Hämnden

Det här är faktiskt väldigt svårt, ni måste tro mig. Alltså jobbigt, att behöva se det här. Det fungerar väl i princip på samma sätt som när man äter något som ser fint, som ser snyggt ut - och det gör väl det mesta nu för tiden, förhållandevis. En vackert garnerad tårta, några elegant tillskurna grönsaker, eller en läcker köttbit - man äter upp det, det går igenom magen, och blir till exkrement. Vackra, intressanta och känslomättade upplevelser - och det är naturligtvis i bästa fall - silas genom... ja, vad det nu är som är jag, och blir till svarta små äckliga tecken!
Ser nästan ut som nån sorts insekter, som små löss, eller hur?
Ja, och nu tror ni säkert... nä, jag vill inte göra det värre, jag vill inte berätta om mig själv. Efter en sån här inledning, hur skulle det se ut, va?
Vi tar Tomas i stället, en kille jag känner, han tar vi, han får duga (finns väl inte så många fler heller, egentligen). Han satt hemma hos några vänner en kväll och drack öl, kan väl ha varit en vecka sen, typ. Dom skulle nog bort någonstans senare, det låg liksom i luften, en viss sorts förväntan, ja, ni vet. Så där satt dom, pratade om olika saker, som folk gör mest, och då sa Lasse, killen de var hemma hos:
”Fan, så när vi va’ ute, i hälgen, allså, förra hälgen, dé va’ då ja’ å nårra polare té mej, ni skulle sett va’, va’ full ja’ va! Så snacka vi mé nårra brudar där å, a’, liksåm”, han hade druckit, Lasse, men han var nog nästan likadan annars också i och för sig, men nu var han väl liksom ett koncentrat av sig själv, ”å dom såg la’ rätt okej ut, så ja’ tänkte la’ dé, att va fan, inte ä man ju ung såå jaävla länge té”, sa han, nickade, skrattade högt och obehagligt, och tittade på de andra, nästan en efter en. Sedan följde ett långt och onödigt omständigt referat av samtalet med den här tjejen, men det finns ingen anledning att återge det här. De andra lyssnade, och vid ett tillfälle inflikade någon en fråga, det var allt.
Tomas hade kommit lite senare än de andra. Det berodde på att han varit tvungen att ta den tvättid i anspråk som han hade bokat tidigare i veckan, han sa det i alla fall, till dom andra. Inget att göra åt, man kunde ju inte gå runt som ett annat svin, i smutsiga kläder alltså; de fick finna sig, Lasse och de andra. Tomas hade öppnat en öl, det var den första, han kände sig fortfarande frusen och lite skakig, visste inte vad det kunde bero på. Antagligen något psykiskt, han var sån, psykisk liksom. Han tog några klunkar av ölet, och lyssnade inte särskilt uppmärksamt på vad Lasse hade att berätta, utan kände sig mest frånvarande, men det kändes fint att dricka öl, man kommer bort lite liksom, från allt det vanliga.
”Å så sänn så fråga’ ja’ då, fö’de fick man la’ ändå göra va?” Lasse fortsatte, och vi har nu lämnat referatet av de vanliga lära-känna-replikerna, nästan, ”så fråga’ ja’, hur gamla, hur gammal é du, ja’ fråga henne, dé va’ särskilt en som ja’ ville, ja, ni fattar!” här kom det höga, obehagliga, för honom karaktäristiska skrattet igen, ”å, a... så ja’ blé ju så jävla chockad va’, när hon sänn sa att hon va’ 15 bast ba’a! Fy fan, tänkte la’ ja’ då, för dé va’ la’änna lite pinsamt, tyckte la’ man sänn då, män’ni vet, att ja’ va rätt på lyran då, så ja’ tänkte la’nte så jävla mycket, så vi drog häm sänn, té mej, å hon blé la’ gla’ för det va!” Han skrattade igen, Lasse.
Här kunde Tomas inte låta bli att le, hånlog är väl lite mycket sagt, men det var å andra sidan knappast något snällt leende heller. När Lasse fick syn på Tomas min, hans reaktion, slutade han genast skratta, log maliciöst och tillgjort, ögonen smalnade något (mimiken förstärktes säkert också av att han hade druckit) och så sa han, försökte antagligen låta som Tomas, talade nasalt och artikulerade överdrivet noga:
”Men du Tomas, du har väl ingen tjej, du är säkert bög! Och avundsjuk, på mej!”
”BÖG!” skrek sedan Lasse allt vad han kunde, och stirrade på Tomas.
Tomas visste först inte vad han skulle säga, hur han skulle reagera, men svarade sedan trevande:
”Nä, jag vet inte, jag är inte bög, jag är väl mest, ja, vanlig...”, kort paus, ”Ja, vanlig, det är jag nog.”
Nu ska vi ha klart för oss att Tomas tänkte absolut inte så, så som han sa, utan blev tvärtom väldigt sårad av vad Lasse hade sagt, inte för att det hade någon som helst grund, men ändå, anklaga så bara! Elakt, verkligen elakt. Tomas kände hur pulsen ökade, han började svettas, pupillerna vidgades; paniken började ta fart! Fan! Jävla Lasse, säga så, vad skulle dom tro, dom andra?! Dom kunde ju tro det, att han var bög!, det skulle ju va äckligt, ja, hemskt, om dom gick runt och tänkte det, verkligen. Fan, han fick ju fatta det Lasse, att det kunde ta skruv liksom, det han sa till folk. Fan så tyket, säga så! Inte så lätt, tjej så bara: svisch!, så bara, inte så lätt, fan, verkligen inte!
Tomas satt och tänkte någon minut, sedan reste han sig upp från soffan, ingen tittade på honom, de pratade med varann. Han lade armarna i kors i en ytterligt överdriven, konstlad gest, och sa melodramatiskt, nästan som han spelade Hamlet eller nån sån:
”Jag går på toaletten!”
De vände sig mot honom allihopa på en gång, verkade ju väldigt konstigt det där, inget att hetsa upp sig över, no big deal, liksom, fan gå på toa bara grabben!
”Ja”, sa Lasse tyst, ”gör det du.”
Han hade fått en Idé, Tomas, eller en tanke snarare, han kunde bara inte släppa den. Han stod inne på toaletten och tänkte på den, idén: att han skulle urinera någon annanstans, alltså inte ner i toaletten, utan i handfatet kanske, eller i duschen, eller, vad är det som står där borta tro... ännu bättre: i tvättkorgen! Han kunde tänka på det sen, länge, när som helst, innan han skulle sova, eller om Lasse sa något elakt nån annan gång, då kunde han tänka på det, och då visste han att den här möjligheten fanns, varje gång han kom hem till honom. Det var ju verkligen förnedrande för Lasse, särskilt i tvättkorgen, det skulle sugas upp i kläderna, som han sedan skulle ha mot sin hud. Visst, han skulle tvätta dem, men det gjorde inte så mycket egentligen. Tomas visste ju ändå hur det var, vad han hade gjort, gick inte att tvätta bort det inte! Han skulle ju dessutom kunna berätta det för Lasse, om han fick lust. Måste skynda, fick inte stå tänka för länge, dom kunde börja undra, dom där ute, ja, fick bestämma sig nu.
När han kom tillbaka, sa Lasse, när han fick syn på Tomas:
”Vad fan flinar du åt då?”
Men det visste ju inte dom.

Daniel Johansson

e-mail: apeshit@swipnet.se