Reseberättelse från Thailand, del5

Ännu en stillsam och ytterst fridfull dag vid den stora poolen på hotellet, kryddad med exotiska inslag i form av elefanten Somo som idag också fick sällskap av två apor. Aporna var dock inga "gulliga turistattraktioner" utan de hade arbetsuppgifter att sköta - nämligen att klättra upp i palmerna kring poolen och befria dessa från kokosnötter. Detta måste göras innan kokosnötterna blir så mogna att de riskerar att falla ned av sig själva, då nedfallande kokosnötter statistiskt sett är en relativt vanlig dödsorsak....

Förmiddagen var annars hetare än någon annan och helt befriande från de svalkande vindar som annars förskonat oss från de allra värsta och mest intensiva värmeattackerna. Havet helt blankt och stilla.

Vid femtiden åkte vi på en gemensam bussutfärd in till Hua Hin för en guidad tur - Hua hin by night.

Lokalguiden Tuk ("half a taxi"...) förde oss med Trishaw (trehjulig cykeltaxi) till Hua hins järnävgsstation där Rama VII hade ett helt eget väntrum för sin bekvämlighets skull (det syns bakom oss). Emellertid utnyttjas inte detta längre då den nuvarande kungen istället åker bil från Bangkok till Hua hin. För att göra dessa transporter lite mer komfortabla gör de då helt sonika så att de spärrar av motorvägarna, så att inte kungen skall besväras av den intensiva trafiken. Så praktiskt!

Efter att ha beskådat den kungliga väntkuren rullade våra cykeltaxis vidare mot den extremt välansade hotellparken vid Hotel Sofitel. Hotellet är (givetvis) femstjärnigt och för att boka rum gäller det att vara ute i god tid, dvs minst ett år innan man vill övernatta där.

Hotellet figurerade för övrigt i filmen "the killing fields".

Efter restaurangbesöket bar det iväg till Hua hins "night market". Night markets är något som finns i varje thailändsk stad, eller by för den delen, med självrespekt. Det kan liknas vid en högst varierad och nattöppen loppmarknad där "affärsinnehavaren" i små vagnar eller på små bord säljer precis allt möjligt. Mycket vanligt är det att folk säljer matvaror, antingen råvaror i alla dess former eller läckra färdiglagade rätter som här bredvid. Köksutrustningen är begränsad till ett absolut minimum och utgörs ofta endast av en gasolbrännare och något arrangemang i vilket man kan wooka. Enkelheten gör det också möjligt att med små medel konstruera olika finurliga ambulerande restauranger varför det ibland kan vara svårt att avgöra om folk transporterar sig själva i en hjulförsedd stekpanna - eller om de wookar kyckling på en moped.....

Vid de tillfällen då den stillastående värmen blev övermäktig, eller om hungern eller törsten gjorde sig påmind fanns alltid möjligheten att uppsöka restaurangen Rim Talay, som låg precis vid poolområdet. Där kunde man koppla av, som här med ett glas rödvin, och granska de mycket nervösa kyparna och servitriserna som gick under upplärning inför turistsäsongen. Härifrån hade man också utmärkt överblick över stranden och de thailändska cowboysen, sidenförsäljarna, de mystiska snäckplockerskorna samt över de stackare som blivit pålurade thailändska jet-skis....

Förstklassig underhållning med andra ord.

När en dryg vecka hade passerat i detta tropiska paradis hade man hittat ro och frid i kropp och själ och det föll sig naturligt att använda dagarna till att göra... just ingenting. Denna dag var inget undantag utan vi njöt i fulla drag. Några svalkande dopp i havet och promenader längs stranden, varvat med några kapitel i en bra bok i en solstol vid poolen.

Efter en liten siesta gav jag och Vicky oss av mot Restaurang Chalet, som också var en av hotellets restauranger.

Redan under de vanligtvis svala nattimmarna (i alla fall om de är luftkonditionerade) började kroppen ge tydliga signaler på att något inte var i balans i systemet. Kraftiga svettningar avlöstes av attacker av frossa, och efter att ett flertal gånger snott ihop lakanen till en skrynklig trasa förstod jag att något var fel. Vaknade med 39.2°C och våldsamt ihärdig huvudvärk och kände mig allmänt matt. Tydligen hade Per lyckats dra på sig samma mystiska sjukdom, senare utökad med någon typ av oidentifierbar magåkomma, så vi delade broderligt på alla intressanta medikamenter som reseapoteket ställde till vårt förfogande. Imodium och Panodil var nu lika populärt och eftertraktat som Singha.

Den enda förströelsen som hotellrummet erbjöd och mattheten tillät var TV tittande. Efter att ha tillbringat åtskilliga timmar framför Thailändsk TV är jag numera relativt insatt i den inhemska TV-produktionen som i huvudsak består av två ungefär lika tillintetsägande och smaklösa ingredienser - såpor och ytterst välproducerad reklam. Det faktum att den senare är att föredra säger lite om kvaliteten på den förra. Utan att förstå någonting av vare sig språk eller handling så kan man direkt dra slutsatsen att budgeten för en enda av de otaliga reklamfilmerna med största sannolikhet överskrider såpornas - med bred marginal.

Tiden på hotellrummet gick med andra ord väldigt långsamt och alla avbrott i tristessen var välkomna. Tacksamt nog bjöd Vicky på förstklassig underhållning när hon snurrade upp städerskan genom att be om en extra ranson av det i Thailand ganska ovanliga "Tailot Poiper" ("toalettpapper" för den oinvigde).

För resten av sällskapet var det en lugn dag och Håkan fick mot kvällen fem alldeles egna bordsdamer att ta hand om på restaurangen.