Träningsdagbok 15 April 1999 - Under en glad afton i Autodesks regi i anslutning till Konstruktion & Design mässan i Göteborg lyckas jag bli övertalad att representera CAD-Q IF i det fortfarande avlägsna Vasaloppet. Är precis hemkommen från en Chamonixsemester och verkligheten känns överhuvudtaget ganska avlägsen. Sommaren 1999 - Förflyter utan andra fysiskt krävande insatser än golfspel och en och annan sporadisk cykeltur. Att utnyttja de varma sommarkvällarna till att grilla och dricka rödvin gör det inte särskilt svårt att hålla tankarna på längdskidåkning borta. Det blir i alla fall inte den dagliga och omedelbara associationen. 9 Augusti 1999 - Arbetet startar med en kombinerad kick-off och tioårsjubiléeum på Rankhyttans herrgård i Dalarna. kollegorna gör mig pinsamt medveten om det faktum att Vasaloppet rycker närmare med stormsteg. Sommaren är dock fortfarande så varm att det inte är några problem att rycka på axlarna och ta det med ro. 17 Oktober 1999 - Tillsammans med höstmörkret börjar ångesten långsamt komma krypande i min otränade kropp. Jag investerar i ett träningskort på Wieselgrensplatsen och startar upp mitt nya liv på klassiskt vis - med några alldeles för hårda träningspass. En förlamande träningsvärk tvingar mig till stillhet och kontemplation ett par dagar, och jag börjar inse vad jag med förbundna ögon handlöst kastat mig in i. November/December - Försöker med alla till buds stående medel att spinna så mycket som möjligt, men av olika anledningar blir träningen relativt sönderhackad. Det är lite för långt kvar till VL för att man riktigt skall behöva ta det på allvar... 31 December - 65 dagar kvar till VL. Jag har fått en infektion i kroppen, men kan inte låta detta hindra mig från att deltaga i milleniumfirandet. Kosta vad det kosta vill. Jul- och nyårshelgen har inneburit total återhållsamhet från allt vad träning heter, och istället för att tillbringa tid i träningslokalen har jag tillbringat den vid matbordet. Kroppen känns tung och långsam och som nyårslöfte lovar jag mig själv att inte kasta mig in i dylika projekt lika oövertänkt i framtiden. 7-23 Januari - Håkan fyller år och har bjudit med oss på en drygt två veckor lång vistelse i Thailand. Se Reseberättelsen. Det känns underbart att ge sig iväg, med det är svårt att undgå att oroa sig en aning för träningen. Beslutar mig tidigt för att ta med träningskläder till Thailand och tränar också ganska målmedvetet inledningsvis. Mest styrketräning på grund av den tryckande värmen. Konditionsträningen tar på grund av hettan en ända med förskräckelse, och jag blir sängliggande med feber i två dagar. Avslutar mina träningsförsök. 24 Januari - Tillbaks till verkligheten. 41 dagar kvar till Vasaloppet och paniken börjar sprida sig i kroppen. Bortsett från spinningpassen och två distansinriktade löppass har jag fortfarande inte varit i närheten av något som kan sägas likna den påfrestning kroppen kommer att utsättas för under ett Vasalopp. Bestämmer mig för att börja hårdträna spinning i brist på snö... 2 Februari
- När de flesta andra finslipar formen och tekniken de
allra sista veckorna innan loppet har jag fortfarande
inte köpt några skidor, eller ens besökt en butik där
sådana säljs. Med Försöker under denna sista månad lägga så gott som all min energi på konditionsträning med hjälp av spinning. 11 Februari - Säsongens första skidresa. Tillsammans med några andra frustrerade västkustbor begav jag mig norrut, mot snön, för lite snöträning. Det var nu endast 23 dagar kvar till Vasaloppet och på denna tid gällde det att få så mycket skidåkning som möjligt avklarad. Med tanke på att det var tjugo år sedan jag överhuvudtaget provade någon som helst längdåkning så räknade jag med att ganska fort kunna förbättra min obefintliga teknik. Efter att ha ägnat hela hösten och den absolut största delen av det de längre norrut kallar vintern åt allt annat än skidåkning var det en chock för kroppen när den för första gången placerades på ett par ovallade och nyinköpta Madshus Trondheim. Detta skede en sen fredagkväll på Långbergets elljusförsedda 3.6 kilometers slinga. Det första varvet blev en "intressant" åkupplevelse då jag bland annat fick lära mig åt vilket håll man åker, hur man tar sig upp för en backe och hur man inte tar sig nedför en backe. Uppförsbackarna var extremt jobbiga eftersom jag inte hade någon kunskap om eller möjlighet till att valla skidorna, men även nedförsbackarna blev oerhört arbetsamma då de mest gick ut på att ramla åt olika håll. Med darrande ben avslutade jag mitt första 7.2 kilometer långa träningspass i totalt mörker eftersom jag inte hann avsluta mitt andra varv innan elljuset släcktes. Hade under den dryga timme jag tillbringade i spåret lyckats tillryggalägga ganska exakt 8% av ett fullständigt Vasalopp, vilket inte precis fyllde mig med självförtroende. Morgonen därpå bjöd på ett lätt duggregn och massiv träningsvärk i hela överkroppen. Temperaturen som låg och pendlade kring noll gjored det svårvallat (enligt utsago) men eftersom vi bara hade en klistertub att använda så löste sig de problemen på ett naturligt sätt. Vi hade beslutat att förlägga dagens träning till Branäs backar som är så finurligt konstruerade att man får åka lift upp på bergets topp och sedan slalombacke ned till spårcentralen. Under den störtloppsliknande nedfarten från bergets topp lyckades jag under ett ögonblick av ouppmärksamhet få ett felskär med stålkanten som inte fanns och ramlade handlöst. Resultatet blev en kraftig lårkaka. Genomsur både av svett och regn och uttröttad efter ett varv på den kuperade 10 kilometers slingan var jag redo att ge upp, men insåg samtidigt att träningen var nödvändig. Utnyttjade den sista kraftreserven till ytterligare ett varv och åkte sedan, totalt kraftlös och utan ett spår av självförtroende tillbaks till stugan för att slicka såren. Mackan hade kommit till samma insikt som jag, men lyckades ändå, mot aftonen, lura iväg mig till Långbergets elljusslinga för mer åkning. Som tur var hade ljusslingan kollapsat under ett träd och spåret var mörklagt. Lika mörkt såg det ut med Vasaloppsstarten. Det regnade återigen lätt på morgonen när vi gav oss av från Branäs upp mot Långbergets skidspår med värkande kroppar och nedbrutna psyken. Till skillnad från dagen innan avstod jag idag från Markus vallateorier och köpte istället en frisyrskumsliknande sprayburk som man sprutade/gned på skidans fästzon. Det verkade amatörmässigt, men visade sig efter ett tag fungera ganska bra. Tillryggalade med stigande självförtroende 20 kilometer och gjorde även en fyra kilometer lång avstickare "off-pist" (utan stigande självförtroende), och allteftersom tyckte jag att åkningen började lossa rejält. Både sett ur ett tekniskt och ett fysiskt perspektiv. Hade under helgen avverkat 51 (7+20+24) kilometer (57% av ett Vasalopp), och kände kanske tydligare än någonsin vad jag behövde träna mer på - skidåkning! 25 Februari - Med en dryg vecka kvar till Vasaloppsstarten var det dags för säsongens andra skidresa, återigen med destination Branäs. Jag visste nu att det inte skulle bli några fler möjligheter att åka skidor, eller finslipa tekniken, innan det magiska datumet den 5:e Mars. Efter en orolig natts sömn och en stadig frukost bjöd lördagen på perfekta längdåkningsförhållanden, med ett par minusgrader och lätta moln. Fästvallade med en av de nyinköpta burkarna och gav mig sedan iväg längs spåret. Allting fungerade förvånansvärt bra och friktionsfritt och efter ett par kilometer hade jag hittat en teknik som fungerade. Självförtroendet hade nu hittat tillbaks till den nivå där det var innan jag började åka skidor och jag började nu bli alltmer övertygad om att det (Vasaloppet) skulle gå vägen. Söndagen bjöd emellertid inte alls på samma perfekta förhållanden som lördagen, utan erbjöd istället ymnigt snöfall, hårda vindar och rejält skoskav, vilket gjorde att jag avslutade åkningen efter 10 kilometer efter att bl.a. ha åkt bort mig på en myr. Totalt hade jag nu åkt 101 (51+40+10) kilometer längdskidor, men jag var ganska övertygad om att det inte var bristen på skidträning som skulle stoppa mig, om något skulle stoppa mig, utan snarare någon form av skoskav.... |
