Morgon vid fönstret
(ska läsas långsamt med eftertanke)
Det sitter en man på gatan såg jag genom mitt fönster. Han gråter, jag skrattar. Det är något sorgligt patetiskt med den här mannen. Han är lärare. Idag var dagen då han kom till insikt. "Det finns något som heter poesi." hade han sagt till klassen några veckor tidigare, men nu, bara gråt, gråt och ilska. Det värsta var inte att han kommit till insikt, utan att ingen annan hade gjort det. En känsla värre än då hans fru lämnade honom eller då han sparkades från sin förra arbetsplats. Det gick inte att jämföra det med någon annan upplevelse.
Eleverna hade fått läsa Shakespeare, T.S. Eliot och andra av de så kallade världslitteraturens stora tills dom nästan stupade. De hade fått läsa dem, dela upp dem, jämföra dem, leka med dem, titta på dem, titta genom dem, gråta med dem, analysera dem, men så en dag, denna dag, kom han till insikt. Jag fortsatte mitt höga, gälla skratt. Jag råkade nämligen vara den eleven som fått honom att förstå, förstå den inre sanningen eller kanske man kan säga lögnen som ingen lärare vet om eller som man måste säga nu, visste om.
Jag visste, han visste och det var inget som någon kunde göra åt det. Några ögonblick senare var mannen död. Överkörd av en blå femdörrars Volvo V70 med 12 sylindrig dieselmotor på 120 Hästar. "Lika bra det." tänkte jag, "En man som inte klarar sanningen ska heller inte få leva med den.". Mitt skratt började bubbla upp igen men denna gång med dubbel styrka. Mitt sjuka sinne gjorde att jag inte kunde kontrollera de hysteriska skrattsalvorna. Folk utanför gick förbi olyckan med likgiltig blick och sneglade på mig genom sina fyrkantiga glasögon med gula linser. Alla hade de svarta polotröjor, och alla hade de svarta attachéväskor med matchande armbandsur av märket RolexTM. Att de sneglade på mig var ingen slump. Dessa människor sneglade nämligen på allt, ständigt sneglandes på saker och ting olika de själva, avvikande, annorlunda, fasansfulla, men mannen på gatan gick de förbi utan att ens så mycket som snudda honom med blicken.
Blodet letade sig nedåt gatan ner i en av de otaliga gatbrunnarna som var placerade med jämna mellanrum längs den välansade allén. Den blå Volvon med helförzinkad kaross av den typen med tio års rostskyddsgaranti och ställbara mugghållare av polyeten hade för länge sedan åkt iväg, troligen till närmsta biltvätt för att bli av med "smutsen" som förövrigt var ganska sällsynt i den här världen förutom på de platser där diktatur fortfarande rådde och där människor fortfarande hade anledning att bry sig om att ändra på saker och ting.
En stor slangförsedd städvagn drog snabbt förbi och nu var även liket borta. Mitt skratt hade dock inte försvunnit. Varför skulle jag tystna, när jag visste vad som var, och vad som skulle bli? Vad som gjorde att allt stannade där det med hammare spikats ned och med eltejp tejpats fast? Andra "människor" frågade sig dessa frågor, men med facit i sin bleka hand, vem behöver någonsin tänka? Den som skrapat på ytan och funnit det han redan visste om, behöver han fortfarande tänka? Även om minnet var svagt, kom jag fortfarande ihåg tiden av ovisshet som jag tillbringat på den anstalt i folkmun omtalad som skolan, eller den plats där man får lära sig sanningar.
Med öppet sinne hade jag tagit emot de sanningar som jag kom att ta för givet och basera min livssyn, ja min hela världsuppfattning på men som jag senare skulle förkasta, förtränga men ej förlåta. I en byggnad, inte helt olik en bunker med metertjocka betongväggar, nog för att stå emot en 10 kilotons taktisk långdistansmissil hade jag och mina likar suttit i stort sett hela våra liv med böcker skrivna av dem som "folket" indirekt valt genom en samhällsform kallad demokrati. Den tiden var mig sedan länge förbi, ja egentligen inte, men tiden, i alla fall den som vi kommit att använda, går så mycket snabbare när man slipper tänka.
Polotröjorna hade stannat nu. En hel klase av dem stod utanför mitt fönster och pekade på mig. Det var så de brukade göra mot dem som fick dem rädda. Otur för dem att jag istället för rädsla kände makt. Jag hade dem alla snurrade runt mitt finger, full kontroll, en maktkänsla som troligen ingen i detta universum, eller det som vi kallade universum, hade känt. Men jag lät dem gå, jag tog bara deras själar i pant och krossade dom under min stålhätteförsedda känga av märken Dr Martin®.
Gabriel F
e-mail: apeshit@swipnet.se