Skägget

Annan kroppsbehåring i all ära, det var något visst med skägg - så tyckte i alla fall amiral Rodobert. Från kungarikets alla hörn kom mången att beskåda den praktfulla buskskog som täckte hans ansiktes nedre regioner och många var de män som vid åsynen av honom veknade och skamsna såg att de funnit sin överman. Amiralen var en av landets stoltaste karlar och han hade stor pondus i utrikesfrågor. Men en morgon härförleden ändrades allt i en handvändning, en historia som även har något att lära oss:

Redan när amiralen slog upp ögonen kände han att något var på tok. Emellertid hade han inte tid att känna efter, eftersom han skulle träffa konungen och bli befordrad till utrikesminister, och han kastade därför resolut av sig täcket, klev i sina guldtofsbehängda tofflor och styrde sina spänstiga om än något yrvakna steg mot badrummet. En enda blick i spegeln räckte dock för att få sjöbjörnens lurviga ben att vekna, något som inte ens de sju haven dessförinnan lyckats med. Skägget var försvunnet och med det ansiktets forna kraft och balans. Nu såg det naivt och närmast övertungt ut. Med ett svag skri segnade han ned och slog i hakan, nu när skägget inte längre dämpade fallet.
"Vad är det, älskling?" frågade amiralens hustru som väckts av dunsen när kött möter marmor.
"M-m-mi-s-sk-kg" stammade Rodobert men överfölls av en blandning av två delar äckel och en del skräck (en känsla han hittills varit förskonad från) vid åsynen av sin fru som just steg in i rummet. Därpå föll han i en ny, mer svårartad vanmakt. Hans hustru visade dock prov på tidigare osedd handlingskraft och hällde en tunna rom i sitt gemåls bleka ansikte som snart fick färg, men inte skägg, igen.

När amiralen åter kom till sans kunde han bara peka stumt på sin makas ansikte. Där satt det ståtliga skägg han nu så bittert saknade, vilken fruktansvärd syn. Hans hustru var dock inte av samma åsikt.
"Det var ju riktigt klädsamt!" sade amiralskan när hon tittade i spegeln och koketterade sig.
"Men älskade!" utbrast Rodobert.
"Det saknas bara några rosetter, så kan jag gå på syföreningens möte med det" fortsatte kvinnan förtjust.
"Det är ju mitt skägg!" pep amiralen.
"Vad de andra damerna skall bli överraskade!" myste hans fru.
"Ge tillbaka det!" bönföll den arme mannen, men hans forna myndighet var som bortblåst.
"Kommer inte på fråga!" sade hustrun med skärpa. "Nu sitter skägget på mig, och då gör jag vad jag vill med det. Basta!" Rodobert kunde endast stöna. Hans gemåls skrämmande anlete och nyvunna, häftiga humör kom honom att bäva i djupet av sin själ. Han kröp ut ur rummet och draperade ansiktet i ett skynke innan han smet ut bakvägen och hastade till sin konungsliga audiens.

"Ha ha ha ha!" skrattade konungen så att bockskägget vippade, mer road av amiralens uppsyn än tagen av dennes skakande historia. När hans majestätiskhet småningom lugnat ned sig tillade han emellertid: "Men vi kan inte ha en utrikesminister som ser ut som en fågelskrämma, och ingen amiral heller förresten. Du får sparken! Var inte orolig, du får säkert jobb på cirkus! Ha ha haa..." Regenten började skratta våldsamt åt sitt eget skämt, och det syntes på kroppsspråket att han inte ville se den forne amiralen mer. Denne kröp därför ut ur rummet, prisande hans högvördighets godhet och smak.

Efter att ha sprungit ett pinsamt gatlopp hem, snavandes omkring med ett skynke som skylde ansiktet lika mycket som det skymde sikten, sjönk Rodobert ned på en divan i hemmet och fann att tjänarna inte längre behagade passa upp honom, det var "under deras värdighet". Anblicken av hans skäggbeprydda hustru ingöt dock en sådan skräck i dem att de genast ändrade åsikt. Hon var på sitt uppsluppnaste humör och gladdes åt att skägget givit henne en sådan status att hon omedelbart utsetts till översömmerska. Men hon ville inte återbörda skägget, ty hon "hade blivit riktigt fäst vid det", och när Rodobert gick till sängs grät han bitterligen - han var en bruten man.

Ändå finns i denna värld vänner av ordning som varken saknar skägg eller mod. Den natten gick de till aktion. Genom en simpel operation befriades den trilskande damen från sin malplacerade hårväxt och med hudlim fick vår hjälte sin saknade manlighet åter, låt vara att resultatet blev tufsigare än innan och de flesta håren fastnade på tungan. Idag framlever Rodobert ett stillsamt liv som familjens självklare överhuvud och beskyddare men utan några vidare krav på nytt arbete i kronans tjänst. Han säger att han lärt sig en läxa.

Census morali: Eget skägg smakar illa.

Gustav Henter

e-mail: apeshit@swipnet.se