Förstasida Bharatanatyam Abhinaya Kurser Foton

 
Bharatanatyam

Anna i Natarajaanjali ur Laya nov 2003
Bharatanatyam är omåttligt populär i Indien framförallt i södra Indien där dansen har sitt ursprung.

Förutom bharatnatyam räknas också kathak, manipuri, odissi, kuchipudi, kathakali och mohini attam till de klassiska danserna. 

Bharatanatyam och flera av de klassiska danserna  har sina rötter i tempeldanstraditionen. 

Namnet bharatanatyam är relativt nytt och sägs komma från orden bhava (känslouttryck), raga (melodi) och  tala (takt).  I verket Natyashastra som skrevs av Bharata Muni ingår en detaljerad beskrivning av det som fortfarande karaktäriserar de flesta av de klassiska danserna. Verket kallas ibland för den femte veda-skriften och behandlar dramat i alla dess aspekter, versmått, scen, smink m.m. 

Bharatanatyam har sitt ursprung i danserna sadir och dasi attam vilka dansades både som ritual i templen och som underhållning i maharajornas palats. Så kallade devadasis var anställda av templen för att utföra ritualer för gudarna. I dessa ritualer ingick sång, musik och dans. Ceremonierna i templen var inte till för någon annan än gudarna men under tempelfestivaler och bröllop uppträdde dansöserna för publik. I palatsen var dansen framförallt underhållning. De stora maharajorna kunde ha flera hundra dansöser anställda och stod även till stor del för templen och tempeldansösernas försörjning.

I början av 1900-talet fick dansen utstå hård prövning. Det fanns en stark rörelse som kämpade för ett förbud mot tempeldansöser. Systemet hade säkerligen sina nackdelar men detta innebar också att en hel samhällsgrupps försörjning stod på spel och en stor del av Indiens kulturarv hotades att försvinna i och med ett sådant förbud. En rörelse mot förbudet väcktes vilken också blev en del av självständighetsrörelsen, dansen blev en nationalistisk symbol. Advokaten och frihetskämpen E. Krishna Iyers engagemang för dansen spelade en stor roll för dess överlevnad. Han kämpade mot det rykte som florerade om dansöserna som lössläppta kvinnor 

Det var framförallt i Madras som kampen om dansens fortlevnad utspelade sig. Krishna Iyer fick med sig många på sin sida, de som var för bevarandet av dansen. På den andra sidan fanns Dr  Reddy, en kvinna från devadasi samhället som kämpade för ett förbud av devadasitraditionen. Krishna Iyer som hade kontakter i Music Academy gav flera dansöser från devadasi kulturen möjlighet att visa upp sin dans på Music Academy som än idag är den stora dans- och musikscenen i Madras. Detta bidrog till ett ökat intresse och uppskattning för dansen som bidrog till att bharatanatyam erkändes som en klassisk konstform. Krishna Iyer åkte även runt i Tamil Nadu och dansade och sjöng patriotiska sånger. 

Devadasisystemet förbjöds men dansen som hade fått många anhängare levde vidare. De familjer vars uppgift framförallt varit att förse templen med kunniga  dans-, musik, och sångartister kunde fortsätta sin tradition men nu handlade det om att föra vidare sina kunskaper till andra grupper i samhället. Kvinnor från de högre samhällsklasserna som tidigare knappt tillåtits att bevittna dansen ville nu lära sig den. 

Det kan te sig komiskt idag att influenser från väst hjälpte till att bidra till dansens fortlevnad då smutskastning och rop om förbud av dansen delvis kommit från europeiskt håll. Uday Shankar och Rukmini Devi Arundale är två kända dansare som började intressera sig för sitt kulturarv efter att den ryska ballerinan Anna Pavlova föreslagit dem att istället för att lära sig västerländsk dans söka efter den indiska traditionella dansen. Uday Shankar turnerade i USA och Europa och spred tidigt ett internationellt intresse för indisk dans. Rukmini Devi Arundale startade sitt eget dansinstitut, Kalakshetra, i Madras och förfinade och renodlade en egen stil inom bharatanatyam.