Kapitel 7

UTSÄDE OCH DYNAMIT.

Egentligen var det den nye i byn som var orsak till allt. Han hette BM 320, ”Lill-Buster” kallad. Inte att förväxla med sin storebror, BM 400, även han kallad ”Buster”. Men nu tar vi det ifrån början. Så här gick det till.

Lille Victor och Bamse var redo för vårsådden. Nu var Bamse oturligt nog förhindrad att hjälpa till så en av grannarna, BM 35 Kraft skulle hjälpa till. Men hade han vetat hur det hela skulle sluta så hade han nog inte hjälpt Lille Victor. Lill-Buster hade nämligen en fix ide. Dynamit. Kunde användas till allt sa han.

Vidare så pratade han alltid om Ultuna. Där hade de moderna och rationella metoder att sköta jordbruk. Bland annat så hade de stora planer på att använda dynamit. Påstod han i alla fall.

– Såningsmaskin, ha, på Ultuna använder de snart inga såningsmaskiner. Lille Victor såg förvånat på honom, men hann inget säga förrän han fortsatte,

– Där tänker de använda dynamit. Det är helt överlägset vid sådd. Snabbt, effektivt och minimalt med jordpackning.

- Är inte det farligt, att använda dynamit, undrade Lille Victor oroligt.

– Farligt, inte då. Jag har gått på Ultuna och fått en mycket fin utbildning, jag vet precis hur man ska göra.

- Vi har ingen dynamit, svarade Lille Victor, helt sanningsenligt för övrigt, i ett försök att avstyra det hela. Men det gick inte.

- Jag vet var det finns så det ordnar jag. När har du tänkt att vi ska slå till?

– I morgon bitti om det inte regnar vill säga. Kan du komma vid sjutiden?

- Yes box alrigth, klockan sju smäller det, log Lill-Buster triumferande.

På vägen hem grubblade Lille Victor på hur han skulle få 35 Kraft ur vägen. Han skulle nämligen aldrig acceptera att de sprängde ut säden. Nu kom han på hur det skulle gå till. Välten stod ju hos smed 10 som precis reparerat den. Då skulle han skicka iväg 35 Kraft för att hämta den medan de sköt första salvan. När sen han fick se hur bra det blev så fick de säkert fortsätta.

På uppfarten till gården där Bamse och han bodde mötte han just 35 Kraft.

- Tjena Lille Victor, jag letade just efter dej, har du träffat Lill-Buster?

- Jodå han kommer i morgon och hjälper till med att dra en salv...e..jag menar dra såningsmaskinen.

- Fint Lille Victor, då ses vi runt sju i morgon.

På stallbacken stod Bamse som höll på att göra sej resklar. Då han tyckte att Lille Victor var ansvarsfull nog så lät han honom sköta sådden. Själv skulle han följa med Timmer-Kalle ända bort till Storån för att titta på bygget av en skogsbilväg. Det var något nytt här uppe i det djupa skogslandet, att bygga vägar i skogen som både traktorer och lastbilar kunde använda.

Länge söderut hade visst timmerbilar helt tagit över virkestransporterna, förutom på de stora lättflottade älvarna. Men samtidigt så rensade flottningsföreningarna med hjälp av bandtraktorer upp Storån så rejält att inga stenar eller andra hinder fanns kvar. Ån var som en ränna där risken för brötar var minimal och snabbt gick det. Det var bara att vräka i allt virke på en gång, ån bara tog undan. Nästan ingen övervakning behövdes heller. Så därför var det konstigt om det skulle vara lönsamt att bygga vägar och köra allt på timmerbilar.

- Träffade du 35 Kraft? undrade Bamse.

- Jodå, han kommer och hjälper till i morgon, Lill-Buster också, så du behöver inte vara orolig för sådden.

- Det är bra det, för så nyfiken som Timmer-Kalle är på det där med skogsbilvägar och timmerbilar är det bäst att vi åker redan nu. Vi är nog tillbaka i morgon kväll, kanske hinner jag hjälpa dej med korna.

- Det är lugnt Bamse, jäkta inte, jag klarar det här fint. Men du ser fånig ut när du är utan band och har det där noshjulet i stället.

-Det är för att jag inte kan köra så här långt med banden på. Det vet du. Bamse blev sur så fort någon pratade om noshjulet.

-Och vad än ni gör, fuska inte med sådden, för det syns snart var och hur det växer.

Lille Victor log när han tänkte på hur förvånade alla skulle bli när de fick höra att Lille Victor, han hade minsann sått som de gör på Ultuna.

Bamse åkte och nu kände han sej som en riktig hemmansägare där han stod och såg ut över åkrarna som sträckte sej ända ner till sjön. Och det var han ju också.

Fast inte ensam, utan Bamse och deras farbror, gamle BM 10 var delägare. Åkerarealen var på 14 h och Bamse höll ständigt på med nyodlingar. Skogen var deras stolthet. Inte mindre än 380 h, varav 352 var prima produktiv mark. Mycket tall och det var Bamse stolt över. Timmer-Kalle brukade ofta säga att maken till välskött skog hade han aldrig sett. Men att de avverkade alldeles för lite.

Bamse menade att de klarade sej bra utan att avverka mer än de gjorde. Gamle BM 10 bodde inte här längre, han var så utsliten att han inte orkade arbeta mera med gården och dess krävande sysslor. Då han inte ville ligga dem till last hade flyttat in till storstaden och vad han gjorde visste ingen. Ibland saknade Lille Victor den gamle. För ofta så var han ensam hemma, det var långsamt i längden.

Men nu var han riktigt nöjd med att vara ensam. Han puttrade runt ägorna och riktigt njöt när han såg hur rikt djurlivet var efter den kalla mörka vintern. I år hade de kört ut ovanligt mycket foder åt alla de vilda djuren, för det hade varit både kallt och mycket snö. Så det var bra att de hade haft mycket i ladorna. Men nu hittade de mat själva som väl var.

När han var nere vid sjön såg han och hörde med för den delen, hur flottningsbåten var i färd med att dra timmersläp över sjön ner till utloppet vid Utterforsarna. Där gick virket i en stor och 850 meter lång ränna förbi forsarna ner till lugnet ovanför Utterbron. Synd att man inte är en båt tänkte Lille Victor, då skulle man slippa alla tråkiga och smutsiga jobb som att köra kogödsel tex. Men så sken han upp när han tänkte på morgondagens stora evenemang.

- Nu ni, era gammelmodiga kultändare, nu ska det bli rationella brukningsmetoder...ropade han så det ekade över sjön. Några änder flög upp och protesterade snattrande mot hans plötsliga utrop.

När han var klar med kvällsbestyren och hade lyssnat på radions väderleksrapport backade han in i vagnslidret och parkerade. Nöjd med tillvaron stängde han lyktorna och halvvägs in i drömmarnas land mumlade han, - Goddag alla barn och välkommen till Barnens växellåda. Idag har vi med oss en riktig expert på sånningsteknik. Det är Lille Victor från Kråkberga by som skall berätta för oss hur man sår med hjälp av dynamit

Nästa morgon var hann uppe innan den lede hade fått en chans att få på sej snökedjorna.

Nu skulle det ske, vårsådd på nytt sätt. Vädret såg lovande ut, klarblå himmel och redan varmt i luften. Lille Victor Kopplade på vagnen med utsädet och körde till åkern längst söderut. Där bodde för övrigt Busen Bison sedan en tid tillbaka i en gammal fallfärdig lada. Han ville bo ostört så att han fick vara ifred när han ville. Han syntes inte till, så endera sov han eller också var han inte hemma. Han kunde i princip vara var som helst, han gick oftast sina egna vägar och vägrade att infoga sej i något mönster.

Lille Victor körde hem igen för att invänta Lill-Buster och 35 Kraft Otåligt backade och trixade han runt på gårdsplanen så att han blev yr i regulatorn och fick lite ojämn tomgång.

Så till sist kom de båda han väntat på. Först 35 Kraft och hack i bakdäck Lill-Buster. Han hade en trälåda på baklyften som det stod " Nitro-Nobel" på. Lille Victor fick ont i oljetråget av oro. Hur kunde han vara så dum att han hade lådan med dynamiten fullt synlig. Nu skulle ju 35 Kraft sätta stopp för allting. Men han skrattade ju? Tyckte han att det var kul? Lille Viktor blev helt förvirrad. 35 Kraft kom fram till honom och stönande av skratt sa han:

– Vilken rackare va, han försökte lura i mej att det var dynamit i den där trälådan han släpar med sej och att ni tänkte spränga ut säden i stället för att så med maskin, oj-oj-oj vilka rackare alltså. Han hostade till och skrattade ännu mer. Lille Victor blängde ilsket på Lill-Buster som flinade gott bakom 35 Kraft.

- Ja han är väldigt skojig ibland, men vi kanske ska sätta igång med att arbeta nu eller...Lille Victor tittade allvarligt på 35 Kraft.

- Ja det har du rätt i, vad ska vi börja med ?

- Oj då, jag har ju alldeles glömt bort att välten är hos Smed 10:an, kan du hämta den så börjar vi med att så på sörtäkten där det är lite surt, det kanske inte är så bra om du som är så stor och tung kör ut där, vad tror du ?

- Rätt tänkt Lille Victor, jag hämtar välten så länge. 35 Kraft rullade iväg med motorhuven pekandes mot smedjan. Nu skulle Smed 10: an få sej ett gott skratt han med när han fick höra hur Lill-Buster försökt att luras.

När Lille Victor och Lill-Buster blev ensamma undrade Lille Victor om han inte var riktigt ihopskruvad som fraktade lådan med dynamit helt öppet.

- Hurså, ingen kan väl ens i sin vildaste fantasi tro att vi ska spränga ut säden, det ska vara genier till det, inga gamla blötjärnsklumpar kan komma på det, svarade Lill-Buster överlägset.

Victor skakade uppgivet på framhjulen men höll med. Så körde de ut på den lilla traktorvägen som ringlade sej mellan fälten.

- Är det inte risk att dynamiten exploderar när det skakar så här ? undrade Lille Victor nervöst.

- Nej då, du behöver inte vara rädd, flinade Lill-Buster skadeglatt

-Mallgroda, du tar dej väl inte vatten över avgasröret nu, för då blir det synd om dej, det lovar jag,sa Lille Victor argt.Han började nästan ångra att han gett sej in på det här, men det var för sent att backa nu, för då skulle Lill-Buster reta honom i åratal framåt.

Väl framme började de genast göra iordning för första salvan.

-Var fick du tag på dynamiten? frågade Lille Victor.

-Den lånade jag av Grus-Kalle.

- Grus-Kalle, han lånar minsann inte ut något !

-Till mej så, svarade Lill-Buster kort. Vad han inte sa var det att han snott hela dynamitlådan av Grus-Kalle. Han skulle bli så imponerad av vad som komma skulle så han kunde helt enkelt inte bli arg. Trodde Lill-Buster i alla fall.

Lille Victor var lyckligt ovetande om detta. Han tänkte bara på att de måste skynda sej innan BM 35 kom med välten. De lade först ut en matta med dynamit mitt på det som skulle bli världens första åker som såtts med hjälp av sprängämnen. Så strödde de ut höfröet ovanpå, lade ut säckarna med utsädet och överst, stenar och jord. Lill-Buster apterade tändhatt och tjärstubin.

- Är det inte väl mycket dynamit, du tog ju nästan halva lådan.

- Du, här är det jag som är experten. Lill-Buster tog fram tändstickorna och kommenderade Lille Victor att ta skydd inne bland granarna. Med bultande kolvar stack han in bland de tätvuxna granarna och kikade fram mellan stammarna. Han såg hur Lill-Buster tände på stubinen som fräsande och bubblande sakta började närma sej tändhatten med sin heta låga.

- Tänt var det här, skrek Lill-Buster och med lerkakorna sprättandes ur mönstret på bakdäcken kom han i full fart rakt in i skogen så att grenarna slets av stammarna. Han parkerade intill Lille Victor och viskade:

- Nu blir vi berömda.

Sen sa de inget utan stirrade bara på röken ifrån stubinen. Tjärdoften spred sej. Fåglarna sjöng.

Berömmelsen närmade sej. Lille Victor tänkte, måtte det gå vägen, måtte det gå vägen, Sen hann han inte mer. En fruktansvärd explosion skedde. Allt blev svart som på natten. En tryckvåg sopade undan grenar och buskar, stenar och jord kastades på de vettskrämda sånningstraktorerna som med däcken krampaktigt höll sej fast i marken. Så rullande ekot av smällen bort och dog.

Sakta skingrades röken och dammet. De var övertäckta med varma och rykande stenar, jord och säd. Tryckvågen hade pressat ur all luft ur dem så att motorerna stannat.

Efter vad som kändes som flera evigheter så startade de motorerna och körde sakta ut på åkern. Eller vad som för bara till för en stund sedan varit en åker. Nu var det ett katastrofområde, varken mer eller mindre.

Där laddningen varit fanns nu en stor krater som det rök ur. Salpeterångorna stack i luftintagen. Stenar, stora som små var spridda överallt. Matjorden var bortsopad tillsammans med allt utsäde och dynamiten som blivit över. Runt om där de tagit skydd låg träd omkullvräkta, det såg ut som om Artelleriregementet haft övning med skarp ammunition här.

Ladan där Busen Bison brukade kampera var en förvriden hög av takspån, bräder och åsar. De hörde som i ett töcken hur han vrålade som en besatt därborta. Som två starholkar av plåt och stål stod de där, fånigt gapande med tomt stirrande lyktor. Som tur var så var de oskadda. Men det som skulle bli deras nyckel till ära och berömmelse var allt annat än oskadat.

Busen Bison som varit lyckligt ovetande om vad de två höll på med vaknade ur sin djupa dvala av att hela ladan föll ihop som ett korthus över honom. Marken skakade och ett dånande som kunde ha skrämt livet ur vem som helst fick honom att för en gångs skull bli panikslagen.

Med plankor, bräder och takspån flygandes runt om i luften körde han som skjuten ur en kanon långt ner mot sjön och tog skydd bakom en björkdunge. Han var övertygad om att det var några från Artelleriregementet som gjort ett mordförsök på honom. Han hade ju diverse tvivelaktiga affärer ihop med några av dem och inte allt så sällan blev de grundlurade av honom.

Men det här var väl ändå att ta i. Så här fick man väl ändå inte göra.

Om det inte var Belaruserna som kommit Kalla kriget hade han ju inte kunnat undgå att få höra talas om. Den gamla Belarusskräcken satt djupt rotad i lagerbockarna hos de flesta. Men inte sjutton kunde väl han eller en av Björngårdens gamla lador vara ett strategiskt mål för ett fientligt angrepp. Lite hade de ändå lyckats hamra in i hans minne när han låg inkallad på Artelleriregementet. Förresten så kom det inga fler explosioner.

- Nä så fanken att det är några militärtokar, de hade fortsatt med att skjuta resten av dan. Det är något annat sattyg på gång och nu djädrar så ska jag ta reda på vad det handlar om, ropade han ut i tomma intet. Så satte fart uppför slänten, förbi brädhögen som han alldeles nyss sovit i och upp på harvningen. Och där stod Lille Victor och Lill-Buster och gapade som två fån. Så fick han syn på den trasiga lådan med texten ”dynamit” på.

- Vad i alla glödheta tändkulor håller ni på med era felgjutna modelltraktorer, tänkte ni spränga mej i luften, jag ska skaka ur er all olja när jag får tag på er. Busen Bison vrålade allt han kunde, varvade motorn så den tjöt som en stridsvagnsmotor (varvtalet hos honom var vida över det tillåtna, inga plomberingar här inte) och satte så fart efter dem med svartröken sprutande ur avgasröret

Lille Victor och Lill-Buster vaknade ur sina drömtillstånd och flydde i vild panik. Att Busen Bison menade allvar var det ingen tvekan om. De körde allt de kunde rakt in i skogen, hade turen att komma upp på den gamla basvägen som ledde mot Långrönningen. Den var smal och nästan igenväxt men de pressade sej blinda av skräck igenom sly och smågranar.

Busen Bison fastnade mellan två granar efter att ha jagat dem bara ett 100-tal meter in i skogen. När han äntligen kom loss så hade det gått en lång stund och den värsta ilskan hade lagt sej. De två ligisterna var väl flera kilometer bort nu så det är ingen ide att följa efter dem, tänkte han när han backat ut på harvningen igen.

Just då kom 35 Kraft och Smed 10 med dammet som en lång svans efter sej. De stannade framför honom med kokande kylare och Smed 10 hade oljedroppar hängandes lite överallt.

- Vad har hänt, har de sprängt sej i luften, hostade 35 Kraft fram.

- Om de hade gjort det ändå, istället för att spränga ladan medans jag stod i den, spottade Busen Bison ilsket.

- Jag kunde ju inte tro att den rackarns Bustern verkligen hade dynamit i lådan, han fantiserar ju så mycket, urskuldade sej 35 Kraft.

- Jaså, du visste att de hade dynamit, men det struntade du i, du stack till Smedjan och lät dem spränga bäst de ville. Du är en grann traktor du, undrar vad Bamse har att säga, Motorplog, det är vad du duger till. Men kanske vi ska leta reda på de två innan de ställer till något mer.

- Ja vi måste ha rätt på dem, innan Bamse kommer hem och ser allt elände, suckade 35 Kraft.

- Tror du inte att han märker att ladan är raserad, hur ska du förklara det? fortsatte Busen Bison. Men nu blev Smed 10 arg och spände strålkastarna i honom och sa:

- Om jag säger till Bamse att du var ute inatt och gapade, skrek och stank eter, då tror han nog att det är du Busen Bison som fått fylldille och sprängt hans lada. Nu letar vi reda på ungarna och du håller käft. De är väl vettskrämda tack vare dej.

Busen Bison begrep att tiga ibland. Detta var ett sånt tillfälle. De började spåra "sånningsmännen". Deras spår var lika lätta att följa som Timmer-Kalles basvägar. Snart hade de ringat in dem på Stormon, Grus-Kalles domäner.

Där, bakom ett krossverk vilade Lill-Buster och Lille Victor ut efter sin minst sagt, panikartade flykt. Vilken smäll. Lille Victor hämtade andan och vände sej mot Lill-Buster och började skälla;

- Var det inte du som gått på Ultuna Lantbruksinstutition och lärt dej att spränga. Du pratar ju jämt om Ultuna och deras moderna metoder, men lär de ut såna där galenskaper, då är jag glad att inte jag har hamnat där. Lill-Buster började att misstända och hackade gråtande fram;

- Jag bara ljög för dej. Jag har aldrig varit på Ultuna.

- Varför sa du då det?

- Jag ville så gärna gå där och lära mig allt om jordbruk och maskiner. Få bli instruktör eller något annat fint. Men så hamnade jag i klorna på Storforsens Skogs AB. De skulle ha nya arrendatorer på Tranbacken. Jag försökte gömma mig när de kom. De kom direkt till fabriken så jag var chanslös. Stor-Buster likaså. Han ville Bli en Lill-Nalle eller en baklastare. Men de tvingade med oss. Nu får vi kanske vara här så länge att vi är utslitna innan de skaffar dit några nya.

Men jag fantiserar alltid om Ultuna och längtar dit. Därför försökte jag imponera på dig genom att ljuga om Ultuna. Jag blev så avundssjuk när jag såg er fina gård, all skog och hur snälla ni är mot varandra. Men nu har jag förstört allt för dej. För mej också. Men nu slipper jag väl Storforsens Skogs Ab i alla fall. Värre kan det inte bli. Tror jag.

- Men inte kunde de väl tvinga er till Tranbacken om ni inte ville dit?

- Vi har prövat att ta oss därifrån må du tro, men då måste vi betala vad det kostade dem att köpa oss. Pengar som vi aldrig kan spara ihop.

- Samma var det väl , för nu kan inga pengar i världen rädda oss, mumlade Lille Victor förvirrat.

Nu gällde det för dem att så snabbt som möjligt komma på den fortsatta flyktvägen. För stannade de här så var det kört. Det var lika med att bli utskrotad i förtid. Nu gällde det att komma iväg till nåt ställe där ingen kunde komma på att leta.

- Om vi tar oss till Norska kusten så kan vi ta en färja upp till Nordkap. Där är vi nog säkra, föreslog Lille Victor.

- Vad ska vi leva av där, vi är ju inga fiskebåtar, misströstade Lill-Buster.

- Om vi visar oss flitiga får vi kanske arbete med att skotta snö och köra ut mat åt renar och sånt,fortsatte Lille Victor.

- Finland då, eller tror du Valmetarna lämnar ut oss?

- De pratar ju så konstigt, vi kommer inte att begripa ett dugg av vad de säger.

- Eller också blir vi spioner åt Belaruserna, som på film, tar reda på var alla hemliga försvarsanläggning är och säljer informationen åt dem. Det blir spännande.

- Är du glapp eller vad är det med dej. Då invaderar ju de hela landet och tvingar oss att arbeta åt dem i Sibirien, eller på någon annan plats där det är så kallt så stålet spricker.

- Tror du det, är det värre än att vara arrendator åt bolaget?

- Ja. Eller också skickar de ut oss i rymden som de gjorde med Lajka.

- Lajka ja. Stackars hund. Lill-Buster suckade. De är nog lika elaka som Storforsbolaget.

- Det är nog säkrast att inte ta kontakt med någon Belarus alls. De kanske skjuter oss med pansarskott bara vi närmar oss gränsen. Jag har hört på radion om deras metoder. Inga blötjärnstraktorer precis.

- Men vi måste iväg, du såg ju hur galen Busen Bison var, vad ska din brorsa säga tror du.

- Det vill jag inte prata om, sa Lille Victor och kände hur oljan började klumpa sej i vevhusventilationen. Nu hade han svikit alla som han älskade, Bamse och Gamle BM 10 som ville att han skulle ärva hans del av gården. Grannen 35 Kraft och Busen Bison som blivit som en storebror för honom. Allt var förstört bara för att han inte kunde göra någonting riktigt utan skulle låtsas att han visste bäst.

Egentligen ville han skylla allt på Lill-Buster. Det var ju han som envisats med att de skulle använda dynamit. Om han skyllde allt på honom skulle säkert ingen tro att han, den präktige lille BM 230:n med sina oskyldiga små strålkastare var delaktig det hela.

Men då skulle Lill-Buster vara stämplad som opålitlig under hela sin livslängd. Ingen traktor i hela byn skulle över huven taget märka att han fanns till. Bara för att han hade velat vara snäll och hjälpa den där 2-cylindrige, lille gröna självupptagne Victor. Nej, han skulle inte skylla ifrån sej. Det var hans dåliga omdöme som gjort att det gick på tok.

- Vi kan inte fly ifrån det här Lill-Buster. För eller senare så får de reda på oss. Jag tar på mej allt. Säjer att det var min ide med dynamiten. Du ska inte råka illa ut bara för att du var snäll och hjälpa mej.

Lill-Buster stirrade på honom länge. Sa så med lugn och bestämd röst.

- Jag trodde inte att det fanns en så snäll maskin som du. Men har jag ställt till det så här är det dags att jag gör något riktigt Jag tar på mej sprängningen. Vem som helst annan skulle ha låtit mej ta smällen.

- Det har smällt tillräckligt idag. Plötsligt kom han att tänka på en sak som fick däcken att darra. Hade Lill-Buster egentligen fått låna dynamiten. Det var väl inte så att han snott den av Grus- Kalle. Då var det klippt. För det var ju i hans grusgrop de gömt sej.

- Du, fick du verkligen låna dynamiten?

- Nej, jag stal den, i förrådet bakom dej.

- Stal du också, varför, stönade Lille Victor.

- Hur skulle jag annars ha gjort. Jag skull ju spränga.

- Får Grus-Kalle reda på det då, äsch det kan inte bli värre.

Just då kom Grus-Kalle körandes. Rakt emot dem.

- Nu är det slut, pep Lille Victor.

- Hej pojkar, vad gör ni här. Leker i sandlådan va. Ha-ha-ha. Grus-Kalle skrattade men blev tyst när han såg hur de såg ut. Leriga och fulla med jordkockor och allskön skräp.

- Vad har ni gjort. Det ser ju ut som om ni hamnat i vägen för en sprängsalva. Hugaligen pojkar, vad har ni gjort. Berätta, bad Grus-Kalle.

Lille Victor berättade allt. Utom vart de fått tag på dynamiten. Det fick Lill-Buster göra.

Sen väntade de på att dödsdomen skulle falla. Men Grus-Kalle sa i ställe:

- Vilken soppa ni ställt till med. Men jag tycker att det får räcka så här. Ingen ide att göra det värre. Nu väntar vi en stund här, hittat de inte er här så kör vi tillbaks till Björngården. Jag ska säga åt dem att vi inte ska förstora upp den här saken mer. Jag fixar till åkern så att ni kan så igen den. Ladan blir det krångligare med. Men vi ordnar säkert det med och inga fler får veta vad som hänt.

Sen hoppas jag att ni lärt er att inte leka med sprängämnen. Det lovade de på heder och kamaxel.

Då kom en övervarvande BM 470 rakt emot dem. Det var Busen Bison och han skrek,

- Håll fast dem, de är lönnsprängare. Snabbt ställde Grus-Kalle sej i vägen för honom så att Busen Bison måste gira undan för att undvika en kollision. Han plöjde sej långt upp i en hög med 0-18 och blev stående där med bakhjulen spinnandes i tomma luften.

- Vad tar du dej till, fånga de där lustmördarna i stället. Annars åker du dit för medhjälp till flykt ditt jädrans grusmonster.

- Håll igen annars klipper jag av dej bränsleledningen, skrek Grus-Kalle åt honom och vände sej mot Smed-10 och 35 Kraft som kom en bit efter Busen Bison.

- Stopp och belägg, lämna pojkarna ifred, ropade han åt dem.

- De höll ju på att spränga Busen Bison i luften, pustade 35 Kraft.

- Busen Bison överdriver när han för en gångs skull är drabbad och inte den som drabbar. Jag sa åt honom att ta det lugnt, men inte då. Han är som besatt, grymtade Smed-10.

- Besatt, passa dej du ditt stinkande färsksmörjande elände. Bara jag kommer loss ska jag släppa luften ur däcken för dej.

- Om du kommer loss, skrockade Smed-10 när Busen Bison ilsket spann med sina spruckna och utslitna Firestone Fieldmasterdäck.

- Jag ringer efter Vaggerydar’n så får han fixa till efter er. Han säger heller inget, det vet jag. Sen får ni skynda er att så innan Bamse kommer hem. Ladan blir det knepigare med, vi hinner aldrig bygga upp den igen.

- Vart ska jag bo då, tänker ni göra mej till en uteliggare, brölade Busen Bison.

- Du får låna ett garage av mej så länge, om du håller kleptomanin under kontroll vill säga, erbjöd Grus-Kalle.

- Bo hos dej, kommer aldrig på fråga då får jag väl köra grus dygnet runt, din gula kapitalist.

- Du får väl bo i grushögen så länge då, skrattade Grus-Kalle så att han gungade på sina breda däck. Så skrattade de alla, ett förlösande skratt rullade runt inne i grusgropen. Lille Victor och Lill-Buster kände att här var de hos riktiga vänner. Det var bara Busen Bison som höll sig för skratt.

Efter två timmars flitigt arbete var alla spår efter sprängningen som bortblåsta. Problemet med ladan löste faktiskt Busen Bison, om än motvilligt när han till slut blivit hjälpt loss ur sin sandhög.

- Inte för att jag egentligen har någon anledning att hjälpa er, ouppfostrade trädgårdstraktorer, men jag gör det ändå. Jag skall ordna upp det här med ladan med Bamse. Men då vill jag slippa höra något gnäll sen, förstått!

- Hur ska det gå till, utbrast 35 Kraft, det är ju faktiskt en hel lada som saknas.

- Strunta i det du så räcker bränslet längre.

- Nu är du så god och säger vad det är du menar, jag litar inte ett gängvarv på dig. Om du "ordnar" någonting så är det för att du själv tjänar på det, så ut med språket, mullrade Smed 10 långt nerifrån vevhuset. Nu var han fly förbannad och det märkte alla, även Busen Bison, men han försökte i alla fall att slingra sig.

- Okey då, glöm att jag sagt något, nu har inte jag tid att stå här och glappa kolvringar längre, hej med er surströmmingar. Han gjorde ett försök att köra därifrån men då röt Smed 10 till så att alla hoppade till.

- Ett enda hjulvarv till, då jädrar i mitt svänghjul gör jag tackjärn av dig, berätta hur du skall förklara bort en lada som helt plötsligt är en majbrasa.

- Ja, ja, lugna ner dig, stammade Busen Bison förskräckt. Var det någon som kunde skrämma honom så var det just Smed 10.

- Berätta utan att ljuga för mig, om du kan säga en mening utan att säga mer sanning än du vet, fräste Smed- 10.

- Det är på det här viset att jag fick bo gratis i ladan om jag rev den till sommaren, mumlade Busen Bison surt.

– Riva ladan det vet jag inget om, utropade Lille Victor häpet.

– Det kan inte jag rå för, men jag lovade att riva ladan för Bamse var trött på att den fallfärdiga ladan förstörde utsikten mot sjön. Istället ska han bygga en ny lite längre västerut. Nu kan man ju säga att den är den riven, precis som den ändå skulle bli.

– Du är en elak BM: are Busen Bison, tänkte du ha en hållhake på två småpojkar, fy för den lede, mumlade Smed 10 och skakade på huven. Sen sa han inget mer utan rullade sakta därifrån.

Vaggerydar’n sa något om att de syndiga skulle komma att besitta världen, vad han nu kunde mena med det. Sen körde han också iväg, liksom Grus-Kalle.

Nu var det bara Lille Victor, Lill-Buster och Busen Bison kvar på brottsplatsen. Busen Bison var faktiskt lite skamlig men det gick över så fort Smed 10 var utom synhåll.

Han så åt pojkarna att nu var han faktiskt husvill för han hade inte tänkt flytta än på tre månader, men nu hade de ju faktiskt sprängt ladan, när han var inne i den till och med. Hur hade de tänkt lösa det månne tro?

- Du kan köra upp i Grus- Kalles sandhög igen, för fy vad du var tarvlig mot oss, svarade Lille Victor argt och vände sig mot Lill-Buster;

– Kom nu "Ultuna", nu sår vi. MED såningsmaskin den här gången.

– Ja och utan dynamit. Men du, vad fin utsikt det blev när den där ladan kom bort Den såg ju alldeles förskräcklig ut.

– Leksakstraktorer, det är vad ni är, mumlade Busen Bison när han ilsket och på högsta motorvarv gjorde en rivstart så att det blev ett djupt spår efter honom. Nu fick han åka ut och leta en ny nattplats, men inte hos den där gula landsplågan Grus- Kalle i alla fall.

SLUT.