Metafysik i nutid

”Oärlig, helt oärlig.” Säger skomakaren. Jag stoppar handen i fickan och fiskar upp en nyplockad mandarin, suger in dess doft med mina näsborrar och tar en stor tugga. ”Jaha, så nu är jag helt plötsligt ingenting, inte ens värd att lyssna på? Du, jag ska säga dig att man gör bara inte såhär.” Skomakaren fick något vilt i blicken. I hans glansiga ögon tändes en djurisk gnista. ”Lugn nu, bara lugn” säger jag och klappar hans rufsiga hår. Som vanligt börjar skomakaren skaka och faller ihop gråtandes som ett litet barn. Med den sömngångaraktiga säkerheten som hos ett barn som lärt sig något utantill rycker jag min långa rock från dess krok och börjar gå ut ur affären i samma rörelse som jag sätter på mig rocken.

Med kragen uppfälld och en nytänd cigarett i munnen exploderar så affären bakom mig och min uppfällda cantonakrage fladdrar till. Jag tar ett djupt bloss och sprätter iväg fimpen. ”Rätt åt honom” skrattar jag ondskefullt för mig själv. Regel nummer tre, precis efter regeln om likhantering, inga vittnen. Med min ljuddämpade pistol sänkte jag tre förbipasserare utan att så mycket som blinka.

Den här platsen ger mig en apokalyptisk känsla, som när jag var barn på 50-talet och upptäckte att det inte bara fanns fysiska utan även metafysiska platser i min omgivning. Det var i ungefär samma veva som jag började sniffa tipex.

Dags att kila vidare. Jag går snabbt över torget och in i en av de otaliga gränderna som irrade in i centrum av staden och vilka av många kontrollerades av kriminella gäng. Som vanligt väljer jag en av de vanligare och mer trafikerade stråken, det är inte värt att åka fast för en sådan här struntsak. Runt omkring mig går människor vissa med skärrade ansiktsuttryck. Alla går åt motsatt håll. Somliga av människorna är sårade, blödande och andra släpar lik. Min oro växer när stympade kroppar ligger längs vägen men regel ett hindrar mig att vända om.

Jag ser ett ljus längre bort, det kommer närmare, jag är nästan där nu. Ljuset bländar mig men jag vänder inte. Ett öronbedövande ljud slår emot mig och jag ser mig omkring. Jag står på en öppen plats omgiven av ljus och framför mig står en renässanskista i rosenträ. ”Hmmmmm...” Jag går fram till kistan och börjar sakta öppna kistan. Med ett uråldrigt knakande ljud går kistlocket upp och avslöjar för mig vad som ligger i kistan. Alla mina fasor har varit sanna.

Den är röd och ganska avlång. Ser ut att vara ett fint hantverk.

Gabriel F

Se på resultatet av röstningen på novellen

e-mail: apeshit@swipnet.se