Under kristiden brändes nog brännvin lite varstans och så även i Rot. Då respekterades inte några förordningar. Det gick så långt att personer påstod, att det var en skam att inte kunna bränna brännvin. Därför lärde sig alla människor att bränna brännvin, även om de varken snusade, rökte eller drack och det gjorde de under känslan av att något måste göras, för att trotsa de s.k. myndigheterna.
Källa: Skansvakten 1957 nr 42
En liten son till en Älvdalsförfattare, gick och lekte på landsvägen. Han plockade tillsammans upp den frusna hästspillningen, vilken han radade upp efter vägkanten. Kyrkoherden, som kom gående efter vägen, observerade den lille pojkens arbete, stannade till och frågade: "Vad är det här, lilla vän?" Varpå pojken svarade: "Det är kyrkfolk". "Men var har du då prästen", frågade kyrkoherden. "Nån så stor strunt har jag inte hittat än", svarade pojken.
Källa: Skansvakten 1929 nr 14
En bilhandlare med kontoret på fickan, var i full färd med att kursa en bil, till en annan sockenbo. En bil som sett bättre dagar. Innan sockenbon bestämde sig för köpet, ville han provköra åkdonet. Något som ej gick för sig, då försäljaren menade att: "An ir so prouvad, so prouvad för, so an byöves it prouvas nod mier".
Källa: Skansvakten 1929 nr 14
Minsta Säl Sven var på begravning i en granngård och beundrar alla de vackra bilarna, som kom till gården.Till slut kom även bussen. Det blev för mycket för lille Sven, som måste in och säga till om saken. Han sade: "Nu kam båd grajsbil´n og".
Källa: Skansvakten 1929 nr 14
Hök Marit i Rot, hade haft tjänst i Gysinge, men måste sluta tjänsten och resa hem för att förbida tidernas fullbordan (föda barn).Av sina anhöriga blev hon hårt förebrådd för sitt lättsinne, varpå hon förklarade: "Nödun war án og nödun war ig og båder wartum wir jåpter".
Källa: Skansvakten 1929 nr 14
Påls Anders i Rot, var en i allo hedervärd och respekterad man, det var bara det att han hade en benägenhet att en smula "ändra och tillägga", när han skildrade sina öden och äventyr. Så här skildrade han en röntgenundersökning, som han på sin tid gick igenom på Mora lasarett. Sedan han först klätt av sig hade han blivit förd in i ett litet rum med väggar, tak och golv av bly. Detta rum hade en mycket hög tröskel och innanför denna var rummet fyllt av blyvatten, som nådde till knäna på den gode Anders. Själva fotograferingen lär ha tillgått så att han fick hålla en grov kabel i vardera handen och dessutom även bita i en kabel av ansenliga dimensioner. När tiden för "exponeringen" var inne stängdes den massiva blydörren och efter en stund började blyvattnet att koka och bubbla omkring benen på Anders och sedan detta pågått en stund, öppnades dörren och det hela var över.
Källa: Skansvakten 1956 nr 41
En av våra kvinnoförenigar skulle hålla årsmöte och för att göra det lite extra trevligt, beslöts det att man även skulle dansa. det visade sig dock att talesättet, "vad kvinnan vill det vill ock mannen", inte alltid håller streck. Karlarna voro inte alls så "fluxa" att följa med. En av damerna lär ha använt lång tid till att övertala sin herre och man om nyttan, nöjet och nödvändigheten i att följa sin herre och man ut på en trevlig kväll, men förgäves. När hon på lördagskvällen stod i begrepp att gå, tittade hon på sin lagvigda, där han låg på soffan fördjupad i sin tidning och sade: "Og slajk sater al an elska".
Källa: Skansvakten 1957 nr 42
En gumma skulle prova den nyinstallerade telefonen, genom att ringa till en granne. Hon begärde i hastigheten fel nummer och när hon fick höra den främmande rösten i andra änden av tråden, sa hon: "Oj, Oj, ig ar kumid dait ad tuäkut fuäk".
Källa: Skansvakten 1950 nr 35
När Finn Erik höll upp hästfoten, för att veterinär Ring skulle kunna operera den, ropade han: "Stopp, stopp för fan, estdjäveln drajt uppå ryddjin a mig".
Källa: Skansvakten 1950 nr 35
Tägt Anders i Rot, ad ien grajs, so skried so perrtur sterrdes uppå takum.
Källa: Skansvakten 1950 nr 35
En kaplan i Älvdalen, Erik Rosenius hade en bror som hette Bernhard. Denne skulle ha en informator, som samtidigt även undervisade en hop andra jämnåriga ynglingar. Informatorn var en s.k. atlet, ovanligt vig, stark och slängd i att brottas. Då han inte fann någon att brottas med, intalade han prästpojkarna att locka den starkaste karl de visste i socknen, att komma till skolan så han fick brottas med honom. Det gjordes kunnigt för bondpojkarna och så hjälptes alla gossarna åt. Prästpojkarna skaffade brännvin och de andra talades vid med Hed Hans i Rot att komma och hjälpa dem mot övermakten. Hed Hans kom, fick några supar och steg in i sockenstugan, skollokalen. Atleten såg genast vad klockan var slagen och visade sin glädje över att nu få tillfälle till ett riktigt brottningstag. Hed Hans var av gorillatyp med lång bred rygg och korta ben. Det började genast, det som skulle ske. Hed Hans stod lugn och bredbent mitt på golvet. Motståndaren anföll och ryckte hit och dit, men Hed Hans rörde inte en fena eller flyttade sig. Då tog informatorn till sina konster, slängde sig över Hed Hans axel och lindade sig kring honom för utförande av sina specialtricks. Allt utan resultat. "Al du sent äv nid mig nu då, um du will ed". Slutligen tyckte väl Hed Hans, att det borde vara hans tur att ta i. Han tog tag i atleten och lyfte upp honom från golvet och började slänga honom fram och tillbaka som en klockpendel, tills "pendeln" fick gå runt några varv. Därefter släppte Hans sitt arma offer, som hamnade högt upp på motsatta väggen. Hed Hans fick nu ytterligare starkt dricka av pojkarna, som för övrigt fick ledigt hela veckan därpå och aldrig mera behövde höra att informatorn önskade brottas.
Källa: Skansvakten 1929 nr 14
RÖTT NAGELLACK "Nu för tide, sjo kvinnfoutsje aut sos der add ar smort o sig lingbersylt o fingrum".
Källa: Skansvakten 1974 nr 59
Lärarinnan Anna Bäckman från Rot, var ute på promenad och mötte en hop småpojkar, vilka samtliga utom en, hälsade artigt och väluppfostrat. Hon vände sig till den lille syndaren och frågade om det inte var på tiden att också han började hälsa på henne, då han iallafall skulle börja skolan till hösten. "Ig wid fel sä", sa bytingen.
Källa: Skansvakten 1949 nr 34
Soldaten Mur Jan från Rot, som var med i norska kriget, hade en kväll stått vid en liten lägereld, då en högre befälsperson kom och ville få värma sig lite. Det ville inte Mur Jan vara med om, utan trängde undan befälet, med orden: "Mak dig, drit-titt".
Källa: Skansvakten 1953 nr 38