Del 2 i en krönika

Kasper, Korsriddaren

Det här är historien om Kasper och hans äventyr. Vad som verkligen hände står här nedan, skrivet i blod från de som tvivlat. Den här, den andra delen, beskriver Kasper, Korsriddaren, och hur han påbörjade sitt uppdrag att utrota mänsklig dumhet och annat pack.

Efter att Kasper, Korsriddaren, hade gjort sitt löfte så var han redo att utföra sitt första uppdrag. Han satt i sin underjordiska, ytterst hemliga och överteknologiska grotta och funderade. Han funderade på var han skulle slå till härnäst. Det han kom fram till var att det finns idioter överallt i allmänhet, men på två platser i synnerhet. De två platserna var i kulturkretsar och var som helst det finns teknologi i någon form. Han bestämde sig för att han skulle börja sitt uppdrag i kulturens högborg, för att där driva ut dumheten och skapa en bättre morgondag och avsluta det evolutionen misslyckats med. Att utrota de som utrotas borde, idioter. Hans korståg tog sin början.

Vid Kulturhuset fångade en affisch hans öga. Det berättade om en pjäs bestående av fyra kufar som slog på keramikburkar och sedan kallade det kultur. Allt för att få ofantliga penningbidrag av Kulturhuvudstadsåret -98. Exakt så stod det inte på affischen men Kasper hade gjort det till en vana att läsa mellan raderna.

Det bar honom emot att betala 135 Kr för inträde och ännu mer emot att sitta i två timmar och se på skiten. Den tiden han inte sov urskiljde han hur de fyra kufarna slog och hade sönder keramikvaser till höger och vänster. Kasper visste inte om oljudet det framkallade var medvetet, men hur som helst hindrade det honom från att sova vilket gjorde honom ännu mera irriterad.

Efter två timmar av oljud var föreställningen slut och Kasper kunde vakna. Han gjorde så och gick fram till en av de fyra kufarna och frågade rättfram.
“Vad var egentligen meningen med pjäsen?” I rockfickan kunde han känna en pistol med ljuddämpare som bara väntade på att användas vid fel svar. För de som är intresserade så var hans rock svart.

Kufen han talade med tog ett djupt andetag för att illustrera att Kasper inte skulle få gå därifrån i första taget.
“Vi vill uppröra och beröra...”
Det var ungefär så långt som kufen hann innan han fann sig stirrades in i en pistolmynning med en hemmagjord ljuddämpare på. I andra ändan av pistolen stod Kasper leendes.

Ungefär samtidigt som författaren insåg att det inte var en så bra idé med en pistol i den här barnboken, så insåg Kasper även han att en pistol nog inte skulle lösa problemet. Han tänkte därför om och la undan pistolen till fördel för ett friskt kalsongryck. Två av de andra kufarna bönade och bad att få slippa, men han gav även dem varsitt kalsongryck innan han vände en hotfull blick mot den fjärde och sista kufen. Denna bönade och bad ännu mera och nämnde något om en familj och tre barn. Efter att ha gett även honom ett kalsongryck så började han tänka på vad kufen sagt om fru och barn. Efter att ha insett att dumhet går i arv och antagligen smittar av sig till omgivningen också så begav han sig hem till kufarnas respektive familjer och gav alla i hushållet varsitt kalsongryck. När han var klar med det fortsatte han till kufarnas alla levande släktingar och gav även dem några kalsongryck. För att den här novellen inte ska bli för kort sökte han till slut upp alla kufarnas döda släktingar också och delade ut varsitt kalsongryck även till dem. Slutligen begav han sig hem till sitt underjordiska gömställe, för en kopp varm O’Boy och en Dilbert-bok.

Här slutar den andra delen i en krönika. I nästa del byter Kasper, Korsriddaren, namn till Kasper, Förgöraren, och fortsätter sitt heliga korståg i teknologins högborg.

Gustav N

e-mail: apeshit@swipnet.se