Tisdag den 19 aug.

Idag träffade jag mina elever för första gången. Det var vid uppropet på skoldaghemmet. Ronny, som kallades för Punkas, hade jag stött på redan vid lunchrasten när jag följde Kerstin, min kommande kollega, till parkeringsplatsen. Vi hade på gående fot pratat igenom vad som hänt på elevvårdskonferensen strax innan. Punkas stod med några kompisar i porten. Glatt återseende med Kerstin. Öppen trevlig kille tycktes det som. Stämde inte alls med den bild jag fått av honom genom Kerstin. Enligt henne är han en opålitlig ögontjänare.
-Man kan inte vända ryggen åt honom, då vet man inte vad som kan hända...
-Vad då hända? hade jag troskyldigt frågat. Jo, saker kan försvinna i ett nafs, hade hon svarat. Han hade snattat en hel del småsaker i våras och misstänks också för större stölder, bl.a. en bandspelare och en skivspelare. Sken och verklighet stämmer inte alltid.
Punkas talar ledigt och obesvärat.
-Är det du som är Allan, vår nye lärare? frågade han.

Klockan halv två skulle uppropet börja. Punkas var där och ryckte i dörren redan klockan halv ett. Kvart i ett släppte jag in honom. Han såg genast att dörren till skåpet med diverse utrustningar var öppen. Han gick genast dit och plockade bland gejorna. Jag märkte att jag reagerade genast. Kerstin hade tänt varningslampan. Mina förutfattade meningar höll på att spela mig ett spratt. Men jag hejdade mig och lät honom hållas. Han plockade fram några skivor som han ingående studerade.
-Får jag sätta på te? sa han plötsligt. Under tiden kom Liselotte Lindén, kallad Lindan.-Va, är inte Leffe kvar längre? sa hon när hon fick syn på mig. -Hej Liselotte, sa jag bara med utsträckt hand, det är jag som är den nye specialläraren. Allan heter jag. Bestört och misstroget besvarade hon min hälsning.

Snart var pratet igång. Om vad de gjort under sommaren och annat. De hade inte gjort något riktigt egentligen. Bara sovit. Jo, Lindan hade köpt en ny hund. En gammal, skraltig, den fanns fortfarande kvar i livet, men förväntades dö när som helst. Vi väntade på Jocke. Istället kom Palle, en elev från förra terminen. Han slutade nian i våras. Han kom in blöt från regnet och ville låna en plastpåse till sina sprejflaskor. Såg förvånad ut när han fick syn på mig. -Är inte Leffe här? sa han besviket. -Det ser du väl för fan, sa Punkas, vi har fått en ny lärare. Palle hade inte fått något betyg. -Utan betyg duger man inte till nåt sa han.-Inget betyg, men varför? undrade jag. -Jag var knappt på lektionerna sa han. De andra flinade.
Men var bli Jocke av? -Vi får börja utan honom, sa jag och bad dem tala om sin adress, sitt telefonnummer, personnummer m.m.
-Jag har hemligt telefonnummer, hojtade Lindan. Det är hur hemlis som helst, så det får du aldrig. Jag bor hos en kompis och han har förbjudit mej att lämna ut numret...

Och sen skulle jag realisera min fina idé, som jag tänkt ut innan. Igår hade jag varit på kommunalkontoret och fått en karta över kommunen. En stor informationskarta, som bara finns uppsatt på några få offentliga platser i kommunen och så nu här. Meningen var att mina elever skulle peka ut var de bodde.
Sätt ett kryss på den plats där ni bor, sa jag. Ni får själva välja färg. -Tror du inte jag vet varför, sa Lindan, det är bara för att du ska kunna hämta oss när vi skolkar. Hon tog dock en violett färgpenna och gick fram till kartan och letade. Punkas tog en grön.
Under tiden kom Jocke. Han glodde förundrad på oss. -Hej Jocke, sa jag. Jag är den nye specialläraren. Jocke gick och la sig i fönsterkarmen. -Var bor du, prövade jag försiktigt och räckte honom en blå penna. -Där, sa Jocke och pekade på kartan, ett avstånd på fem meter från fönsterkarmen. Hans skinnpaj var dyblöt och vattnet flöt omkring honom och ner på golvet. -Gå upp och peka, din slöe fan, skrek Punkas, som just satte en stor pladuska på Klövervägen.

Torsdag.

Jocke röker och Punkas snusar. Punkas har övertaget. -Det är tuffare att snusa, säger han. Dessutom är det mycket billigare. Vi räknade ut vad det kostade. De fick göra anteckningar om sina rök- respektive snuskostnader per vecka och kom fram till det förbluffande resultatet att Jocke röker för cirka två tusen kromor om året medan Punkas snusar för 250 kronor. Jocke trodde inte på siffrorna.
Hur många år kan du snusa för samma summa som Jocke röker upp på ett år, frågade jag Punkas. Jag avvaktade. Skulle han klara testen? Punkas såg oförstående ut.-Kom inte nu med nån djävla matte, sa han bara.

Under småpratet på rasten kom det fram att Jockes morfar, Erik, spelade dragspel. Han hade i unga år uppträtt på olika festligheter och gjorde så fortfarande när andan föll på.-Han kan väl komma hit och spela för oss en dag föreslog jag. Jocke tittade förvånad på mig.-Är du alldeles yr, sa han, den gubbfan har väl inte här att göra.

Fredag.

"...Plötsligt slets dören upp och in kom Punkas, som nu morskat upp sig och var samma gamle Punkas som vanligt. -Hur blir det med de 45 kromorna? sa han med sin maneraktiga väsande gangsterstämma. -Dom kan du glömma, sa Jocke, nu inte lika kaxig som innan. -Du ska passa dej, sa Punkas väsande. 45 kronor annars sticker jag upp kniven i röven på dej. -Stå inte där och va störig, svarade Jocke lamt.
De höll på så en stund och utbytte artigheter. Jag satt avvaktande och lät spelet och maktkampen fortgå. Kerstin satt kvar i sitt rum. Jocke blev nervösare och nervösare och blev mer och mer pressad. Han gillade inte situationen och Punkas' provocerande jargong. Han tittade då och då ut genom fönstret för att se om inte polarna dök upp snart. Till slut skrek han desperat: Ditt satans äckel, ska vi gå ut och göra upp? -Du ska bara passa dej, du ska bara passa dej kom det från Punkas, som från en papegoja.
Jocke rusade upp förbi Punkas som stod i dörröppningen och ut i trädgården och Punkas följde efter. Jag följde brådstörtat efter. Det hade hunnit bli rast, men inga polare hade dykt upp ännu. Situationen var onekligen kritisk. Jag visste att Punkas hade kniv på sig och Jocke knogjärn. Hur skulle jag och Kerstin reagera om de verkligen rök ihop? Att ta tag i dem nu skulle innebära risk att själv dras in i slagsmålet. I ett desperat försök att avstyra det hela skrek jag med så hög röst jag kunde, det måste ha hörts ända bort till skolan och in i det näraliggande kommunhusets alla avdelningar: Det blir inget slagsmål här inom skolans område. Och så tillade jag: Ska ni slåss så får ni göra det efter skolans slut. Ingen bra formulering, men något måste sägas just då. Omständigheterna krävde det så att säga.......Ingen ville egentligen slåss. Mitt uppträdande var bådas räddning ur en kris som höll på att trappas upp tills de inte bemästrade den längre. Jag blev deras räddning.

Fredag.

...-Hur skulle du själv ha känt dig om du suttit halva natten och spelat kort och supit? Dessutom har jag inte varit hemma. Jocke hade legat över hos sin syster och Hasse, hennes sambo. Palle hade också varit med men de hade måst lyfta ut honom eftersom han blivit störig...-Idag pallar jag inte göra något, sa han efter en stund. Ingen kan tvinga mej!.. Trots allt fick jag honom att göra nya urklipp om vad som hänt i kommunen och klistra in i klippboken. Men sen var det stopp. Han vägrade läsa texterna och stryka under, som vi brukade. Han blev oroligare och oroligare och svängde av och an på stolen. Såg ut att må väldigt dåligt. Jag avstod från att pressa honom. Han fick ta en rökpaus...Då inträffade något oväntat som fick en del krisartade följder, men som också hade komiska poänger. -Tror du att jag kan klättra upp på taket utan stege? sa han plötsligt. Innan jag hunnit reagera var han på väg uppför stuprännan till husets tillbyggnad och kom i en handvändning upp på dess tak. Därefter rusade han vidare och klättrade upp på det branta taket till huvudbyggnaden via en rostig takstege, ända upp till taknocken och satte sig gränsle över denna. -Vilken utsikt, skrek han ner till mig.
Det hela såg vanskligt ut, så jag försökte få ner honom, pratledes. Punkas som registrerat vad som höll på att hända , kom utrusande ur Kerstins rum, ut på trappan, upp på stuprännan och i ett huj satt han gränsle bredvid Jocke på taket. Situationen hade plötsligt blivit helt utanför vår kontroll. Vad göra? Däruppe var de synliga, inte bara för alla våra kollegor och eleverna på skolan utan även för stora delar av kommunens invånare i omgivningarna....Och se då föddes en genialisk tanke, en av dessa få som endast skapas i ett ingivelsens klara och nödvändiga ögonblick. Jag tog den stora träpassaren och enmeterslinjalen i mina händer och gick med energiska och beslutsamma steg med dessa instrument ut på gräsplanen. Jag sträckte dem mot skyn och ropade med hög röst:-När du ändå är där uppe, Jocke, kan du ju passa på att mäta vinkeln på taket och längden på ena vinkelbenet. Jag väntade med spänning. Hur skulle han uppfatta min invit? Skulle han genomskåda den? men si, Jocke tände på idén, troskyldig som han är innerst inne.-Släng upp grejorna då. skrek han. Punkas såg misstänksam och avvisande ut. Men Jocke började mäta. Först vinkeln på taket, genom att vika passaren tvärsöver taknocken. Sen mätte han allt som gick att mäta: Skorstenens höjd, längd och bredd, takfönstrens sidor, husets längd och bredd, sidobyggnadens sidokanter osv. Han skrek måttsiffrorna ner till mig -Det räcker nu, sa jag. Ta ett mått till, det kvittar vilket och kom sen in till mej, sa jag och gick in.
Punkas som med förundran åsett Jockes aktiviteter, var inte nöjd med hur situationen utvecklats. Han hade denna förmiddag tänkt hämnas på Kerstin för inbillade oförrätter. Han var inte färdig än. Från fönstret såg jag honom rusa över mot den gamla nerlagda biografen Regal med linjalen i högsta hugg. På ett ögonblick var han uppe på dess tak. -Här finns mycket att mäta, skrek han med sin pubertetsröst. Kom hit Jocke så mäter vi. Jag hade under tiden fått in Jocke i säkert förvar inne hos mig.

Onsdag.

I vårt dagliga slit på Hemmet förlorar men lätt perspektivet. I klassummens psykologiska gruppdynamik skymmes lätt sikten, även för den progressiva läraren. Man frestas lätt tro att alla problem är psykologiska eller medicinska och kan lösas genom nån fiffig psykologisk eller pedagogisk modell eller åtgärd.
Naturligtvis beror Jockes underliga beteende på psykiska hämningar och kan givetvis förklaras utifrån psykologiska termer. Men man får inte stanna där. Alla fall liknande Jockes tar sig inte lika extrema uttryck, men orsaken till alla dessas skolsvårigheter och problem tillsammantagna, kan inte endast sökas hos eleverna själva, utan i faktorer utanför klassrummen och bortom psykologiska data. Men för oss känns det tryggast att se elevernas problem som individuella relationsproblem eller som individuella brister eller handikapproblem.

I de dagliga konflikterna med våra elever reagerar vi endast på deras gruppdynamiska beteende, Vi reagerar som aktiva medlemmar i denna sociala interaktion, som på ett sätt är unik, men på ett annat sätt är förprogrammerad av yttre förhållanden. Men vi måste tränga igenom klassrummens trånga gränser och rikta blickarna på företeelser utanför skolan. På de sociala och samhälleliga strukturer som med förödande kraft påverkar våra liv och möjligheter. Perspektivet kommer då att dramatiskt förändras, ty skolan blir inte längre huvudpunkten i tillvaron för lärarna....Skolan har sin givna, objektiva roll som förvarare och anpassare till de rådande marknadsmässiga värderingarna samt givetvis som sorterare till den tekniska och sociala arbetsdelningen.
Och ändå går jag här och tror att jag kan förändra något. Eller tror jag det? Tror jag verkligen att jag kan förändra och påverka Jocke till en medveten och aktivt handlande individ med förmåga att själv förändra sitt liv, som det så vackert formuleras i en känd skrift. Vad jag och alla andra lärare egentligen gör är naturligtvis att dämpa symptomen. För att få lugn och ro helt enkelt. Att med olika finter och knep skapa arbetsro....

Vi får aldrig glömma att behov, motivation och vilja skapas genom förhållanden och omständigheter utanför skolan och över dessa omständigheter och förhållanden som vårt samhälle skapar under nuvarande ekonomiska struktur finns ingen och kan inte finnas tillräcklig politisk kontroll, eftersom inga genomgripande styrmedel vågar användas.
Våra barns uppfostran, skapandet av deras behov och vilja, deras längtan och drömmar har vi för länge sedan överlämnat åt cyniska "marknadskrafter" utanför politisk kontroll. Därför ser skolan ut som den gör.

Och ändå, som en sisyfusarbetare vägrar jag att ge upp. Som jag tidigare sagt, är mitt enkla motto att hela tiden arbeta som om det skulle vara möjligt att förändra och påverka. Man vet ju inte var undantagen finns.
Mitt viktigaste problem idag är att lära Jocke multiplikationstabellen.

Utdrag från recensioner

"I många stycken är "Ingen kan tvinga mig" en av de effektivaste avklädningar av socialliberalismen jag stött på." Anders Persson. HD

"En bra och engagerande bok är det här som borde läsas av många. Inte bara av skolfolk. Den har något att säga oss alla. A.B. Folket.

"Hans inre övertygelse, ett starkt socialt patos, är hans styrka också i den här boken, som är ovanlig därför att det är så sällan som en lärare så pedagogiskt och närgånget beskriver sina upplevelser i det dagliga arbetet" Hans Åberg. SDS

"En engagerad och osminkad skildring från dagens skola som väcker debattlust." Gunilla Waldenström. Norrköpings Tidn.

 

ISBN 91-38-61140-6  Liber förlag 1983.  197 s. 13 illustrationer av författaren. Boken är slutsåld i bokhandlarna. Jag har fått överta bokförlagets restupplaga, vilken jag fritt disponerar över. ISBN 91-38-61140-6  Pris: 40:-  Kan beställas hos  allan.friis@swipnet.se Betalas via plusgiro

 Se Allan Friis' konst på Allan Friis' Museum

.