Fem frallor, en ost , en bit skinka och alldeles för mycket smör eller Frosseriets paradox

Mer smör, han bredde mer smör på sin smörgås. Ett tjockt lager. Det kanske låter konstigt men för mannen vid bordet så var detta vardag. Smöret var gult och gräddigt, gult och gräddigt. Han tog en stor tugga, en pinsamt stor tugga. Smörgåsen fanns inte mer. En till smörgås, ett till tjockt lager med smör och den här gången ett lika tjockt lager med ost. Osten var lika gul som smöret och hade legat framme någon timme på bordet.

Skinkan hade nu tagits fram. Det var en bit skinka som var inlindad i både plast och papper. Fram halades också en falukorv. Även den var inlindad i först plast och sedan papper. Plasten och pappret slets av både korven och skinkan och en stor kniv kom fram. Falukorven skivades i tjocka skivor som placerades på ett fat av grön porslin. Det blev en hög lika hög som den till bredden fyllda kaffekannan som stod bredvid fatet. Mannan tog utan skuldkänslor fyra skivor falukorv och lade på smörgåsen.

Han tänkte sig lite för innan han tog den första tuggan. Det var något som hade grott i hans lilla hjärna. Men det var säkert inget viktigt tänkte han och slukade glupskt den sista biten. Inte en smula var kvar av mackan som för bara ett ögonblick sedan låg på tallriken likt en död säl.

Med en höks blick sökte han av bordets kvarvarande kvalitéer. Blicken fastnade på smöret i sin överdimensionerade ask. Leende tog han upp smöret från bordet och insöp dess lukt i ett djupt andetag. Med den ena handen hållandes asken med smör började han med den andra handen smeka smörets yta. Glatt och mjukt, gult och smidigt. Handen blev kladdig, men vad gör det? Varför ha smöret på en smörgås när man kan äta det direkt? Smörgåsen är ju ändå bara ett transportmedel för smör.

Fortfarande hållandes asken med ena handen tog han ett av sina fingrar och grävde en stor grop i smöret. Mmmmm, tänkte mannen. Med pek- och långfingret gjorde han en till raid mot smöret. Det var inte mycket kvar nu, det mesta hade gått samma väg som två av frallorna redan hade gått.

Med ett plötsligt skrik slängdes smöret iväg och träffade kylskåpet där byttan av vit porslin med blå blommor på splittrades och föll ner på golvet av brun plast med trämönster.

Det var alldeles tyst i rummet, allt var stilla. Med stirriga ögon och darrande händer satt mannen i sin stol. Efter ett tag hade han lugnat ner sig igen. Det var fortfarande tre frallor kvar i den flätade korgen och mer än hälften av falukorven var kvar. Frallan med solrosfrön på såg lockande ut och blev mannens nästa offer. Den bröts itu och då smöret var slut fick den desto tjockare lager med ost, skinka och korv.

Det var inte en sekund för tidigt då mannen upptäckte att han inte kunde sluta att äta. Det gick inte. Han försökte att lägga ner mackan och tänka på något annat men händerna ville inte lyda honom. Han skrek. Han skrek högre än förra gången då han slängt smöret. Händerna tog upp smörgåsen från bordet och den åts upp. Det var inte meningen, det var inte mannen som åt den, han försökte låta bli. Rädslan blev panik. Skriket blev högre men kvävdes snabbt av falukorv och ost till ett litet pip. Pipet blev ett lätt gurglande när två liter kaffe hälldes i honom.

Ding ding ding ding ding ding ding ding ding ding ding ding, klockan ringde, maten var slut. Mannen tittade skrämt på klockan. 12. Händerna hade återfått ett lugn. Han tittade på händerna, feta, köttiga, det var dags för lunch.

Gabriel F

e-mail: apeshit@swipnet.se