Öppna ögon

Hon öppnade ögonen. Det hon såg var blått, klarblått. Hon låg där och kände hur smärtan i låret blev allt värre. Hon ville därifrån men kunde inte röra sig.
Nu är det slut, tänkte hon. Med sina tankar på något helt annat ställe vred hon på huvudet. Det hon såg fyllde henne med värme.

Hon satte sig upp i snön. Knäppte av sig skidorna och såg på mannen som närmade sig. För ett tag var smärtan i benet som bortblåst. Det var mannen med ögonen. De finaste ögonen hon någonsin hade sett. De var inte tilldragande, mer uppslukande. Många månader tidigare hade de träffats på ett läger. Hon hade redan då känt dragningen till honom men försökt glömma. Han var ju ändå 17 år äldre än henne.
- Det var en riktig krasch det där. Hur känns det?
Hon ryckte till. För ett tag hade hon varit helt i sin egen värld där bara hans ögon existerade. Hon såg att han rörde på läpparna men hörde inget. I hennes värld spelades ljuv musik. Hon log och sedan svartnade allt...

Hon hörde något som pep. Det pep regelbundet och hon började fundera. Vart var hon? Hur hade hon hamnat där? Hon kände något mjuk mot kinden och öppnade försiktigt ögonen. Där var han igen. Mannen med ögonen. Han sken upp och log när hon öppnade ögonen.
- Var är jag? Vad har hänt? Varför är du här? Jag förstår inte, flämtade hon.
- Det är ingen fara. Du är på sjukhuset. Du lyckades att göra dagens snyggaste krasch. Jag får gratulera! Du hade bästa mellantiden. Han slutade prata och bara log. Hon försökte sätta sig upp i sängen där hon låg men blev hejdad av mannen.
- Nej du. Du har fått en hjärnskakning. Du får ta det lugnt i några dagar nu.
Hon suckade och lutade sig tillbaka igen. Hennes blickar vandrade runt i rummet som var fyllt med mystiska apparater.
Blä, tänkte hon, jag vill inte vara här. Smärtan i låret hade försvunnit. Hon mådde ganska bra. Hon såg på mannen med ögonen och blev plötsligt att må väldigt bra. Hennes enda önskan var bara att få komma ut från sjukhuset.
- Ja du tjejen. Det var tänkt att du skulle få komma härifrån idag. Du får följa med mig.

Det blev kväll. Hon låg i soffan i hans stuga. Han kom med O'boy. De satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon började inse att det fanns en mening med allt som hänt. Hon kände hur hon började bli trött. Hon slutade prata och bara såg in i mannens ögon. Där satt han, mannen med ögonen. Som i en dröm. Han log på det där speciella sättet som hon avgudade. Tänk om man kunde stoppa tiden. Då skulle jag stoppa den nu, tänkte hon.
- Jag vill stanna här med dig, sa hon. Han böjde sig fram och omfamnade henne.
- Visst. Vi stannar här. Du och jag, viskade han lågt i hennes öra.

Hon kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Hon var i hans armar och där skulle hon stanna. Hon kände att hon verkligen var lycklig och slöt ögonen... Nästa gång hon öppnade dem var början på något nytt.

Ztina Backlund

e-mail: apeshit@swipnet.se