Metall kontra livmoder

Det var ingen idé att försöka. Två decimeter stål och ett antal vakter beväpnade till tänderna. Kanske imorgon men nu, ingen idé.

Det hade redan gått för långt nu, de hade passerat ingen återvändo skylten och den var redan flera milsvidder stor. Stor, och röd, drypande av hjärnmateria och slamsor. Jag skulle inte, inte nu, inte utan min bror Keppa.

Jag slöt handen runt föremålet. Knogarna vitnade och ådern i pannan pulserade i 170 bpm. Slag följde slag tills allt som fanns kvar var en smörja.

Jag höjde blicken och möttes av synen av en mörk gevärspipa följd av en lika mörk ansiktsmask som täckte det mänskliga. Då insåg jag att de aldrig skulle låta mig leva, vad jag visste var för riskabelt för dem. Hela deras organisation hotades av en ensam man.

Framtiden väntade mig.

Gustav N, Johan J, Mattias K, Erik A och Gabriel F

e-mail: apeshit@swipnet.se