Frukost tillsammans med värdparet och deras andra gäster, ett tyskt par. Vi diskuterade allehanda över en trevlig frukost. Efter att ha sagt hej då tankade vi bilen och fortsatte österut.
Första stopp blev Nature's Valley, ett naturreservat vi kusten. På väg ner dit från N2:an passerade vi både vacker skog och bränd skog. Det hade tydligen varit skogsbrand. Längs vägrenen i ett brändskogsparti hittade vi jättevackra röda blommor som vi klev ur och tog kort på. Femtio meter senare stannade vi igen, för nu hade vi fått syn på en flock babianer längs vägen. Efter nästa kurva kom varningsskylten.
Vi tog oss ner till byn och parkerade bilen och gav oss ut på Salt River Trail, en vandringsstig som sades ta ca en och en halv timme. "Stig" var ju rena skämtet, först gick vi på en sandstrand, sen klättrade vi på alla fyra över klippor ovanför dånande vågor. Man fick gissa var leden gick med hjälp av att klippan var lite mer sliten på vissa ställen! Denna strapats ledde oss fram till en flodmynning med sandstrand. Vi följde floden upp en bit och gick sedan en lååång väg tillbaka genom skogen. Häftigt, men varmt!
Lunch i Nature's Valley på den lokala (enda) syltan, och sen upp till N2 igen. Halvvägs upp stannade vi vid en utsiktspunkt för att ta kort. Annika öppnade glatt alla dörrar för att vädra bilen. Plötsligt var vi omringade av babianer! Vi rusade och kastade oss in i bilen, jag hamnade i baksätet. Sen studerade vi babianflock en lång stund innan vi fortsatte. Jag fick flytta över i framsätet när vi kommit på behörigt avstånd.
Vi körde på häftig serpentinväg i Tsitsikamma Nature Reserve, nedför och uppför flodraviner. Körde ut till kusten vid Storms River och tittade på stora vågor. Sen blåste vi på till Port Elizabeth. Vi var nere i Jeffreys Bay (surfarnas Mecka) och vände eftersom där inte var några vågor!
Annika gick in i väggen med tio mil kvar och jag gjorde sammalunda. Vi var mycket trötta när vi kom fram till vårt hotell. Eller "före detta" hotell som Annika kallade det. Det var visst någon sorts nationalmonument, tyvärr hade det ju förfallit sedan senaste renoveringen -78. Gästerna tillhörde också kategorin nationalmonument, ingen verkade vara under 60 år! Port Elizabeth var mörkt och kändes hotfullt när vi skulle leta restaurang, men vi hade tur och hittade en curry-restaurang 50 meter från hotellet. Mycket gott och trevligt. Bäst var Annikas leende när de ställde in alla små skålar med tillbehör. Sen gick vi hem och lade oss.
