PerBos Farmacihistoriska Sidor

Ingångssidan Svenska startsidan Ämnesmenyn "Historia" Medeltidens Europa

Översikt över farmacins historia

med tonvikt på utvecklingen i Sverige

av leg. apotekare Bo Ohlson.

Medeltidens Europa
   Efter romarrikets fall under slutet av 400-talet e.Kr. fördes kunskapen om den antika medicinen vidare inom klosterordnarna. Främst märks benediktinerorden, vars moderkloster på Monte Cassino i Italien grundades 529 (osäkert), och i vars klosterregel omsorgen om de sjuka intar en framträdande plats. Goda uppfattningar om den farmaceutiska standarden under karolingisk tid ger kejsar Karl den Stores (742-814) lagsamling Capitulare, som bl.a. föreskrev vilka medicinalväxter som skulle odlas på hans kungsgårdar, det detaljerade förslag till klosteranläggning i S:t Gallen (Schweiz) som utformades 820, samt den receptbok, som skänktes av benediktinermunkarna i sydhessiska Lorsch till kejsar Otto III omkring 990, men som torde vara skriven ca 100 år tidigare.
   Under 1000-talet utvecklades en klosterskola i Salerno till en fristående medicinsk undervisningsanstalt (senare universitet), som blev sin tids mest ryktbara genom lärare som Constantinus Africanus (1010/20-1087). Det torde ha varit främst genom honom som den arabiska medicinen infördes till Europa; han översatte de arabiska skrifterna (i sin tur ofta översättningar från grekiska!) till latin och författade även själv medicinska skrifter.
   Av särskilt farmaceutiskt intresse är Antidotarium Nicolai Salernitani, Salernoskolans "farmakopé", skriven omkring 1100.
   Ungefär vid denna tid inrättades också de första egentliga apoteken i Västeuropa, i Italien och Sydfrankrike. Då skiljde man också läkaryrket från apotekarens, t.ex. genom en lokal stadga i Arles i slutet av 1100-talet.
Av större betydelse blev dock den lag som tillkom 1240 genom kejsar Fredrik II, enligt vilken

• läkarens och apotekarens yrken skulle vara åtskilda och inga ekonomiska relationer fick finnas mellan dem,
• apoteken underkastades samhällets kontroll genom visiterande läkare,
• beredningen av läkemedel skulle följa fastställda föreskrifter,
• apotek fick anläggas endast med myndigheternas särskilda tillstånd ("privilegium", det äldsta från 1303),
• prissättningen skulle följa fastställda taxor.

   En uppfattning om den europeiska farmacins utvecklingsnivå vid slutet av medeltiden ger en italiensk formelsamling för apotekare, Compendium Aromatariorum, från omkr. 1450. Den tar upp ca 300 droger av vegetabiliskt ursprung, ca 50 av animaliskt, samt ca 50 mineralier och kemikalier. Bland läkemedelskompositionerna finner man 60 electuaria (medicinska mos), ofta med upp till 70 ingredienser, ca 40 piller, ca 30 siraper, ca 45 aromatiska vatten och ca 25 salvor, cerater och plåster. Vid denna tid hade konsten att destillera alkohol spritts via araberna på den iberiska halvön, och den mallorcanske filosofen och teologen Ramón Lull (1235-1315) hade infört sprit för drogextraktion. I kompendiet föreskrivs sprit för första gången, både för tinkturberedning och som självständigt läkemedel.

Till ämnesmenyn

Till startsidan.