla sinnen, omgivande abiotiska faktorer och däggdjurets kroppstemperatur.

Vad nu inte kaninen visste, och ingen annan för den delen heller, var att masken hade rest i tiden från en potentiell framtid som omnipotent härskare av universum, och modifierat implantaten så att den inte längre var slav under kaninen, kaninen var maskens marionett.

Detta var egentligen ett onödigt ingrepp eftersom detta ändå kommer, eller egentligen nu, redan skett men endast en sannolikhet på 1.3*10-16 Så masken ville vara säker på att det skulle bli gjort så sannolikheten för att detta inte skulle ske skulle vara 1.3*10-16 och sannolikheten för att detta skulle ha inträffat skulle vara nära 1.

Denna diaboliska och tämligen förvirrande plan var kaninen fullständigt ovetandes om. Den började precis misstänka att det var detta som orsakade sådan oro, innan masken skulle kompensera genom att med kirurgisk precision borra sig in i hjärnan och utföra en frontallobslobotomi, när intervallet för kaninen och övriga medresenärers rumtid krympte till 10-44 sekunder. Eftersom det gudomliga väsen som styrt masken nu bara antingen kunde ta reda på var masken befann sig eller med vilken hastighet den rörde sig. Väsendet hade försökt att bestämma båda samtidigt, men påverkade då, rummet, så till den milda grad, att rumtidens väv brast och rummet föll ur tiden likt kort i en omgång ”kung och städare”.

Kaninen var odödlig. Ingenting kunde skada den eller på annat sätt förändra den. Den hade tyvärr ingen biologisk aktivitet som definierar ordet ”levande” - Kaninen borde alltså vara död. Även om den i detta tillstånd inom de närmaste sekunderna kunde motbevisa detta genom att tänka i fenomenologiska banor; så var den just precis i detta ögonblick död, eftersom tiden stod stilla.

Eftersom tiden inte finns kan inte rummet existera, tänkte kaninen; innan den fjärde dimensionen kollapsade i ett enda stort primalskri.

Jonas E

e-mail: apeshit@swipnet.se