EN VALSMELODI
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor -
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
- Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har sålt mina visor till nöjesestrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas - ack ja -
schajas - ack ja,
gott kan det vara att veta?
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol?
Ack ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
COGITO ERGO SUM
En slända lever blott en dag.
Jag lever något längre, jag.
Vem tippar tid som förestår:
Kanhända blir jag hundra år!
Men lika naken som jag kom
till varat ska jag vända om.
Till vad? - Till det som inte är.
Ack, många vänner har jag där.
Dock vet jag inte hur det blev
för dem. De skriver inga brev.
Betynger ingen låda gul
ej ens till nyår eller jul.
De döda tiger med sin död.
Vi håller upp vårt liv som stöd.
Jag ser en lam - han sitter still
och tänker alltså är jag till.
Men sländan då - sen frågar jag,
som blott är till en enda dag:
hon tänker ej. - Kanhända finns
hon endast i mitt ögas lins?
TROTS DECKARNA
Vårt liv är tämligen undermåligt,
vi skrattar villigt men sover dåligt
trots deckarna på vårt nattduksbord
som ständigt utökar sina mord.
Här är ett drama med mycken list i
och här ett annat: Agatha Christie.
Hon staplar likena, flink och van,
pyramidalt á la Djingis-khan.
O liv, som klär oss i löjligheter:
en solkatt mellan två evigheter,
ett hastight ljus som vi ej förstår
och hinner fatta förrn det förgår.
En mask som krälar en stund bland gräsen
vet lika mycket om livets väsen.
Dock är hans kunskap helt säkert skral
om både Christie och hibernal.
EN OLLONBORR ÄR VARENDA FRÅGA
Blå lyser backen av anemone
och det är lärksång igen och vår
och man går kring som en frågefåne
för alla under som blev igår.
Men ta det varligt i skir april:
låt inga klumpiga frågor till.
De far så illa med anemone
och kunde döda vår fågeldrill.
En ollonborr är varenda fråga,
den sågar sönder och river ner.
Och varför skulle vi vedervåga
allt detta ljusa som våren ger?
Såg vi engång hur en blomma log
må detta vara vårt väsen nog
men dumma frågor kan söndersåga
vartenda träd i vår bauerskog.
Och vilka frågor är inte dumma?
- Du gamla gumma med blick så klar:
Vad gav dej livet i dessa krumma
förvärkta fingrar att hålla kvar?
Du skrattar, plirar och tiger still.
Ack, bortom vårblom och fågeldrill
står alla svar lika ödsligt stumma
som blinda ljus kring en död pupill.
SORG
Det hände en gång i mitt unga liv
- just en sådan kväll som i kväll,
att min ringhet betroddes ett vevpositiv
på en storslagen hästkarusell.
För en barfotaknatte - en småstadsfyr,
elektrisk från tå till topp,
å, det var ett rent otroligt äventyr,
som greps i ett tigerhopp.
Min glädje förmörkades dock efter hand
och damp ner på allt plattare plan
när det skrällde en röst i mitt öra ibland:
Veva jämnt, din fan!
Tids nog var jag tämligen långtifrån glad,
stelnade till i ett flin;
och kom hem och drack ur min mjölkchoklad,
tyckte mor, men en konstig min.
Ja, så var det med det och så hände det sej
och sen hände sej ingenting mer -
Men jag grämde mej mänge och skammade mej
och tryckte mitt huvud ner.
