Fornfynd i Rot

Yxor och Sten fynd

  År 1953 beviljade Älvdalens jordägande sockenmän och kommun ett gemensamt anslag på 600 kronor för en undersökning angående Nässjöns allmänna hydrografiska förhållanden, samt en bearbetning av fornfynd och äldre bebyggelse utmed sjöns stränder.

 Området mellan Nässjön-Rotälven-Österdalälven har sedan urminnes tider, varit bebyggt. Det tyder bland annat alla de fynd av sten och järn, som gjorts under senare år, inom nämnda område och intilliggande platser.

 Bland de mera anmärkningsvärda fynden kan nämnas en lihultyxa (3000-4000 f. Kr.) upphittad inom Rot-Skansenområdet, en starkt håleggad yxa från omkring 2000 f. Kr. upphittad vid själva älvstranden, samt en utomordentligt vackert formad båtyxa också från 2000-talet f. Kr. Den senare är funnen vid Bössbo utmed Rotälven. Dessutom kan nämnas ett par intressanta järnfynd från 700-talet e. Kr, även dessa upphittade inom Rotområdet.

 Strax öster om Rot Skans ligger några gravrösen, vilka ännu inte blivit undersökta. De har förmodligen varit av mera imponerade dimensioner, men genom att bybefolkningen under årens lopp, tagit grund- och mursten, så har rösena blivit starkt raserade.   Vid Grundsand, Älvdalens simstadion, har under några år en mängd stenåldersfynd gjorts. En del av dem redovisas på bilden, samt i nedanstående tabell.

Ett hundratal spån- och avslagsavfall har hittats utmed själva badstranden, dels på land och dels på sjöbotten invid stranden. Samtliga dessa fynd kan dateras till yngre stenåldern (1800-1500 f. Kr.). Möjligen kan de ha använts långt in i bronsåldern. Fortsatta undersökningar kommer att klargöra nämnda förhållanden. När det gäller Nässjöns strandlinjer, ligger den ena drygt en meter över sjöns nuvarande vattenyta och markerar förmodligen något extremt högvattenstånd. Den andra ligger under sjöns vattenyta, på drygt två meters djup och tillhör något skede under stenåldern.

Grundsandsområdet har tydligen varit en boplats, för en fiskarstam, tillhörande den yngre stenålderns fångstkultur. En kultur, som företrädesvis var bunden till våra vattendrag och sjöar. Spånavfall och brandgropar, tyder på att människor uppehållit sig vid Grundsand under längre och kortare tidrymder.

Om man bortser från skifferföremålen, var fångstmännens redskap som regel av råmaterial, såsom gulgrön hälleflinta, röd och grå kvartsit, samt grönsten och porfyr. Samtliga dessa bergarter finns inom Älvdalen. Dock har lämpliga jordstenar, fått vara råämne för vapen- och redskapstillverkningen. Upplag av sådant råmaterial har även påträffats runt Grundsand. Slutligen några ord om ett par offerstenar, vilka har påträffats runt Nässjöns stränder. Offerstenarna är av meterstora grönstensblock med små gropar, s.k. "älvkvarnar" i vilka man i gångna tider, har offrat för god fångst och näring.

Källa: Skansvakten 1954 nr 39

En dag i juni år 1988, grävde de i marken på Ribbgården, som ligger omkring Rots Skans, för att lägga ned rör med telekablar i och då fann man kolrester, bl.a. från 1200-talet. Om det nu är kol från en eld eller ett hus som brunnit, det vet man inte i dagsläget. Enligt Per-Erik Hedén i Rot, så finns det uppgifter på Dalarnas Museum i Falun.

Källa: Per-Erik Hedén, Rot.

Intill Rots Skans, har man funnit en Lihultyxa.

Av alla fornfynden, är dyrgriparna en s.k. Lihultyxa. Den har sina förnämsta släktingar på västkusten, framförallt i Bohuslän och Norge i form av naestvetyxtypen. Endast två exemplar har tidigare hittats inom Ovansiljan, nämligen från Mora och Malung. Dessa fynd tros tillhöra de äldsta från våra trakter. De är med all sannolikhet från den tid, då Dalälven hade sitt mynningsområde vid Krylbo, där Östersjöns strand låg då.

 Mellan 4000-5000 f. Kr. utvecklade lihultfolket en stark bebyggelse. Området blev ett centrum för fortsatt expansion, såväl norrut som västerut men även åt öster utefter den vikande havsstranden, bredde bebyggelsen ut sig allt eftersom landet höjde sig. Under de säsongsbetonade jakt- och fisketurerna, har lihultfolket trängt upp genom landet, efter Dalälvens båda källarmar, genom Ovansiljan och Västerdalarna.

En lämpligare plats för denna tids fångstkultur hade knappast kunnat utpekats. Här vid Rotälvens sammanflöde med Österdalälven fanns säkerligen utomordentliga fiskevatten och hit strövade storvilt från skogarna i norr och väster följande de mäktiga dalgångarna. Många stenåldersfynd har också gjorts inom detta område från mera bofasta kulturfolk under stenålderns senare skeden. Men även som kommunikationsled var platsen mycket väl vald. Här slingrade sig stenålders mannens stigar mot Norge (Röros och Trondheim), men också mot norr, uppefter Rotälven till Härjedalen och Jämtland.

Vid Bössbo, utefter Rotälven, har man funnit en Båtyxa.

Båtyxkulturen, fick en lavinartad spridning i Norden Omkring 2000 f.Kr. Båtyx fyndet är från en boplats belägen utefter Rotälven vid Bössbo. Den föga namnkunniga arkeolog som grävde fram fyndet, var en ytterst bökande gris. Senare har på fyndplatsen hittats spån och skrapor av flinta. Endast en liknande yxtyp har tidigare hittats, nämligen vid Holen invid Orsasjön. Lihultkulturen avlöses av den s.k. Trindyxtiden, som inom Ovansiljan sträcker sig från ca 3000 f.Kr. till långt fram i gånggriftstid, ända fram till Båtyxkulturens epok. Fynd som visat sig vara övergångsformer mellan Lihultyxtypen och den något spolformiga, cirkelrunda Trindyxan har gjorts. Tillverkningstekniken är helt olika, mellan de båda yxtyperna. Lihultyxan har utformats genom att yxämnet bearbetats genom bortslagning av skärvor, tills det fått den lämpliga formen. Trindyxan däremot har fått sin slutgiltiga form genom bultning och knackning av det ursprungliga yxämnet. Stenmaterialet härstammar i allmänhet inte från de lokala bergarterna, utan av importerad råvara från andra delar av landet. Några Trindyxor och andra redskap är dock tillverkade av, inom trakten, funna lösa jordstenar (kvartsit och grönsten).

År 1947, hittades ett praktexemplar av en håleggad Trindyxa.

En typisk Trindyxa är på bilden.

Trindyxan hittades vid älven nedanför Rots Skans. Den låg rätt långt ut i älven, men tack vare det under detta år, excepyionellt låga vattenståndet kunde några skarpsynta skolpojkar, föra hem trofén till hembyggdsgården. Heder åt sådana vakna pojkar! Yxan har genom sin typiska mejselform säkerligen kommit till god användning vid tillverkning av stenåldersmannens förnämsta fortskaffningsmedel, den urholkade stocken eller båten.

Källa: Skansvakten 1949 nr 34

 I Rot har vid två skilda tillfällen, men på exakt samma plats, åren 1951 och 1952, påträffats en yxa och ett järnstycke. Fyndplatsen ligger mellan Rotälven och Österdalälven, mitt emot byn i Rot. Yxan, som är ett fullt färdigt redskap och inte ett ämnesjärn, tillhör den västnordiska typgruppen med fyra skafthålsflikar. Den väger 1575g, är 235 mm lång och har en 70 mm lång symmetrisk egg, utbildad hammare och skafthål, som är vidast på yxans översida. Skafthålets utformning visar, att yxan trätts på skaftet, ett skaftningssätt, som i Sverige gick ur bruk under senare hälften av 600-talet och 700-talets början. Motsvarande tidiga typ av den fyrflikiga skafthålsyxan, är i Sverige endast känd från de västra landskapen, där den kan följas från äldre romersk järnålder intill Vendeltidens mitt, och det innebar en gräns, framför allt genom införandet av ett västeuropeiskt, ursprungligen romerskt, skaftningssätt av det slag, som ännu används. Skafthålets rundning är förhållandevis föga markerad på yxhuvudets yttersidor. Den skiljer sig därigenom klart från de äldsta representanterna, för den fyrflikiga yrtypen. En datering till 600-talet är därigenom sannolikast. Det är anmärkningsvärt eftersom samtliga fynd av yxor eljest ger vid handen, att holkyxorna varit allmänna i Dalarna in mot 700-talets slut.

Järnstycket är parallellepipediskt, 85x66x41 mm och väger 1540g. Stycket tros ha jämnhamrats så genom hopvikning in mot mitten, av ett tunnare stycke. Järnstycken, liknande fynden i Rot, är inte kända tidigare. Yxans och järnstyckets viktöverensstämmelse antyder, att stycket kan ha varit ämnat som råämne till en liknande yxa.

Skiffer- och kvartsitpilspets, samt grönstensyxa.

Mellan Rotälven och Nässjöns västra ände, uppträder ett nästan plant grus- och klappersten delta. Här vid badplatsen, Grundsand, ligger Älvdalens hittills förnämsta stenåldersboplats. Ett flertal utomordentligt vackra stenfynd från tiden 2000-1500 f.Kr. har gjorts här. Fynden utgöres av nätsänken, yxor, pilspetsar samt olika skraptyper. Även lämningar efter lägerplatser i form av brandgropar samt depåfynd innehållande råämnesstenar för redskap- och vapentillverkning har påträffats.    Fyndmaterialet är en blandning av norrländsk skiffer- och kvartsitkultur samt sydsvensk stenålderskultur. Hälleflinta, porfyr och röd kvartsitisk dalasandsten är bergarter, som finns inom Älvdalen och som kommit till användning vid redskapstillverkningen. Skiffer och flinta är importprodukter.

Källa: Älvdalens socken, Del: VI

Delar av Pilspetsar och även en Pilskaftglättare (Pilskaftvässare), har hittats vid badplatsen, Grundsand vid Nässjön. Fyndet gjordes år 1931.

Rotenby Gränstull

En liten husgrund efter Rotenby Gränstull, har man funnit utanför södra ingången till Rots Skans. Det tycks vara lämningar efter själva tullhuset.

Denna tullstation behärskade genom sitt läge de båda huvudvägarna norrut, dels den över Särna och Idre till Norge och vidare den gamla vägsträckningen över Klitten upp till Härjedalen och Jämtland. Att denna tullstation en tid varit förlagd till Klitten eller åtminstone kallats Klittens tullstation är inte så bekant. Detta framgår emellertid dels av de i Stockholm förvarade räkenskapsböckerna, dels också av nedanstående bevis.

Med Prästholmen tros vara den del av byn Holen, som idag kallas Kitt-Perbacken och där prästerna redan på 1600-talet hade gård och åker och namnet återfinns långt fram på 1800-talet på skrivelser av olika slag.

Källa: Skansvakten 1949 nr 34


Tillbaka till Första sidan.

Denna sida är gjord av Maria Hansson