Lagom

Sune tittar ut genom fönstret och ser fåglarna som kvittrar i det välbeskurna fruktträdet. Han borde vara glad. Ingen hatar honom, det är fint väder och det är sommarlov. Men Sune är inte glad, han har nämligen gjort allt han alltid velat göra, han har allt han någonsin önskat sig, han har inga önskemål kvar, allt är gjort och inget är roligt längre.

På andra sidan jordklotet satt Sven och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ner och det var kallt. Det enda han och hans familj ägde var den hydda gjord av halm som de bodde i och ett rött höftskynke åt var och en. Sven har inte gjort något roligt i hela livet, han äger nästan ingenting, men han borde vara glad. Hela livet som ligger framför honom kan han göra roliga saker. Han kan fånga dagen och leva ett liv i lycka. Sven är inte glad, det finns så mycket roligt att göra men inget hopp. Inget har han gjort och inget förväntas han göra bara sitta och titta ut genom fönstret.

På den tredje sidan av jorden bor Sture som är ett medelmåtta barn. Han har gjort mycket roligt av det han velat göra, men han har mycket mer kvar att göra. Hela livet har varit en blandning av allvar och lek. Sture är en blandning av Sven och Sune och lever den perfekta kombinationen av att fånga två dagar i taget som Sune och att inte fånga någon som Sven.

Men en dag går någonting fruktansvärt snett. En galen forskare med yvigt skägg kommer hem till Sture (den tredje pojken) med en grön brygd som luktar surt och som smakar värre än så. Med flaskbottentjocka glasögon synar han Sture upp och ner, nickar lite för sig själv och sträcker fram sin taniga hand.
Sture som är en väluppfostrad liten gosse tar forskarens hand och en tår trillar ner för hans kind. Han vet vad som är på väg och vad som oundvikligen måste göras. Forskaren ger honom brygden som hans snabbt sväljer i stora klunkar. Med ärmen torkar han sig om munnen. Aj! Han torkar sig igen. AJ! Sture tittar ner på sin ärm och ser vad han hela tiden anat. Där armen en gång suttit sitter nu en stor kräftklo, översållad med hullingar och spikar. I spegeln ser han hur han själv växt avsevärt. Trots att han inte känner igen det två ton tunga och tre meter höga monstret i spegeln vet han att det är han själv som med tallrikstora ögon glor tillbaka på honom...

"Lagom är best"

Gabriel Falkenberg

e-mail: apeshit@swipnet.se