Sid. 8
återblick/tankar - 8 år har gått
När jag skriver det här är det den 2 april 2004. Det du har läst hände under åren 1994-1996.
Tankar och funderingar.
Jag har träffat många av mammas grannar på boendet som liksom mamma varit dementa och jag har
funderat över hur mycket en dement människa förstår och uppfattar. Jag tycker att det är viktigt
att man beter sig gentemot den som lider av demens som man själv skulle vilja bli behandlad och
bemött.
Därför har det varit viktigt för mig att lära mig namnen på alla som finns på boendet och när jag
kommer dit så går jag runt i dagrummet/köket och tar alla i hand och hälsar och säger deras namn och
pratar en stund med var och en.
Alla människor behöver känna sig bekräftade.
Ju längre mamma har försvunnit bort i sin värld, ju mer har jag tänkt och undrat hur hennes sinne
är. Har hon några klara stunder?
Jag har funnit stor tröst av det som Marianne Fredriksson skriver i sin bok
"Anna, Hanna och Johanna". Boken handlar om tre generationer kvinnors levnadsöden. Johanna är dement
och som Marianne Fredriksson beskriver Johannas sinne, så tror jag att det mycket väl kan vara.
Det var nu hon kom till det vita landet där tiden inte fanns. Hon visste inte var hennes säng stod eller hur gammal hon var. Men hon fann ett nytt sätt att förhålla sig och vädjade om barmhärtighet med ödmjuka leenden. Som ett barn. Och som barnet var hon vidöppen för känslor, allt som vibrerar utan ord mellan människor.
Johannas hemliga värld följde klockan. Den öppnades vid tretiden på natten och slöts igen klockan
fem.
Svårast var det när dottern kom, hon som bodde långt borta i en annan stad. Den gamla som inte visste något om tid eller avstånd var alltid orolig före besöket. Det var som om hon redan när hon väcktes i gryningen hade anat bilen som tog sig genom landet och kvinnan vid ratten som hade en orimlig förhoppning.
Jag vill veta hur mycket hon förstår, sa dottern och berättade om hoppet om att bli igenkänd och
frågorna hon ställt till modern som inte begrep men ändå gjorde det.
 |