Begravningen

Begravningsentreprenör Roland Kirk satt på sitt kontor och skrattade. Fanfarer fnittrade. Lurar larmade. Virveltrummor virvlade. Lovtal likt ouppbrutna äktenskap blundade och log. Det luktade kantarell och karl Johan. Blåbär blommade blått som bara blåbär kan. Minnen av svarta ögonkast i grön skog kunde inte störa känslan av harmoni och glädje. Så var det. Inte undra på att begravningsentreprenör Roland Kirk satt på sitt kontor och skrattade. Roland Kirk hade inte haft orsak att vara glad på länge. När begravningsbranschen avreglerats och seglat in i den fria konkurrensens vatten, seglade Roland Kirk vilse bland reklam, realisation, och lockpriser. Sista tiden hade han därför inte haft många kunder att eskortera till den sista vilan. De flesta i hans kundkrets hade bytt butik. Just det, tänkte Kirk, de hade vallfärdat en masse till värste konkurrenten - entreprenör Alexander Tåth, som lärt försäljningsknep på charmkurs, managementkurs, och buggkurs.

Förutom Tåths mellandagsrea, vilken gick bra därför att hjärtinfarktsdisponerade matvrak frossade på krispiga grisfötter, pressylta, gröt och snaps, så hade Tåth också annonserat med specialerbjudanden. Exempelvis kunde man samla bilder av berömda gravar, sätta bilderna i särskilda album, och när albumet var fullt fick man 10% rabatt på standardbegravningen. Eller så kunde man köpa tre begravningar och betala för två, vilket var ett populärt koncept bland de rattfullsbenägna ungdomarna i trakten. Det mest populära alternativet hos Tåth var emellertid kistorna "Rolf" och "Rut". Dessa var kistor som man likt IKEA möbler skruvade ihop själv. Att en och annan skruv ibland saknades gjorde inte så mycket, köpare av dessa rektangulärer i trä och plast klagade inte så ofta hos konsumentombudsmannen "K.O", eller skrev arga insändare till tidskriften "Råd och Rön". Men nu hade eldbegängelsens vindar vänt. Nu hade Kirks otur upphört. Ett uppdrag större än någonsin var på gång. Det var så att Roland Kirks begravningsbyrå fått ansvaret för borgmästare Otto Vendelkråkas begravning. Inte undra på att Roland Kirk var glad.

Kirk lutade sig gäspande tillbaka i sin svarta snurrstol, och mindes att Tåth inte haft mycket att komma med i budgivningen som föregått den ståndande borgmästarbegravningen. Roland hade bjudit lägst, och det fanns, konstaterade Kirk belåtet, människor som fortfarande uppskattade kvalitet och helig empati i sammanhang som syntetiserade gudomlig närvaro med hederlig prissättning. Kirk såg upp och lyssnade. Det lät som om någon spelade fiol ute i hallen. Kirk reste sig upp, gick fram till dörren, öppnade sakta, tittade snabbt till höger sen till vänster. Hallen var inte längre någon hall. Ett öde och bränt landskap bredde istället ut sig med mumlande viskningar om oförätter, svek, och bedrägeri. Mitt i klagosången stod en figur med svart hatt och ovänlig min - spelandes Elvis Presleys; "Love me Tender" - skrattversionen. Men skratten var utbytta mot hesa klagoskrin, vilka sakta höjde sig som gråtande skrattmåsar mot den mörka skyn. Kirk slog igen dörren. Låste omsorgsfullt. Dök ner i en kista och stängde locket. Roland Kirk gratulerade sig själv till ett perfekt gömställe.

- Knack knack!

Det knackade på kistlocket. Roland blev rädd. Han undrade vem som var den eftersökte? För vem var knackningarna tillägnade? Det kunde väl aldrig vara Kirk själv? Jo, tyvärr, nog måste det vara så. Hur han än vände och vred sig var han helt ensam i kistan. Ingen annan än han kunde därför antas vara den som knackningarna gällde.

- Knack knack!

Nej! Ve!! Det lät inte knack knack! Det lät bonk bonk! Kirk lyssnade. Han hörde hammare kyssa spik.

Kirk föll ned i grubbleri. Varför satt han inte på kafé med en kopp té, och betraktade sörjande till en avliden arvtant? Varför kunde han inte än en gång få se ett äppelkindat bortskämt barn med glupsk tunga slicka i sig grädden från begravningstårtan?

Skulle han få höra den blöta jorden tungt falla ned på kistlocket? Tjoff tjoff tjoff, brukade det låta. I alla fall ovanifrån. Kirk undrade om det skulle det låta samma underifrån? Han svalde sin uppbubblande gråt, och frågade sig vad han skulle han tänka på när tjoffet kom? (För som man i Kirks bransch skämtsamt brukade säga till de kistspekulanter som försökte pruta - "tjoff kommer alltid") Skulle han kanske till tonerna av tjoff tjoff tjoff börja tänka:

"Tjoff tjoff tjoff Snön ligger still på taket. Liket ligger vaket. Tjoff tjoff tjoff De levande gräla i enslig gård. Tre meter under marken får själen vård. Tjoff tjoff tjoff".

Sluta! Lägg av! Sa Roland Kirk till sig själv när tvångsföreställningen blev allt för stark. Positivt tänkande för fan! Fråga efter lösenordet. Kommer jag ihåg det? Ja självklart ; "blå burk". Säg den balalajkaspelande ryss som kan säga det på ren svenska?

Kirk viskade lösenordet. Plötsligt gled kistlocket av. Ljus och luft strömmade in. Kirk la näsan över kistkanten, och kikade rätt in i ögonen på en gungstolsgungande dam med virkning och katt.

- Välkommen till verkligheten, sa den virkande damen. Katten räckte ut tungan, himlade med ögonen, slickade sig i örat, och pekade med tassen på Kirk.
- Verkligheten Kirk! Var är den?
- Långt härifrån, svarade Kirk.
- I en verklighet långt härifrån, sa den virkande damen.
- Där skulle man vara, alla skulle svara, kom hit nu bara. Svarade Katten.

En röst från ingenstans viskade: "I en verklighet långt härifrån, den alla och ingen känner, där längtans ljus sig sakta bränner, och man känner, hur själen sig tänjer, över våra anlagda vådbränder .Dit är vi dragna, av käcka körsvenner". Kirk snöt sig och såg upp. Den ovänlige med svart hatt och fiol hade sökt och fått asyl.

- Vad menar du, vilka bränder menas? Frågade Kirk.
- Ve den som öknar gömmer, sa den ovänlige.
- Mjau, sa katten.
- Suck, sa damen.
- Knirk, sa gungstolen.
- Men jag hade ju inte gjort något. Jag var oskyldig! Varför skulle just jag bli den att gömma öknar? För vem är detta skyldig? Kirk grät. Han kunde inte förstå sin egen otur. Det var synd om honom. Han som alltid haft det dåligt, han som alltid lidit, även för de som inte hade haft vett på att lida själva. Han hade måst vara den starke bland de svaga.
- Är detta rättvist? Frågade Kirk den ovänlige.

Svaret var en svingad bödelsyxa, vilken skar rakt genom Kirks vänstra knäskål. Blod plaskade fram som en munter vårbäck. Kirk skrek. Yxan ven i retur. Denna gång mitt i pannan på Kirk, som kände självet släppa jaget och förenas med världssjälen i en helig och total metamorfos.

Begravningsentreprenör Roland Kirk såg yrvaket upp, och konstaterade med förtjusning att mardrömmarna blivit värre och värre. Kirk tänkte att maran balanserat den glädje han strax innan upplevt i sitt vakna tillstånd. Inte ens sommarseglande svalor och lärkor kunde ju ha varit gladare än honom. Nej, tänkte Kirk, inte ens om de varit födda på en planet där gravitationen varit mer generös i sitt uttalande över tingens omständigheter, skulle de ha varit gladare. Och då är det väl inte mer än rätt att han skulle plågas när han sov? För vem vore väl han att kräva total glädje och frid? Nej, man ska inte förhäva sig. Sånt kommer det inget gott ur. En riktig människa måste lida sin beskärda del av världssmärtan. Detta var ett faktum Roland Kirk aldrig hade betvivlat.

Roland Kirk hällde upp ett glas mjölk, och tog fram en kanelbulle ur skafferiet. Smaskande mindes han hur stackars Otto Vendelkråka avlidit. Nåja, tänkte Kirk. Stackars och stackars, man får väl vad man förtjänar? Som man sår får man skörda. Som man bäddar får man ligga. Så är det, tänkte Kirk. Tanken - "den enes död, den andres bröd" - föresvävade honom en sekund, men försvann sedan snabbt ner i minnets slaskhink.

Hursomhelst så hade borgmästare Vendelkråka, om man ska tro ryktena, begått otukt med pigan Britta Bengtsson, och i samband med detta fått en hjärtattack. Fallit död ned på ort och ställe. Elaka tungor hade viskat att pigan Britta och borgmästarn lekt "sanning och konsekvens" i rådhuskällaren. Britta skulle ha kommenderat borgmästarn att smiska henne på stjärten med en plastlinjal. Det sades också att borgmästare Vendelkråka skulle ha blivit såpass upphetsad av smisket att han mer eller mindre av en slump glidit djupt in i Brittas blomsterskål, detta samtidigt som Vendelkråkas lagvigda hustru - Anna - kommit ned i källaren, och undrat vad som egentligen stod på. Detta hade blivit för mycket för borgmästare Vendelkråkas redan svaga hjärta.

Det fick vara som det ville med dessa rykten menade Kirk. Sanningen var ändå den att liket hade hittats i rådhuskällaren, och att man därför varit tvungen att anlita bärgningskåren för att baxa upp liket från källaren. Vendelkråka hade nämligen i levande tillstånd varit tjock, ja, faktiskt smällfet. Dödvikten var knappast mindre.

Bärgaren Vladimir Bengtsson, som också var far till pigan Britta Bengtsson, hade fått sätta fast rep och kättingar runt den döde borgmästaren, och sedan talja upp liket meter för meter. Allt hade gått utmärkt, därför hade Roland Kirk frågat om inte Vladimir Bengtsson även kunde assistera vid begravningen. Detta mötte inget hinder menade Vladimir. Med hjälp av kranen på bärgningsbilen skulle man nog kunna sänka ner kistan med borgmästaren på ett smidigt sätt. Roland och Vladimir hade skakat hand för att bekräfta denna "joint venture".

Den stora dagen kom. Flaggor vajade. Vimplar svajade. Öltältsfolk partajade. Vladimir Bengtsson mixtrade med kranen. Roland Kirk tog ett bett på en kanelbulle.

- Ok, då kör vi. Sa Vladimir Bengtsson.
- Jepp! Sa Roland Kirk.

Kättingar och rep smet ömsesidigt åt kring kistan. Millimeter för millimeter steg kistan mot himmelen. Svängde ut från kranbilen, lutade sig över ett svart hål i marken. En man med fiol och ovänlig min spelade "Godnatt valsen". En katt gäspade. En dam i gungstol pekade på kistan och sade:

- Detta kommer att sluta illa.
- Ack ja, människor och deras påfund, sa katten.

Plötsligt började kistan att glida. Kättingarna och repet fick svårt att hålla kvar sin börda. Roland Kirk sprang fram, försökte hålla kistan i jämnvikt. Vladimir Bengtsson slet vid sina spakar. Katten jamade.

Kistan gled ner framför det svarta hålet, ställde sig på högkant, locket gick upp, och ut ramlade borgmästare Vendelkråka. Rätt ned på ett bord som stod framför det svarta hålet föll borgmästaren. Ansiktet träffade begravningstårtan - TJOFF.

Roland Kirk mumlade:

"Förståelsens väsen, är den viktig? Är den månne seriös? Visst min tös! Sammanhanget ger mening, inget bråk, kontextualiteten är fördomens förankring i förståelsens språk".

Minervas uggla hade lyft i skymningen.

Björn Andersson

e-mail: apeshit@swipnet.se