Livet i Darco

Han gick på en gata. Omkring honom sträckte sig husen nästan upp till molnen kändes det som. Likt stora metallkromglänsande klunsar stod de uppradade på var sin sida om den perfekt raka gatan. Deras ändlösa led avbröts endast av en och annan sidoväg. På gatans sidor låg affärer med skrikande neonskyltar och alldeles för hög och dålig musik strömmandes ur högtalare. Runt honom gick människor antingen med honom eller mot honom i en aldrig sinande ström. Det var de människor som i andra noveller omnämns som "den gråa massan" men som här kommer att kallas för de själlösa zombierna.

På gatan åkte bilar, mycket bilar, ibland. De stod mest stilla och man kunde se förarnas frustrerade miner när man passerade dem i promenadtempo. Sin destination hade han inte bestämt ännu, han hade tänkt att gå längre på gatan än han någonsin gjort tidigare. För det var en blandad känsla att leva här, dels en känsla av att ha allting i närheten och dels en känsla av att aldrig se något nytt. Man kunde läsa i tidningar hur just den här gatan ständigt byggdes ut flera kilometer varje dag. Att komma till dess ände skulle troligen vara omöjligt, även för de som åkte bil.
Det var planerat så att ingen skulle behöva gå mer än 100 meter för att finna allt de någonsin skulle behöva av affärer, förströelse, skolor, bibliotek, frisörer med mera. En fin tanke i teorin men en katastrof i praktiken. Skaparna av komplexet som varit aktiva i början av århundradet hade tydligen fått inspiration från något sorts spel. I spelet, där man tog rollen av borgmästare, hade man tydligen kunnat bygga en sorts självförsörjande byggnad där folk både bodde och arbetade, men egen elförsörjning och med extra allt. Det hade han läst. Trots sin bristande utbildning så kunde han ändå det mesta om platsens historia, när den grundades och vilka som gjorde det samt syftet med det hela.

Om de hade vetat vad som föregicks här nu skulle skaparna ha vridit sig i sina gravar. Istället för att tycka att livet var underbart här så avskydde man stället, det saknade originalitet och själ. Tyvärr verkade det som om han var en av de få människorna under kupolen som ville göra något åt det. Om han bott här för 300 år sedan hade det varit bättre, då hade de stora skogarna och parkerna inte skövlats. Tyvärr hade det varit omöjligt att stå emot pressen från allt folk som ville in så de hade varit tvungna att hugga ner skogarna och bygga skyskrapor där också. En efter en hade de gått samma öde till mötes. Och ändå var det just på grund av skogarna som folk hade velat bo här. I början i alla fall. Nu verkade det som om folk flyttade hit av gammal vana.
Promenaden gick vidare, nu lite snabbare än förut. Det var svårt att komma ihåg om han varit här förut, allt såg ut precis som hemma, även de själlösa zombierna.

- Hej! Du där!
- Öh, va jag? Svarade han.
- Ja just du. Är du på väg någonstans eller?

Det var någon som ropade på honom från en minibus.

- Följer du med oss bort till horisonten?

De hade väl sett på hans udda kläder att han inte var en del av zombierna som strövade omkring honom.

- Ja, varför inte. Har ni plats eller?
- Visst, hoppa på bara.

Schyst, tänkte han. Några likasinnade som bara vill härifrån. När han var liten så hade han läst om de tappra som försökte åka härifrån, bort från staden. De hördes aldrig av igen. Hoppas de lyckades. I bussen satt sju andra människor, alla med skumma kläder och konstiga frisyrer. Själv hade han av bekvämlighetsskäl låtit operera bort all kroppsbehåring och ersatt tandraderna med två metallplattor. Bekvämlighet före allt, brukade han säga. Folket i bussen verkade gilla det. De flesta hade bara förändrat sig för att bli mer bekväma av sig, och kunna koncentrera sig på det som trots allt var kul i Darco. Någon hade låtit få sina kläder att bli en del av honom så att han slapp välja kläder varje morgon. Organiska kläder hade varit populära för ett tag sedan men klädindustrin hade vaknat och stoppat det. Bara ett fåtal lyckliga hade skaffat det då det var lagligt. Man kunde göra det fortfarande men då fick man göra det svart, dyrt och med låg överlevnadschans. En av de andra hade skaffat en tredje och en fjärde arm och dessutom hade hon gjort en smärre hudförändring, den så kallade kameleonten. En operation som gör det möjligt att låta huden ta färg efter humör. Alla de vanliga genetiska och cybernetiska förbättringarna som t.ex. omgjorde ögon, naglar och fötter var något som jag inte ens reflekterade över. De spetsiga tänderna som några försett sig själva med var också det en standard pryl.
Bussen började rulla, sakta men med ett bestämt mål; att åka på den här vägen tills den var slut. Färddatorn avslöjade att man om bara några mil skulle komma in i ett mindre trafikerat område. Om några dygns färd såg trafiken helt ut upphöra.

- Men vad gör vi när vi kommer till kanten, frågade någon.
- Öh, mmm. Det bestämmer vi då. För det är väl ingen här som vet hur det ser ut där?
- Nej, nej det har du rätt i, mumlades det i kör.

Åkturen fortsatte och med den så bredde staden ut sig, skog skövlades och skyskrapor sattes upp. Då och då stannade de och åt på ett av de otaliga snabbmatställena som fanns längs vägen. Trafiken började lätta och behovet av dygnetruntbelysning kring vägen börjat vara överflödigt. Man kunde skönja ett ljus där borta som ingen av dem någonsin sett förut. Ett starkt sken, som ett vertikalt streck av lysande vitt ljus ovanför vägen, mellan de ännu tomma skyskraporna, en bit av himlen som inte skymdes av hus. Snart var de den enda bilen på hela motorvägen, susandes framåt mot ljuset, mot friheten, mot lyckan. Tio filer helt för sig själva, utan med eller mottrafikanter. Helt plötsligt tog det tvärstopp. Bilen dog och stannade på stället.

- Ah shit. Vi har kommit till slutet av kartan!
- Jag hoppas för allt i världen att dom tar bort den här begränsningen i SimCity 4000.

Gabriel Falkenberg

e-mail: apeshit@swipnet.se