Det har väl hänt
(Kirre 1999)

Det har väl hänt att man tvivlat på sin kärlek
Man har väl undrat över livets vilda språng
Det har väl hänt att man stuckit sig på rosor
men jag tror nog det hänt alla någon gång
Det har väl hänt att man svikit nån man älskar
Allt blir inte som man tänkt sig varje gång
Det har väl hänt att man krossat någons hjärta
men jag tror nog det hänt alla någon gång
Det har väl hänt att man fällt miljoner tårar
för nånting som inte ens var tårar värt
Det har väl hänt att man gjort samma gamla misstag
och det har väl hänt att man glömt allt som man lärt
Det har väl hänt att man själv har blivit sviken
och att vägen har blivit alldeles för lång
Det har väl hänt att man famlat runt i mörker
men jag tror faktiskt det hänt alla någon gång

Upp

Den dödes klagan
(Kirre 1999)

Ve du din djävul som finns här om natten
Du som plågar och kuvar och minner om dom
som stal min lycka och berövade mig skratten
Vänd om och försvinn där ifrån du kom
Må du brinna demon du som bringar mig smärta
och minner om livet som jag levde en gång
Ty att laga ett nött och brustet hjärta
är en väg som ibland tycks oändligt lång
Vem är du Hin Onde som står vid min sida
och får mig att längta tillbaka igen?
Som ber mig att resa mig åter att lida
ur kyrkogårdslunden, mot livet min vän
Så ve dig din satan som frestar mitt hjärta
att gå åter mot livet fast min tid är död
Må du brinna demon du som bringar mig smärta
Ty för mig är blott livet ett överflöd

Upp

Då tänker någon på dig
(Kirre 1999)

Vart du än befinner dig
i tid eller rum
så tänker någon på dig
Livet är inte enkelt
Det vet vi alla nu
så ta en dag i taget
Tro inte på lögner
om självmord och knark
Det finns alltid något bättre
Bättre älska än att hata
så får du mer tillbaks
Då tänker många på dig

Upp

Drömmars pris
(Kirre 1999)

När jag blir stor ska jag blunda för problemen
Det man inte ser har man inget ont av
Med knutna nävar ska jag krossa stenen
Det är i alla fall en drömm som jag har
För pappa du vet att jag har vad som krävs
och att ingen kan tränga sig på
Och vad jag än gör så blir det andra som kvävs
Jag vet, för mina drömmar säger så

Där sitter en pojke på stationen
och undrar var han ska sova i natt
Knarket blev den sista passionen
Han är tjugo år och hemlös som sagt
Hans drömm var en sten som blev krossad till grus
av hans egenhändigt stålsatta hand
Han förseglade dörren till framtidens ljus
och föll i ruinens brant

En morgon så jag läser i min tidning
om en trettioårig man som tagit sitt liv
Ett steg från en bro blev hans frigivning
och nu är allt det där bortom vår tid
Så hans drömm var av glas likt en tunn, skör vision
om en man som stod på samhällets topp
Men hans liv gick i kras som en tunn illusion
när han föll ner mot samhällets bott

Upp

En döende mans tankar
(Kirre 1998)

Jag speglar mig själv i en skör ros av glas
Se på mig, se på mig... ingenting
Skärvor av drömmar som gått i kras
Men drömm är fantasi när allt kommer ikring
Spegel, spegel på väggen där
säg varför faller det sommar snö?
Säg mig är jag dömd att sluta här?
Falla på knä, kanske falla och dö?
Jag känner hur blodet fryser till is
Ett hjärta... mitt hjärta slår aldrig mer
För livet har kanske också ett pris
För högt att betala om man inte ser
Blöder, jag blöder... det finns inget hopp
Blodfyllda tårar blir fler och fler
Det blöder, mitt hjärta av utdött hopp
Livets timmglas vänds aldrig mer
Sörj mig, ja sörj mig när borta jag är
Fast jag kanske aldrig betytt nånting alls
Du kan inte se mig men visst är jag här
Med smärta av sorg så högt i min hals
Glöm mig min kära, glöm mig nu
Se till det faktum att jag aldrig fanns
Den enda jag någonsin älskat är du
så hälsa vår son att pappa finns någonstans
Hälsa vår dotter att pappa försvann
men ge dom ej minnen av vem jag var
Säg att i himmelens djup någonstans
där vilar nu själen av far

Upp

Ett steg från döden
(Kirre 1998)
Ett steg från döden, ett löfte brutet
En mil från marken, en sekund från slutet
En tår för kärleken och en för mitt liv
En för min betydelse och en för min tid
Ett knytnävslag till de som bringat mig smärta
En rödros var till er som fört mig till rätta
En tyst minut till den som stod här före mig
och en kyss för döden som tar mig hem till dig
Ett sista andetag innan hjärtat får stanna
En sista tanke för att livet förbanna
En sista blick mot världen och jag ler igen
Ett allra första steg på den väg som leder hem

Upp

Fader vår
(Kirre 1998)

Vad blev det av din dotter?
Vad hände med din son?
Hur artade deras drömmar
om att ta sig härifrån?
Vem vände livets timglas
för en man som önskat dö?
Vem värmde upp ditt liv
och smälte vargavinterns snö?
En saga född att glömmas
som om den aldrig funnits till
I en värld så full av känslor
att tiden nästan tycks stå still
Där glömde du din lycka
Du glömde dina barn
Du dolde dina känslor
i en själ av nystat garn

Upp

Fångvaktaren
(Kirre 1999)

I en liten bur vid mitt fönster sitter hon på sin pinne
En liten sångfågel så ensam där inne
Den vackraste av fjäderskrudar bär hon på sin kropp
Men flyga kan hon inte ty gallret sätter stopp

Så jag öppnar luckan till frihet och hon sätter sig på min hand
Nu skall det ske... det som jag drömt om ibland
Hon skall äntligen få flyga ut i frihetens land
Hon breder ut sina vingar och lyfter upp mot skyn

Jag känner lycka...
...lycka... lycka...
Dock ensamhet i mitt fångvaktarhjärta...

Upp

Förlåt
(Kirre 1998)

Jag vet att du sitter helt ensam i kväll
och tänker på åren som gått
På allt som du gjort, på allt som gick snett
och på allt du villat ha men aldrig fått
Alla dessa tankar som du tänkt precis just nu
har du samlat i en dagbok förutan ord
Bortsett från två initialer
som du någon gång ristat i ett bord
Så skönt det var när du släppte allt det där
Glömde de drömmar som du drömt förut
Nu plötsligt står han i drömmen igen
och din längtan tar aldrig slut
Då faller en tår av blod på din kind
och färgar ditt dagboksblad rött
Så räknar du bladen på en ros i en vas
som om kärleken aldrig dött
Du faller bakåt i en säng för två
och med ett rakblad i din hand
tänker du... tänker och försöker förstå
och skär två initialer i din arm
Du torkar blodet med en sidenduk
och faller sakta i gråt
Du sluter dina ögon hårt
och viskar tyst: "Förlåt"

Upp

Förutan slut
(Kirre 1998)

Kan du se hur jag gråter min kära?
Finns det ingen som helst smärta hos dig?
Trots att jag alltid önskat dig nära
tycks du så fruktansvärt långt bort från mig
Jag har seglat min barkbåt i motvind
över väldiga, ödsliga hav
Men blivit utestängd av den mäktigaste järngrind
som spärrar vägen till din blomprydda grav
Jag önskar att jag kunde nå dig
Men min hand har aldrig nått fram till din
Alla tårar som förr föll inom mig
faller nu på min blottade kind
Jag undrar hur jag alls orkar leva
i den värld som en gång var vår
För när verkligheten nu börjar skeva
är jag inte längre trygg på den mark där jag står
Jag måste lära mig att tygla min rädsla
och aldrig låta vår kärlek dö ut
Låta dig leva igen i mitt minne
som en saga förutan slut
Så öppnar jag tillslut grinden
som jag fruktat och hatat så
Jag kan höra din röst i vinden
och jag tror att jag börjar förstå
att man aldrig kan förbise sorgen
som piskar en hopplös själ
Så jag lägger en ros framför stenen
och viskar genom tårar: "Farväl"
Så jag lärde mig att tygla min rädsla
Jag skall aldrig låta vår kärlek dö ut
Ty flickan och pojken som älskat
förblir en saga förutan slut

Upp

Halloween
(Kirre 2000)

Hon kom som en vind en natt i oktober
Förde mörkret med sig som en slöja av död
Genom mitt fönster och bakom gardinen
Naken i mörkret som nätterna bjöd

Ett leende dolt i en skugga av saknad
Ett leende bittert i höstens tid
och ögon som grät av längtan tillbaka
från den andra sidan och ett evigt liv

Vacker som ängeln stal hon mitt hjärta
Mörk som Satan tog hon min hand
i en dans genom kärlek, ömhet och smärta
på gränsen till livet... på dödens rand

Vi dansade genom en uppsjö av världar
som jag aldrig sett och som jag inte minns
Till platser dit dödliga aldrig färdas
Till platser som inte längre finns

Så gick hon mot dimman som väntat vid porten
och uppslöts av världen där utanför
Hon blandade leken och spelade korten
Ty jag längtar till dagen då allting dör

Så hörs det i mörkret en dov, svag viskning
genom ruset och värmen i en flaska vin
En röst som viskar likt en iskall ilning
"Vi ses igen på Halloween"

Upp

Herr Bockfots kontrakt
(Kirre 1998)

Vem är du som står på gatan och spärrar vägen dit jag går?
Är du möjligen självaste Satan som skall hälla salt i mina sår?
Så säg mig då herr Bockfot, jag är musikant som ni nog förstår
Var ni inte med vid dansen där jag spelade i går?
Då såg ni säkert också hur de slog sönder min fiol?
Nej, nej... jag är van ty samma sak hände i fjol
Men skulle ni inte kanske kunna hjälpa på något vis?
Som att fylla folk med vördnad så ock en speleman får ett pris?

Då vänder sig plötsligt Bockfot, han har varken klövar eller djävulsvans
Han är en snygg och prydlig herre fylld till bredden av elegans
"Så du menar att om jag hjälper dig spela så sätter du ett pris på din själ
för en charm som vi båda får dela... och du blir min? Nåväl!"
Han vänder sig om som han skrattar och blir allvarsam igen
I handen håller han ett papper
"Skriv på mitt kontrakt min vän"
Han tar upp en fiol ur sin väska och ger den sedan till mig
"Du skall spela i eviga tider för nu äger jag faktiskt dig"

Han försvinner i en röksvart dimma och jag börjar gå ner mot ån
Jag vill också bara kunna försvinna så långt bort härifrån
Jag vandrar här ensam i mörkret trots att timmen börjar bli sen
Då ser jag hur månljuset faller på en torr och mossbeväxt sten
Jag klär av mig mina gamla kläder, vadar ut i vattnet och ler
Jag börjar tyst att spela på fiolen för att aldrig sluta mer

Upp

Häxbränning (Selena)
(Kirre 2000)

Det sades att hon bar kärlek till natten
Att hon lärt visdom ur nattens magi
Att hon förbannade den heliga skriften
och allt som fanns att läsa där i
Men jag kände den vackra Selena
Den såkallade Svarta Madam
Och hennes makt som hon gavs för att hela
sade ni var ren och skär skam

Säg mig såg ni henne någonsin gråta
när ni surrade henne fast på ett kors?
Är det meningen att jag Gud skall förlåta?
Jo, det är sant... hon var ju häxa förståss...
När ni tände era facklor i vinden
så slets i mitt hjärta ett hål
Det heter att elda för kråkor
men är det annorlunda att bränna på bål?

Jag såg lågorna smeka hennes kinder
Hon log åt mig vackert och ömt
som om det inte gjorde nånting längre
Som om hon aldrig Gud hade dömt
Det var då det föddes en tanke
Ett hat som jag ville få ut
En vilja så stark som Satan
Häxbränningen måste få ett slut!

Jag kunde aldrig rädda Selena
Gon är sorgen som i hjärtat nu bor
Likt en storslagen törst efter kärlek
sen den dagen Selena for
Kanske kunde hon kallas för häxa
som så många andra som lever här nu
Det är människan jag lärt mig förbanna
och inte vår sorgliga Gud

Så tillslut så slocknade elden
och ingen häxbränning skedde här mer
när människorna lärde sig respektera
varandra och på hur livet de ser
"Det fanns en gång" så börjar sagan
som förväntas få ett lyckligt slut
men jag sitter här ensam i mörkret
Precis lika ensam som förut

Upp

I dödens klor
(Kirre 1998)

Jag vandrar här framåt i tystnad
i en värld som tycks dyster och blek
Varför hör du inte när jag ropar?
Är det ännu ett planerat svek?
Varför ser du mig inte i spegeln
när jag står här strax bakom din rygg?
Varför ser du på mitt foto och gråter
som om du inte kan känna dig trygg?
Varför hör du mig inte om natten
när jag sjunger mina sånger för dig?
Har jag kanske helt enkelt försvunnit
till en plats där jag inte når dig?
Säg mig, hur kan jag se in i dina ögon
när du tycks låtsas att jag inte är här?
Säg mig, är det nånting som har fått oss
trots ringarna att glida isär?
Säg mig, är det våra två skilda öden
som har valt de vägar vi skall gå?
Eller är det kanske självaste döden?
Nej, det skulle väl aldrig kunna vara så?
Men säg, varför hör du mig inte om natten
när jag sjunger mina sånger för dig?
Har jag kanske helt enkelt försvunnit
ett helt liv bort ifrån dig?

Upp

I flock
(Kirre 1999)

Så kom vintern till landet med kyla och snö
Likt ett oskuldsfullt täcke, dock så fullt utav död
Till och med vargarna fryser och drar sig närmare varann
och vi värmer oss med brännvin och eld bäst vi kan
Vi fryser! Vi fryser! Vi står inte ut!
Vi hoppas och önskar att vintern snart är slut
Men aldrig, nej aldrig har det varit så kallt
när till och med vargarna fryser tusenfallt
Vi skrattar berusat åt ödets kalla hand
som slutit sin flata över detta förlovade land
Trots ylande och tänder drar vi oss till dem
Ty när ödet är lika är också vargen en vän
Så vaknar vi upp ur vår dvala till våren
Vi lever! Vi lever i en glädje som dåren!
"Vad gör vi bland vargar?" skriker plötsligt nån
och vi flyr upp bland bergen i rädslande språng
Men ingen varg följer i våra krokiga spår
och då så plötsligt en tanke mig slår
För trots att vi flyr... och räds gör vi ock
så lever väl också människor i flock

Upp

I för stora kläder
(Kirre 1997)

När tystnaden trycker bullret ner
och stadens lyktor blir fler och fler
Kylan tränger hård och kall
men jag står här kvar i alla fall
När pojken dog föddes en man
Det var så man sa till mig ibland
Men jag förblir i stora städer
en ensam pojke i för stora kläder

Hemmets trygghet finns inte mer
och hur mycket jag än bönar och ber
så är ensamheten där jag bor
stor för en pojke i för stora skor
Se så, ta värvning... Bli en man
Det var så som man sa till mig ibland
Men vad gör mig bättre inför en malaj
än en förvuxen pojke i för stor kavaj?

Som den sista timmens mörker tar
allt det som av dagen funnits kvar
så somnar jag naken för vind och väder
och förblir en pojke i för stora kläder

Upp

Julefrid
(Kirre 1999)

Snön som faller kall och dyster
målar världen vit... ibland
Mången lycka, mången tårar
Juletid i sveriges land
Firar vad vi tror och dyrkar
trots att det skett för längesen
Och mannen kvar på gatan super
och längtar bara hem igen

Äter gott och somnar glada
Slumrar sutt i julefrid
Han ser in genom ett fönster
Åh, du grymma juletid!
Vi tar hjärtligt emot presenter
Han vill ge trots att han inget har kvar
medan hans drömmar slås i spillror
skryter vi med det vi redan har

Vi ser tillbaks på det som varit
Han minns det som så längesen
Men skratt och sorg och liv till trots
så blir det alltid jul igen 

Upp

Kanske kan det kallas poesi...
(Kirre 1999)

Kanske kan det kallas poetiskt
Det som skrivs med fjäder och bläck
på åldrat missfärgat papper
Kanske ett enda ord hade räckt
Man sitter här ensam om dagen
och skriver sitt liv på en natt
Man frågar sig själv tusen gånger
hur det egentligen är fatt
Så sluter man sina ögon
och slumrar in för ett slag
för att blanda sitt liv med drömmar
och vakna en helt ny dag
Ett par ord om en helt vanlig vardag
i en helt vanlig människas liv
Om man skriver genom sitt hjärta
kan kanske även det kallas poesi

Upp

Knark
(Kirre 2000)

Det blöder, det blöder... mitt hjärta av saknad
Vinröda tårar i ett brustet liv
Det svider i själen... Det svider som satan
och jag finner inte plats i rum eller tid
Jag är som en skugga av min egen längtan
Efter mening, efter sanning och att vara mig själv
Men att spela den leende lyckliga mannen
är på väg att bli mitt eget fördärv
Skärvor av livet tränger djupt in i fötter
som trampar på svaga som de trampar på sten
och sliter upp mig med jord och rötter
och tar all styrka från mina ben
Jag kryper fram på knän och händer
och väntar på nästa hårda spark
En liten tjänst som samhället sänder
till den som nyttjar sprit och knark
Det finns en trappa som leder tillbaka
till nått som de kallar ett anständigt liv
Men för var steg jag tar börjar den knaka
Jag räds så jag vänder och tar ännu en stig
som kantas av gudar med livet i sprutor
och vit snö på speglar som vill köpa min själ
Och växter som rullats till cigaretter
Jag lider... jag lider... det vet du så väl
Så ge mig en hjälpande hand genom skiten
så kanske en dag kan jag åter se klart
och leva ett liv i den riktiga världen
Så härligt... så vackert... så underbart

Upp

Kärlek, hat och förlåtelse
(Kirre 1997)

Ruinerna rasar till högar av sten
De ruiner jag ville bevara
Och fast än jag gråter, bönar och ber
är det ingen som ger mig ett svar
Alla murar jag byggt faller in mot mig själv
Det är ett pris som jag måste betala
Som jag sitter här blodig, sjuk och klämd
finns det inte ens drömmar kvar

Du gav mig en ros som jag tog i min hand
och en tagg skar in i mitt kött
Då rann mitt röda varma blod
och du hade kärleken fött

Men som såren läkte och blev till ett ärr
blev allting så svårt att glömma
Jag är märkt för livet men bortglömd min vän
och jag önskar att allt vore slut
Med brutna armar och krossade ben
tycks jag nu ha betalt en summa
som pengars makt inte alls rår på
Med smärta man inte står ut

För du ger mig en ros så svart som sot
och en tagg skär in i mitt kött
Då rinner mitt kalla döende blod
och ensamhet har du fött

I fjärran vindar så hör jag ditt skratt
fyllt av trånande glädje och längtan
Och fast jag vet att det inte alls är sant
önskar jag att vinden vill ta mig dit
Jag ser hur stenarna tynar och ger en syn
av glasklara sjöar och bäckar
och den ros jag håller i min hand
har förvandlats från svart till vit

Du ger mig en ros så vit som snö
och en tagg skär in i mitt kött
Då rinner mitt vita gudomliga blod
och människan i mig har dött
Nu snyftar du bittert och fäller de tårar
som du aldrig fått fälla förut
och du lägger på kistan en ros av kärlek
En ros som aldrig dör ut

Upp

Livsfilosofi?
(Kirre 1998)

När jag går här tyst och ensam
i en bittert svartvit värld
tycks en känsla utav längtan
tynga ner min bistra färd
Längtan efter någonting
som jag inte kan förstå
Så mycket högre än min hand kan nå

Att leva känns så menlöst
men än menlösare att dö
Kanske finns det ändå något
som gör det värt att stå i kö
Jag är kanske bara ett nummer
Ingenting att bry sig om
I livets gamla tråkiga arbetsgång

Är det verkligen värt att drömma
när jag står här dagen lång
i den skitiga fabriken och tänka
att kanske någon gång
ska jag också finna lycka
på ett annorlunda sätt
än en klunk ur en flaska med "renat" etikett

Vem ger ett tack till människor
som slavar för sin lön
Som aldrig vågar sucka
eller svara med ett stön
"Jag har gjort så gott jag kunnat
och jag orkar fan inte mer!"
Dessa människor som aldrig vågar le

Jag går här på min hemväg
och tänker på allt det där
På hur människor orkar leva
när livet är så här
Men kanske kan vi finna
om än så lite välbehag
för i morgon är en helt ny dag

Upp

Ljuset i mörkret
(Kirre 1999)

Någonstans i mörkret finns ändå ett ljus
Likt solen som skiner om vinter tid
Än finns ett eko av sommarvindens sus
Ett minne av värme och sommarfrid

Grönskande ängar och djupa skogar
Vackra minnen från sjö och från strand
Nu finns här bara bilar som plogar
och ett kallt vitt täcke över vikens sand

Vattnet är fruset och träden kala
Vinden är isande kall där jag står
Men vänta min vän, ja vänta bara
Snart kommer ännu en grönskande vår

Värmen tar fart och återvänder
Skänker så åter ro åt min kropp
Skänker värme åt mina frusna händer
ty för sommaren finns det alltid hopp

Upp

Mannen i spegeln
(Kirre 1998)

Mannen i spegeln är ledsen
Han gråter nu mer än förut
En storslagen flod av tårar
som aldrig någonsin tycks ta slut
Kanske är han bara ensam
i ett liv som nästan tycks stå still
Likt ett hjul på en helvind axel
som aldrig svänger dit man vill

Han äger en koffert av masker
som han väljer efter behag
med målade leende läppar
som om han verkligen log för ett slag
Men de är bara förvrängda illusioner
av den människa han egentligen är
En man som bygger livet på längtan
och som bara tycks vara till besvär

Kanske önska han att folket ville tystna
och se ner på honom där han står
Men vad hjälper det när ändå ingen lyssnar
utan istället bara går?
Om du tänker en stund och funderar
på hur ensamhet yttras i dag
Om du tänker en stund så förstår du
att mannen i spegeln är jag

Upp

Matrosen
(Kirre 1998)

En trött och ensam sjömattros ligger i sin bädd
Han vet att tiden sinar ut men han är inte rädd
För kretsar man all världen kring bland regn och bister storm
så är det lätt att glömma bort att ingen bryr sig om

Vinden viner hård och kall runt husets dunkla knut
Den viskar tyst och längtansfullt att snart är allting slut
Så värmer eldens varma hand hans orkeslösa kropp
Som sanden i ett timglas fullt så sakta tynar bort

En trött och ensam gammal man hör dödens klocka slå
En symfoni av ensamhet i varje liten vrå
Han tar farväl av dagens ljus vid eldens fagra glöd
Han sluter sina ögonlock och snart så är han död

En stjärna lyser extra klart och slocknar sen i skyn
En varg tycks yla någonstans i skogens mörka bryn
Och på en lastkaj i Paris står pojken där igen
Om än stark och ung så undrar han när far skall komma hem

Upp

Maskerad
(Kirre 1998)

När man sitter trött och ensam
är det alltid lika lätt
att fundera på hur vida
man har spelat korten rätt
Kanske gjordes fel val
vid ett vägskäl någonstans
Det kanske till och med kan tänkas
att detta vägskäl aldrig fanns
Kanske valde man i blindo
likt ett bevis på att man kan
växa upp ifrån en pojke
till en äkta gentleman
Vi kan alla spela högt
bakom en mask av elegans
Men att spela roller för sina vänner
har väl aldrig lett nånstans

Upp

Muren
(Kirre 1998)

På den ena sidan av muren står en man vid vägens kant
På den andra står en flicka med ett smycke om sin hals
De kan aldrig mera träffas trots att de älskar varann
Det skulle bryta mot de regler som fötts när friheten försvann

Det finns ett hål nånstans i muren dit de båda brukar gå
De kan se varandras ögon men de kan aldrig förstå
hur ett krig kan skapa gränser som skiljer människor åt
Hur det kan krossa deras drömmar och låta kärleken förgås

Det är ju bara en mur...

Likt en dröm från svunna tider finns ett kort på hennes bord
Ett gammalt foto av en pojke, för henne vackrast på vår jord
En gång fanns det lycka, det fanns tro och det fanns hopp
Nu tycks alla hennes drömmar likt vinden vina bort

Men... det är ju bara en mur...

Upp

Sådan far, sådan son
(Kirre 1998)

Kan du se din son han går där du gick 
se han går i dina spår
Han går den väg som du en gång gick 
och slutet är där du står
Med flaskan i hand och en cigg i sin mun 
är han född till alkoholist
Han försöker fly, som du själv en gång gjort 
från en vardag grå och trist
Han är som du

Kan du se din dotter på arton år
hon är redan kriminell
Hon ser sitt liv passera förbi
genom fönstret i sin cell
Innehav av heroin 
förändrade hennes liv
Fyra tomma kala väggar
gör vardagen destruktiv
Hon är som du

Kan du se din egen spegelbild
och om visar den dig nått
Och alkoholism var det ditt mål
när du köpte livets lott
Var flaskan priset som du vann
här i livets lotteri
Du spenderade flera tusen kronor
och trodde du slått dig fri
men dom blev som du

Upp

Tankar vid eken
(Kirre 1998)

Jag har sökt den tid som sinat i ett timglas på mitt bord
och dikterat upp min livstid i en dagbok förutan ord
Men vad är ändå livet om man räknar det i sand
sakta vände glaset och flyr till drömmens land?
Där sitter du och jag igen i vår barndoms glömda park
Där vi karvade ett hjärta i ekens tjocka bark
Där vi kysstes första gången, där vi fann våra hjärtans frid
Där vi fann att livet faktiskt är en evighet i tid
Där fällde jag de tårar som smärtade min själ
den dagen i mitt liv när du av mig tog farväl
Då tänkte jag att drömmar, när allt kommer omkring
så är väl inte drömma värda någonting? 

Upp

Vargavinter
(Kirre 1998)

Så går dagen i dunkel och natten i svart
och ulvar hörs yla i fjärran land
Timglaset visar sitt mäkta begrepp
Tid... räknad i sand
Där lyser det ögon i djupan skog
Ögon som aldrig funnits förut
Dimman som döljer nattens värld
Dimma i hedens land
Där vandrar det hundratals vargar i flock
och kylan river deras frusna skinn
En efter en de faller och dör
och sorgen tränger djupt in
Vargavinterns kyla är hård
och kanske kommen att aldrig ta slut
Lysande ögon slocknar och dör
i dimmiga hedens land
Så går natten i mörker och dagen i ljus
och vargen som vaknar står ensam kvar
Så ylar den ut sin sorg i ett tjut
för de liv som vintrarna tar

Upp

Vemod
(Kirre 1999)

Säg, vem värmer solen i skuggan av vemod
När hjärtats dunkel föder ensamhet?
Och när känslan för livet blir till någon sorts högmod
Som att söka svar på sådant jag redan vet

Visst kan man vandra på vägen mot ljuset
mot ännu en anledning att slå ihjäl en dag
Men då får man heller inte börja tveka
och tänka på varför? ...varför just jag?

Ibland känns det svårt att befria sin vilja
Den viljan som gör att drömmar slår in
Att tro på sig själv som nån som någon annan behöver
Den drömmen är stor, men kan nog aldrig bli min

För hur man än vänder och vrider på livet
så behövs jag nog inte så mycket ändå
Det är då man känner sig ledsen och ensam
Ja, lita på mig... visst är det så

Upp