Dilemmat

Vinden virvlade och slet i den stackars pojke som ensam var på väg hem. Regnet smattrade mot vägen och piskade honom i ansiktet. Nu kommer det bli problem med vagnen i morgon nu när vägen är helt uppblött, tänkte han. Trots kylan i luften frös han inte. Han hade en stor pälsmössa på sig som han fått av sin farfar när denne låg på sin dödsbädd. Pälsmössan var slarvigt sydd men var ändå det värdefullaste han hade.

Denna vår skulle det bli ännu mer slit än vanligt eftersom vintern inte givit vika som den brukade och då måste man jobba snabbare. Den bet sig fast likt en utsvulten varg i sitt offer. Familjen hade tvingats leva på lån i två månader nu och de skulle troligen inte ha råd att återbetala och samtidigt kunna köpa den där tjuren som de tänkte. Hela livet hade han väntat på bättre tider, väntat i hopp om att det en dag skulle bli bra. Men vad hade hänt?

Istället för guld och lycka hade han vaknat upp och upptäckt att hans hund låg död i sin korg och att ännu mera arbete knackade på dörren. Ladutaket läckte in vatten och sedan blixten slagit ned var det alltid dragit där inne. Två av deras bästa kor hade helt plötsligt blivit sjuka i en obotlig sjukdom. Veterinären som tittat in och som inte kunnat göra något tog ändå ut ett arvode som de fick betala av i fem månader. Ja det skulle bestämt bli mer slit denna vår tänkte han.

Han hade varit i byn för att se om det fanns några frön han kunde få tag på, men gick tomhänt därifrån som igår och dagen före det. Hans far påminde honom alltid att det varit bättre förr och nu började Chretznev överge sina tankar om bättre tider och tro på sin far. Då han varit liten hade det funnits pigor och drängar på gården året runt och på somrarna behövde de hyra in extra folk för att skörda alla åkrarna som sträckte sig från horisont till horisont.

Sen kom missväxten.

Fem år då olyckorna avlöste varandra. Först hade det blivit torka och sedan ironiskt nog hade det blivit översvämning. Grisarna hade alla dött i en och samma sjukdom och fåren hade de sålt. Personalen sparkades inte förrän tredje året eftersom familjen hade varit snäll. Vi fick ta en dag i taget, ingen visste vad som skulle drabba oss i morgon. Till slut kom lyckan ändå och skördarna blev större än någonsin. Synd bara att vi inte kunde ta tillvara på allting. Vi hade inte tillräckligt med arbetare och vi kunde inte hyra in några för de var redan utspridda på de andra gårdarna. Den sommaren hade farfar dött. Jag lade inte märke till det så mycket då, de hade sagt att om jag arbetade hårt skulle sorgen försvinna, men den växte bara ännu mer.

Chretznev lyfte huvudet för att mötas av synen av en fallfärdig kåk som hade sett sina bästa dagar för många år sen. I hallen möttes han av ljudet av fars elakartade rephosta. Det luktade mögel som vanligt och väggarna knastrade av ätande insekter. I morgon tänkte Chretznev, i morgon. Det hade han tänkt ända sedan det blivit vinter, men det hjälpte inte, våren kom inte ändå.

- Detta är ett exempel på någon som verkligen lider och som säkert väldigt gärna vill ha roligt göra något nytt, bryta mot de gamla rutinerna och leva livet. Carpe diem.
- Men vad ska han göra?
- Det är en bra fråga. Är det någon som har ett förslag?

Nästan alla i lokalen räckte upp händerna och ett brus av småprat bröt tystnaden.

- Tysta nu! Ja du i blå skjorta och pipskägg.
- Han kan flytta någon annanstans ta ett annat arbete och börja ett nytt liv.
- Ja det har du rätt i, men vad tror ni egentligen att "Carpe diem" betyder eller vad menas egentligen med "Carpe diem" som gör att allt skulle bli bra?

Helt plötsligt ringde klockan och dagens sista lektion var slut. Alla som satt i bänkarna reste sig, samlade ihop sina saker och gick utan att lyssna på läraren när han räknade upp läxorna. Bara några stannade kvar och smörade lite för läraren med frågor som de egentligen inte var intresserade av utan frågade för att de visste att läraren då trodde att de var nyfikna och att de på så sätt skulle få bättre betyg. Ragnar som läraren hette började gå mot dörren då han slogs av en tanke. Han var en lärare som lärde folk om meningen med livet och hur man skulle fånga dagen. Han var nog den som visste mest om dessa frågor i hela landet och ändå trots att han hade svaren efterlevde han dem inte.

Tanken chockerade honom. Att han inte tänkt på det tidigare. På en bråkdel av en sekund genomgick han ett trauma. All den tid som gått av hans liv var nu förlorad. Han hann dock återupprätta ordning inom sig och lyckades undvika att gå in i den vägg som var farligt nära hans krokiga näsa. På väg mot sin bil bestämde han sig för att han i morgon skulle ge sig ut i båt ut på havet som han inte gjort på år och dagar.

När Ragnar var hemma satte han sig i sin största fåtölj och började tänka. Efter ett par timmars tänkande kom han fram till att på båten skulle han helt ostört kunna anteckna sina idéer och skissa på sitt nya liv. Inga anhöriga till honom skulle sakna honom om han försvann och eleverna skulle bara bli glada åt en håltimme.

Sagt och gjort, nästa dag tog Ragnar sin bil ner till hamnen och där hyrde han en stor motorbåt för sina sista sparade slantar. Med motorbåten åkte han långt ut på havet där han ankrade. Med penna i hand började han anteckna vad "Carpe diem" betydde för just honom. Sida efter sida fylldes med anteckningar. Penna efter penna gick åt och framåt kvällen beskådade han sitt verk. Trots att han fyllt nästan ett helt kollegieblock kunde han sammanfatta allt med ett ord, lycka. Carpe diem betydde alltså lycka, men varför var inte folk lyckliga? Fångade de inte dagen och varför gjorde de inte det om det var sättet att få lycka på? Han grubblade ett tag, men denna fråga var övermäktig hans intellekt. Efter flertalet försök att från olika vinklar angripa problemet gav han upp och lät tankarna flöda fritt.

Hans ögon snappade upp en kikare som låg i ett fack på insidan av skrovet. Han tog kikaren och såg ut över vattnet in mot staden. Skymningen kom och staden tändes likt en lampa. På några få minuter sken staden upp och färgade molnen på himlen. Med kikaren i hand så tittade han mot staden. På gatorna åkte bilar och bildade allt längre slingrande köer genom stadens gator. Alla ville hem till middag och TV. Serierna och tävlingsprogrammen hade börjat. När Ragnar såg detta, bilarna, köerna, familjer som gemensamt satt och åt middag, små barn som satt framför TV:n och såg på underhållningsvåld, neonljuset, höghusen som fylldes med folk, fick han för sig att alla hans teorier om livet varit fel alla hans tankar var precis tvärtom.

Man blir lycklig av att leva ett ordnat liv. Att lyckas i skolan och få ett välbetalt arbete samt att gifta sig med en godtycklig person hade alltid varit lycka för honom men nu? Vad skulle han tro nu när han sett sanningen. Han insåg att allt han läst i skumma noveller om "den grå massan" och "systemet" varit skrämmande sant. Att han blivit formad av samhället och lärt sig tycka om det som samhället sade åt honom att tycka om var klart som korvspad. Ända sedan han var barn hade han trott att han var fri. Det enda han inte fick bestämma var om han skulle gå i skolan eller inte, om han skulle arbeta eller inte och om han skulle vara sig själv eller inte. Alla dessa saker var förutbestämda. Du ska gå i skolan. Du ska arbeta. Du får inte vara annorlunda.

Inom sig förde han en diskussion om huruvida han fick vara annorlunda eller inte. Svaret var att han fick vara annorlunda, men då skulle folk tycka illa om honom. Samhället hade format alla att inte gilla de som är annorlunda. Men varför? Därför att de som är annorlunda inte passar in. Om någon gjorde som han eller hon ville skulle någon annan få jobba för två. Om någon har det bättre än en annan skulle korthuset rasa. Det går inte, tänkte han sen. Det finns folk som har det sämre och bättre än andra. Samhället har därför fostrat oss att tycka vanliga orättvisor är ok, men om någon som är lycklig på riktigt och ändå har det bättre är han annorlunda och därför hatad. Alla ville vara vanliga. De själva tycker de är annorlunda när de har olika kläder men de försvinner ändå i vanligheten. Alla jobbar för pengar och alla äter samma feta mat. Detta var en sanning för stor för en man att bära på. Han måste berätta det för någon. Med gasen i botten kom hamnen allt närmare. Du måste berätta. Meningen dunkade i huvudet tills han insåg att det var en sanning för hemsk för att avslöja. Han skulle ifrågasätta allt och alla och ingen skulle tro honom. Som i en dålig film bestämde han sig för att köra rätt in i hamnen och dö med sanningen. Du måste dö. Du måste dö. En röst kom upp i hans huvud, det var hans egen röst och den sade:

- Om jag dör nu har jag gjort något med min sanning? All min intelligens försvinner när den just använts. Jag vill inte dö, speciellt inte som i en dålig film.

I sista sekund så svängde han runt innan han skulle krossats mot kajen och åkte i solnedgången ut i havet. Med sina nyvunna kunskaper började han tänka på vad som gått så fel. Var det i nutid eller för otroligt länge sedan, då människan skapades, som allt gick snett. Varför hade man byggt ett samhälle? För att komma nära varandra. Varför vill man vara nära varandra? För att vara lycklig. Varför är vi inte lyckliga? För att vi blivit för många. Alla kan inte vara sig själv då och några måste vara lika. Ingen vill vara minoritet och därför blir vi lika. De som är lika tycker inte om de andra och då blir de också lika. Till slut är alla likadana och då blir vi vänner igen, men alla kan inte vara lika och därför är vi lite olika och därför är vi inte lyckliga, bara på det sättet som samhället säger. Det samhälle vi byggt upp motverkar alltså dess egen funktion. Ragnar tänkte över detta och insåg att man i så fall aldrig kan vara lycklig eftersom man bara kan vara det ensam men när man är ensam är man inte lycklig och då är livet meningslöst. Efter tre minuter sprängdes båten mot kajen med en smäll så liten att de små barnen som såg på underhållningsvåld inte ens reagerade.

Gabriel Falkenberg

e-mail: apeshit@swipnet.se