Nils-Åke Pinkerton

Nils-Åke Pinkerton hade tapetserat väggarna i sitt hus med dödsannonser, kvinnliga dödsannonser. Golven hade inga mattor, utan var täckta med röda och blå ballonger. Ibland brukade Nils-Åke Pinkerton spela fotboll med ballongerna. Han dribblade sig genom sovrummet, gjorde tunnel på köket, och sköt mål i krysset på Lena-Lotta Larsson (1948-1997), vars annons hängde tillsammans med Ulrika-Louisa Urbansson (1937-1997), till vänster på köksdörren. Om Nils-Åke Pinkerton var på gott humör, brukade han på nedstudsen sticka en stoppnål i ballongen och säga: "sicken blås"! Från taken hängde i tunna trådar gula och gröna julgranskulor, samt små saltdoftande lakritsgubbar, som han köpt i en butik utan skratt. Nils-Åke Pinkerton bet ibland av benen på gubbarna. Kapade med framtänderna, och krossade med kindtänderna.

Köksmöblemanget utgjordes främst av fyra runda pallar, vilka var ingnidna med solrosolja, jordnötsolja, olivolja, och symaskinsolja. Nils-Åke Pinkerton brukade halka omkring på pallarna samtidigt som han sköt med luftpistol på Kajsa-Karin Bok (1941-1997). Bordet var ett hopfällbart tältbord, vilket oftast klämde Nils-Åke Pinkertons vänstra tumme när han vecklade upp det. Förutom dessa praktiska utensilier var köket tomt. Detta gjorde att det ekade när man ropade: "koko". I Nils-Åke Pinkertons kök ekade det ofta.

Sovrummet var klätt i en jättelik rosa och röd dubbelsäng som Nils-Åke Pinkerton köpt billigt av en konkurshotad pantlånare. I ena änden på sängen kunde man lyssna på radio, i andra änden hängde ett tummat exemplar av bibeln på en svart metallkrok. Nils-Åke Pinkerton hade ställt en plastmodell av en mänsklig hjärna på en piedestal i ena hörnet av sovrummet. Runt hjärnan var små grå soldater med osäkrade gevär uppställda. Vissa sköt mot hjärnan knästående, andra avlossade sina skott från höften. Några tredje kastade handgranat. Resten var döda. De hade avlidit när Nils-Åke Pinkerton hade smält iväg gummiband mot dem. Efter en träff ställde han sig upp och hoppade i sängen. Studsande upp och ned snappade han efter lakritsgubbarna som laxar snappar efter flugor, och spottade sen som en spottkobra lakritsbitarna i riktning mot Greta-Lisa Klang (1917-1997). Vid träff, studsade Nils-Åke Pinkerton ner på golvet där en blå ballong belönade hans skicklighet med en dov knall.

Vardagsrummets kulor och gubbar hängde i sällskap med en plastanka som hette Ludmilla-Eva. Ankan kunde från sin upphöjda position blicka ner på ett lågt altare där tjocka vita stearinljus flankerade en skål med vatten, och ett svartvitt fotografi av Nils-Åke Pinkertons moder - Maja-Lena Pinkterton. Framför altaret stod en grön katolsk bönepall med utsirade guldmönster föreställande jagande hundar och tappra jägare. Framför altaret brukade Nils-Åke Pinkerton stå och blåsa trumpet. Salut sköts med en leksakskanon - PANG - brukade det säga, och sekunden senare hade Katarina-Elsa Nord (1957-1997) fått ännu ett hål i sig.

Nils-Åke Pinkertons hus hade inga fler rum, däremot en hall, där ett diabildspel svepte över väggarnas dödsannonser. Bilder av samlag, havande kvinnor, och nyfödda barn blixtrade fram, och blandades med namn och årtal. Nils-Åke Pinkerton brukade stå och titta på spelet. Och varje gång ett nyfött barn kom fram small en ballong, och en lakritsgubbe blev av med båda benen. Fnittrande brukade Nils-Åke Pinkerton då sjunga: "we are all the winners, we are all the best". Och sen blunda och peka mot ett namn och ett årtal. Om det visade sig att namnet var Selma-Sara Gran (1978-1997), gav han sig själv en stor kram, och gick ut i köket för att halka på pallarna och skjuta luftpistol. Om det inte var Selma-Sara Gran (1978-1997), gick han till sängen och började hoppa, snappa, och spotta.

Toaletten var den viktigaste platsen i ett hem menade Nils-Åke Pinkerton. För där blåste man upp ballonger, där skruvade man av locket på lakritsgubbeburkar, där kunde man andas ut, där stod livet i all sin fullhet. Och varför? Jo, där fanns inga namn, där fanns inga årtal. Inga blickar som fördömde, skuldbelade, kritiserade, föraktade, hatade, eller dödade. Därför kunde ingen. Absolut ingen! Se vad man gjorde. På toaletten kunde ingen se Nils-Åke Pinkerton. Där var Nils-Åke Pinkerton lycklig.

Nils-Åke Pinkerton satt på toaletten. Han hade suttit väldigt länge på toaletten. Plötsligt började namnen och årtalen på väggarna att ropa på honom. De viskade, skrek, och lockade. Han svarade inte. Så i vanlig ordning befallde rösterna honom att komma ut genast! Han öppnade dörren på glänt och frågade vad de ville. "Kom ut naken", ropade rösterna skrattande. Nils-Åke Pinkerton gick naken ut i vardagsrummet, knäböjde vid altaret, knäppte sina händer, lutade sitt huvud ner i skålen med vatten, såg på moderns porträtt, och mumlade - "Fader vår".

Nils-Åke Pinkerton hörde hesa skratt från Ulrika-Louisa Urbansson (1937-1997), fnitter från Katarina-Elsa Nord (1957-1997), och ett hånfullt gapflabb från Greta-Lisa Klang (1917-1997). Hans mor befallde honom att klä sig, och gå ut och hämta material till nya namn och nummer.

När Nils-Åke Pinkerton tog på sig ytterkläderna i hallen hörde han Selma-Sara Gran (1978-1997) viska i hans öra att stanna hemma, att inte hämta material. "Stanna hemma", "sitt på toaletten och blås ballong", "ät gubbar", "och var lycklig", sa Selma-Sara. Nils-Åke Pinkerton tvekade. Då hörde han hot från modern. Repressalier i form av ballong- och gubbförbud hade mer än en gång drabbat Nils-Åke Pinkerton när han lytt Selma-Saras råd. Nils-Åke Pinkerton tog därför på sig jacka och skor och gick ut.

När han gick ner för gatan kom han att tänka på Selma-Sara. Nils-Åke Pinkerton kunde inte förstå varför Selma-Sara var så annorlunda jämfört med alla de andra. Hon hade varit vacker mindes han. Hon hade inte stretat emot. Nils-Åke Pinkerton hade sluppit att bli arg. Det hade därför inte varit söligt med Selma-Sara, mindes han med ett leende. Hoppas att kvällens material är som Selma-Sara, tänkte Nils-Åke Pinkerton när han öppnade dörren till "Farbror Bosses Leksaksaffär".

- Men ser man på, Herr Pinkerton i egen hög person! Välkommen Herr Pinkerton, vad får det lov att vara idag? Röda och blå ballonger kanske? Kanske vi får lov att istället fresta med gröna, eller gula ballonger? Frågade farbror Bosse, och skrattade inställsamt. - Två paket röda, två paket blå. Mumlade Nils-Åke Pinkerton. - Får det lov att vara avlånga, eller runda ballonger, Herr Pinkerton? Frågade farbror Bosse, och log konspiratorisk mot sin expedit Greta-Lisa. - Runda! Sa Nils-Åke Pinkerton surt. Farbror Bosse visste mycket väl att han alltid köpte runda ballonger.

Farbror Bosse gick och hämtade fyra paket "Eliassons Kvalitetsballonger". Två paket hade gul färg, de andra två hade grön färg. Han räckte han fram ballongpaketen till Nils-Åke Pinkerton.

- Varsågod min bäste Herr Pinkerton. Fyra paket ballonger. Två röda, två blå, precis som ni beställt Herr Pinkerton. Han lät allvarlig på rösten, ungefär som om han hade tilltalat en hovman från kungens slott utsänd för att köpa ballonger till lillprinsen. - De där ballongerna är gula och gröna. Sa Nils-Åke Pinkerton. - Inte alls Herr Pinkerton. Sa farbror Bosse och log. Det är blå och röda ballonger, eller hur Greta-Lisa? - Ja, det är de ju så klart. Sa Greta-Lisa, och skrattade.

Nils-Åke Pinkerton log inombords, och tänkte att nu hade han fått ett uppslag för sitt material. Han tog upp pengar, betalade ballongerna, och gick ut från affären. Det sista han hörde var farbrors Bosses och Greta-Lisas skratt.

Nils-Åke Pinkerton slängde ballongerna i en papperskorg utanför leksaksaffären. Han fortsatte gatan ner, svängde vänster vid Nasaretsgatan, fortsatte rakt fram, tog vänster vid Betlehemsvägen, och kom minuten senare fram till Paradistorget. Där steg han in i "Ramonas Frukt & Godis". Bakom disken stod en surögd tjock kvinna i 35-årsåldern. Nils-Åke Pinkerton pekade mot väggen bakom henne och sa:

- En burk "Kirks Lakritsgubbar", tack! - Och varför det? Ramona himlade med ögonen, och tänkte att nu var hon jävligt trött på denna fula stropp som två gånger i veckan köpte "Kirks" äckliga lakritsgubbar. Kunde han inte köpa något annat bara en enda jävla satans gång? Fy fan, tänkte hon, vilka idioter det finns i det här landet. - Därför att jag tycker om dem! Sa Nils-Åke Pinkerton vänligt. - Kan du inte istället köpa "Xerxes Mintchoklad", "Galibus Geléråttor", eller varför inte slå på stort och satsa på ett paket "Plummbergs Kanderade Syltplommon"? - En burk "Kirks

Ramona plockade fram en burk "Kirks Lakritsgubbar", och slängde den på golvet bredvid Nils-Åke Pinkerton. Burkens lock hade tydligen inte varit ordentligt fastsatt, för det gick upp, och över hälften av innehållet rann ut på det smutsiga golvet.

- Ojsan, förlåt. Sa Ramona. - Var vänlig ge mig en ny burk, sa Nils-Åke Pinkerton. Han lät ledsen. - Tyvärr, det var sista burken. Fnissade Ramona. Och vill du ha dem får du själv sopa upp dem, annars slänger jag dem.

Nils-Åke Pinkerton satte sig på golvet och började ösa i de smutsiga gubbarna i burken. Han tyckte synd om gubbarna, så han lade dem försiktig i burken. Nils-Åke Pinkerton beslöt att gubbarna skulle få ta ett bad med honom när han kom hem. När han fått i alla gubbarna i burken, ställde han sig upp och räckte fram pengarna, tog burken, och gick mot dörren, där stannade han, vände sig om, och frågade:

- Heter du verkligen Ramona? - Vad menar du? Ramona lät förvirrad. - Ja, du kanske heter Ramona-Britta, Ramona-Lovisa, eller nåt liknande? - Ja, faktiskt, jag heter egentligen Ramona-Rita, men det är det inte nån som kallar mig. Varför undrar du? Frågade Ramona argt. - Inget, bara nyfiken. Sa Nils-Åke Pinkerton och gick ut.

Han kände sig på bra humör. Gubbarna var ordnade! Nu gällde det bara att ordna ballonger. Sen skulle han bestämma sig för vilket material han skulle fixa, han hade redan ett par uppslag. Han gick över Paradistorget, fram till Getsemaneplatsen, upp på Jesusliden, och där fann han affären "Leksakskyrkan". Han stövlade in, och fann snabbt till sin glädje ballongavdelningen. Nils-Åke Pinkerton valde länge. Det fanns inga "Eliassons Kvalitetsballonger", men "Svenska Ballongkompaniets" varor fick duga denna gång. I morgon skulle han skriva till "Eliassons Kvalitetsballonger", och beställa ett helt tjog. Då slapp han "Farbror Bosse" i fortsättningen. Hm, tänkte han, man skulle faktiskt ta och skriva till "Kirks Lakritsgubbar" också, och beställa ett tjog där med. Nils-Åke Pinkerton gratulerade sig själv för att ha kommit på en sådan utmärkt idé. Nu gällde det materialet.

Han funderade fram och tillbaka medan han gick hemåt. På Kristusgatan stannade han och köpte en dagstidning i "Sluggos Cigarrbutik", sen fortsatte han hemåt. Han stannade ibland för att stoppa en gubbe eller två i munnen, och tänka på sitt material. Till slut hade han bestämt sig. Det kändes skönt att ha bestämt sig.

Nils-Åke Pinkerton gick in i sitt hus. I hallen sa Selma-Sara: "hej och välkommen hem". Han sa: "hej Selma-Sara, kul att se dig". Nils-Åke Pinkerton gick ut i köket. Han vecklade upp tältbordet, klämde sig på vänstra tummen, drog fram pallen med olivolja, och satte sig försiktigt. Han bläddrade i tidningen, till slut hittade han sidan han letat efter - dödsannonssidan! Nils-Åke Pinkerton läste - Eva Nilzon (1976-1997), Karin Schmitt (1900-1997), Moa Rolandsdotter (1897-1997), Maria Fraze (1921-1997). Han suckade tungt. Kanske materialet inte var så bra? Men - HA! Äntligen!! Annika-Carina Bruun (1965-1997)! Nils-Åke Pinkerton tog fram en sax och skred till verket. Han klippte och klippte, men han klippte sig mest i fingrarna. Tältbordet blev söligt av Nils-Åke Pinkertons blod. Han blev arg på Annika-Carina. "Sluta streta emot Annika-Carina", ropade Nils-Åke Pinkerton. Annika-Carina gav med sig efter en stund. Och till slut blev han klar. Annika-Carina var utklippt och fin. Strax satt hon fint uppsatt på köksväggen, hon skrattade. "Hon verkar snäll", tänkte Nils-Åke Pinkerton, och plåstrade om sina fingrar.

Nils-Åke Pinkerton tappade upp ett bad med het vatten. Medan han väntade på att karet skulle bli fullt, gick han och hämtade de nya gubbarna. Nils-Åke Pinkerton hann också med att hoppa i sängen. Selma-Sara ropade efter en stund att: "nu var badkaret fullt".

Nils-Åke Pinkerton gick in på toaletten, han såg att Selma-Sara haft rätt, så han stängde av vattnet, tog av sig kläderna, hällde i gubbarna, och la sig själv strax därpå i det heta vattnet. Han log för sig själv, och tvättade av de gubbar som var extra smutsiga. Han kom plötsligt att tänka på en sak. Han steg upp och sprang ut i hallen. Där tog han försiktigt loss Selma-Sara. Han skyndade tillbaka till toaletten. Där satte han upp Selma-Sara på väggen bredvid badkaret. Nils-Åke Pinkerton stängde dörren, la sig i vattnet och började blåsa upp en röd ballong. När ballongen var klar, tittade han på Selma-Sara med öm blick.

- Du och jag Selma-Sara! Sa Nils-Åke Pinkerton. - Du och jag Nils-Åke! Sa Selma-Sara.

Solen hade gått ner. Dess varma gula ljus hade bytts ut mot stjärnornas vita kalla strålar. I slott och koja sov människa och djur. Nattens tystnad hade lägrat sig. Allt var stilla. Världen hade kommit till ro. Men snart skulle en ny dag randas. En ny sol skulle skina i Nils-Åke Pinkertons själ. Nytt material, nya namn och nummer, och nya skratt från väggarna, skulle fylla Nils-Åke Pinkertons liv.

Björn

e-mail: apeshit@swipnet.se