Dialog naturell

- Vad heter du?
- Mitt namn är oviktigt, det är min uppgift som tynger mig.
- Och hur kommer det sig?
- För många år sedan så... Så flyttade jag in. Tidigare hade jag bott hos min moster men nu var jag alltså för första gången ensam. De sökte upp mig, och jag kunde inte göra annat än gå med...
- Gå med på vad?
- Gå med i deras syförening...
- Gör dig ingen brådska, vi har all tid i världen.
- Det hela började redan på lågstadiet, jag kunde inte ta vara på mig själv och...
- Har det här verkligen med historien att göra?
- Öh, jag försöker bara få dig att förstå min komplexa, metafysiska karaktär.
- Ja, ok fortsätt då.
- Hmmm, var var jag någonstans? Jo, just det. Jag hade just sökt in på högskolan för att bli filmvetare när jag upptäckte att min ena stortå hade blivit förkyld och tappat tråden. Som ni säkert förstår är detta grunden till mitt lidandes innersta väsen och natur. (djupt andetag, med darr på rösten) Det var dagen efter som jag för första gången blev bortförd... ja, av aliens alltså.
- Jag vill inte verka oförskämd, men har du någonsin läst novellen ”Något helt nytt”? Jag tycker att den novellen behandlar just det här problemet.
- Nej, jag tror inte det.
- Då säger vi såhär. Du läser novellen och så syns vi igen om en vecka. OK?
- Eh, visst.

På hemvägen kunde han inte tänka på annat än de där orden som psykologen hade sagt ”Du måste våga äta ditt problem progressivt”. Han fick inte rätsida på det hela. Med denna tanke gnagande i hans huvud korsade han Folkungagatan. Den gamla portkoden var inristad i betongen precis ovanför nummerplattan.

Som vanligt var det bara såpor och nyheter på TV:n. I köket stod en gammal kopp kallt kaffe som han stoppade in i mikron. 2 minuter på full effekt. Efter ytterligare 2 minuter hade kaffet svalnat tillräckligt mycket för att det skulle vara behagligt att dricka.

Ur bokhyllan drog han ut en pärm med noveller som han fått av psykologen den dagen han började och som han tills nu inte visste vad den var till för. Med ett tveksamt ansiktsuttryck ögnade han igenom registret. Novellen började på sida 42. Det tog 2 minuter att läsa igenom novellen.

Han läste den igen. Och igen. Och igen. Vad psykologen sagt var för honom fortfarande ett mysterium. Och igen. Fortfarande ett mysterium.

Det knackade på dörren som det gör när man inte förstår. Jag (förut han) började gå mot dörren som i en dröm. Det knackade igen, denna gång lite mer till höger och lite hårdare. ”Kliv in” skrek jag och stannade. Dörren låstes upp och öppnades.

I dörröppningen stod psykologen. Han sträckte ut sina smala, nakna armar och sade ”Vi kan väl vara vänner”.

Gabriel F & Gustav N

e-mail: apeshit@swipnet.se