Projekt 8

En nyårsraket visslade iväg och försvann bakom ett hustak där den smällde. Klättra vidare, sa Henrik till de andra två. Jag får inget fäste här uppe, svarade en av de andra. Fortsätt ändå, det är för sent att återvända nu. Ja, ja. Runt omkring dem exploderade raketer i tusenkronorsklassen och folk hurrade, drack champagne och gav nyårslöften som de i förväg visste att de aldrig skulle kunna hålla.

Ok, bara fem meter kvar, kom igen nu för i helvette! Ta det lugnt, vi har hela natten på oss. Jag börjar bli trött i armarna så skynda! Ja, ja.
Sakta men säkert klättrade de uppåt för att till slut, utmattade och svettiga, kravla sig upp på toppen.
Puh, vilken resa, borde vi inte tänka på hur vi skall ta oss ner nu. Nä för fan! Jag är alldeles för packad för det. Vi väntar till imorgon, tänk på att vi ska vara här uppe i åtta dagar.

Nästa dag vaknade de frusna in till märgen och bakfulla som ägg. Öööh, var allt Henrik fick ur sig. Vinden blåste friskt och biltrafiken hade kommit igång på allvar. Var det här verkligen en så bra idé, sa en av dom andra och tittade nyvaket på Henrik. Ja, man måste kämpa för sina ideal. De kommer att hylla oss som hjältar när det hela är över, lita på mig.
De andra kunde inte göra annat än att följa Henriks order.

Ute i Sverige hade tusentals studenter gjort likadant. Det satt folk uppe på höga platser från Kiruna uppe i norr till Ystad i söder. Alla hade inte klättrat upp på obelisken som Henrik och grabbarna, men de flesta studenter hade i alla fall valt ett svåråtkomligt ställe att klättra upp på. I åtta dagar skulle de sitta där uppe, alla för en gemensam sak, att kämpa för sina ideal.

Samtidigt i ett ljust rum med sjöutsikt och god mat i satt statsministern och hans närmaste medarbetare och tampades med statsbudgeten. Vi måste dräpa den här besten för att uttrycka det milt, sade Göran Persson. Om två dagar är tidsfristen ute och folket vill se resultat. Det finns en sak vi kan göra, klämde en puckelryggig dvärg fram. Dvärgen som just talat var endast en tvärhand hög och levde på smulorna från de rikas bord.
Göran Perssons ansikte lyste upp:
Men men, vänta ett tag... Det är ju en fantastisk idé, men vi måste agera snabbt. Du, du och du får ta ansvaret för projektet medan jag och min tvärhand höga dvärg går ut och tar en munk i kafeterian.

Fem dagar senare var hela brandkåren avvecklad. Alla stationer stängda och alla brandmän sparkade. Budgeten kunde hållas och regeringen var lycklig. Några andra som också var lyckliga var medierna. De hade nyheter om bränder var och varannan timme. I somliga kanaler hade de satt in extranyheter en gång i halvtimmen för att rapportera om nya bränder.

Vad hände då med studenterna uppe på alla höga byggnader? Jo dom satt kvar där lyckligt ovetande om vad som skett. Det enda annorlunda var en aningens brandrök i luften. Det kom som en chock den åttonde dagen när de tänkte att brandkåren skulle komma för att hämta dem. Brandkåren fanns inte längre. Studenterna hoppades då givetvis på att den goda befolkningen skulle komma till deras undsättning men på den tiden som de varit uppe hade den intellektuella nivån i Sverige sjunkit till den milda grad att ingen kom och hjälpte.

Efter ytterligare åtta dagar hade Sverige tusentals skelett utplacerade på höga platser men ingen var tillräckligt smart för att fatta varför.

Gabriel F

e-mail: apeshit@swipnet.se