Harmannen

Jag minns det som igår. Jag minns det som om jag fortfarande kan ta på det, en organisk känsla av gammal luft som möter insidan av min näsa. Oskuld kontra synd. Luft tung av damm genom vilken ljusstrålar trögar sig. Lager av damm på golvet, solkiga gardiner, glasruta som är kladdiga av fett damm och plankor ingrodda med smuts. Jag var bara åtta år gammal och ovetande om mitt och andras eget bästa.

Min blick sökte längs väggarna som om jag letade efter något, kanske en tavla eller kanske letade jag lönndörrar som det var så gott om här på herrgården. Min blick fäste sig slutligen på en stor fåtölj i grönt tyg. Den var högre än jag var och såg förvånansvärt ren ut. Den var vänd bort från mig och dess rygg gjorde att jag inte kunde se vem som satt i den, för jag visste att det satt någon i den.

”Tänk om det är farligt” kommer jag ihåg att jag tänkt högt för mig själv. Plankerna i golvet knakade till när personen i stolen sträckte lite på benen. Jag kunde fortfarande inte se någon men jag hade gåvan att kunna uppfatta vad som hände i min omgivning utan att se det.

Jag sökte efter någon i stolen. Mina ögon slöts och jag koncentrerade mig med mina samlade krafter. Dimman mellan mig och personen i stolen började skingras, jag skulle snart veta vem den mystiska mannen var, för att det var en man tog inte lång tid att se. Jag koncentrerade mig än mer för att sedan, när jag nått kulmen av koncentration, rycka till och rygga tillbaka som av ett hårt slag. Det som satt i stolen var något jag aldrig sett förut, det var inte mänskligt.

Benen verkade ganska lika dem som finnes på människor men redan fötterna var obekanta. De var inte bara håriga utan de saknade den form som först beskrevs i boken ”Undret kroppen” skriven i Grekland redan under antiken. Liksom benen var armarna normala och likt fötterna var händerna onormala. Bålen var normal och jag började sakta men säkert närma mig huvudet.

En hårig hals avslutades med en sluttande haka, lika hårig som resten av den blottade kroppen. Människoansiktet med dess välbekanta linjer, kurvor och knölar var något som inte kunde jämföras med detta väsen, vida överlägset den mänskliga rasen. Min koncentration kunde inte få mig att se ansiktet, det var tvunget att ske med ögonen och det var tvunget att ske nu. Jag kunde inte vända om nu när jag var så långt hemifrån.

Små steg följdes av större och mitt lilla hjärta hade börjat slå allt snabbare och mer oregelbundet. Centimeter för centimeter kämpade jag mig fram, fram mot varelsen i stolen. Det kändes som en evighet, en kamp mot det okända, krafter som jag inte kunnat föreställa mig ens i mina vildaste fantasier. Min arm sträcktes ofrivilligt ut och tog tag i armstödet och vred fåtöljen. Att en liten pojke som jag kunde vrida en så stor och tung fåtölj som det satt något i och med bara en arm dessutom var inte något jag reflekterade över.

En tvådelad överläpp, hårig som en korthårig tax, två stora, långa tänder som stack ut och en liten trekantig nos med morrhår som ständigt fladdrade omkring var något större än min resa till London, större än min förunnade gåva, större än livet självt. Detta var gud, och han var en hare.

Gabriel F

e-mail: apeshit@swipnet.se