Kapitel 6.

DEN FÖRSTA TRAKTORN

   Den här morgonen gick det fort att göra klart i ladugården och släpp ut korna. När kalvarna fått sitt tog Lille Victor mjölkflaskorna ner till mjölkpallen. I vanliga fall brukade han vänta på Mjölkbilen och prata lite med honom, men i dag fick det bero. För nu skulle han åka och ta reda på vem den första traktorn var och vart den kom ifrån, även hur den kom till. Det var till och med mer spännande än att läsa Traktorjournalen och att lyssna på Barnens växellåda med farbror Sven Järnring.

   Han friskade på riktigt bra. Fartvinden svepte runt huven och genom luftrenaren drog han i sig de ljuvliga dofterna av sommar, nyslaget hö och varm dieselolja. När han var uppe på krönet av Knallbacken mötte han Busen Bison. De stannade båda två och Busen Bison ropade:

    -Tjäna leksakstraktorn, är du på rymmen ifrån slavdrivaren på Björngården eller är det en fluga som jagar dig !

   - Jag skall åka och se om Vaggerydar’n eller Teologen är hemma. Det är en sak jag skall fråga om.

   - Vore det inte enklare om du ringde och hörde efter om de var hemma innan du börjar att hjula hela vägen runt Lomsjön, undrade Busen Bison roat. Det hade inte Lille Victor tänkt på. Han hade varit för ivrig att få svar på sina undringar.

   - Det tänkte jag inte på. Kanske de inte är hemma och då har jag åkt i onödan.

   - Vad är det du vill ha reda på? Fråga mig, jag vet det mesta.

   - Vet du verkligen vem den första traktorn var, vart den kom ifrån och vem som monterade den. Vet du verkligen det Busen Bison? Han var nämligen osäker när det gällde den här filuren och det på goda grunder.

   - Visst, det trodde jag att alla kände till. Men jag kan berätta för dig. Om du förstås vill. Det ville Lille Victor. De körde av vägen, över diket och parkerade i solen. Så började Busen Bison sin "skapelseberättelse".

    - Det var i de mörka decenniernas tidevarv. Hela jorden låg insvept i tjock dimma och kväljande rök. Solen syntes knappt och allt var fuktigt och äckligt. Djuren led av svält och sjukdomar. De trodde att det snart var slut med dem alla. Men deras beskyddare uppe i asken Yggdrasil tänkte inte låta det ske. Så plötsligt en stormig höstkväll med åska och slagregn så öppnade sig ett stort hål i himlen och ett starkt ljus bländade allt levande. De få djur som såg vad som hände blev nästan galna av skräck.

     En osynlig lyftkran sänkte ner ett frustande monster av stål och ställde ner det på en kulle. Där stod den och pös ånga och utstrålade frälsande hästkrafter. Den första självgående ånglokomobilen. Konstruerad av gudarna i Asgård och en gåva till djuren på det att den skulle föröka sig och för alltid sörja för att de aldrig mer skulle behöva lida någon nöd. Samtidigt slog en enorm blixt ner intill Eskilstunaån.

   Marken exploderade och stenar och jord yrde mellan träden. När nästa blixt slog ner lite längre bort kunde man se den pampiga byggnaden upplyst i ett spöklikt vitt sken. ”Munktells Mekaniska Verkstäder", stod det över porten. Likt en enorm magnet drog den till sig lokomobilen. Snart var den innesluten bakom verkstadens järnportar. Efter en stund började det att lysa genom alla fönster och ur skorstenarna steg en gnistrande rök. Ett dovt dunkande hördes genom natten. Det var lokomobilen som satt igång produktionen. Snart nog var de tretton till antalet. När gryningen kom var de i full fart med att bryta malm ur etthundra gruvor och att kola tiotusen milor runt om i Bergslagen. De fordrade mycket järn till sin gärning.

   Efter några veckor hade den likt ett bi byggt upp ett traktorsamhälle De spred sig över hela vår planet. Fabriker växte upp och allt eftersom så skapades olika märken. Ford, Belarus, Fiat och allt vad de heter. Men i Eskilstuna stod de första gjutformarna. Skapade av Gudarna och deras utsände här. Lokomobilen. Urtraktorn. Vår föregångare, primitiv och rå. Det är därifrån vi härstammar och det är vi stolta över.

   Lille Victor såg på honom med stora lyktor. Kunde det vara sant. Var det så det hade gått till. Det lät faktiskt trovärdigt. Spännande också. Hade det inte varit spjuvern Busen Bison som berättat det så hade han aldrig tvivlat. Men nu var han lite osäker. Det såg Busen Bison som för att låta riktigt övertygande tillade att det kunde han kontrollera med Vaggerydar’n eller Teologen om det var så att han hyste det minsta tvivel.

   - Sanna mina ord, så gick det till ! ropade Busen Bison efter Lille Victor när de skildes.

 

   Han bestämde sig för att åka hem till Vaggerydar’n och Teologen på vinst och förlust. Om inte annat så kunde han titta in på Gulf och prata lite med Trevlige Terrier. Han hade ofta mycket att berätta. Ibland fick han reklambroschyrer och dekaler av honom. Men Ford-dekaler vågade inte han ta emot någon mer gång. Jösses vad Gamle BM 10 blev arg den gången då han fick en sån av Trevlige Terrier.

   När han passerade Magasinet såg han att Vaggerydar’n var där, så han gjorde en styrbromssväng in emot Magasinet. Men vad nu! Bromsen låste sig och han körde rakt ner i diket, studsade upp på andra sidan med huvplåtarna flaxande som trastvingar.

   Turbon och Vaggerydar’n höll på att krocka med varandra när de skulle ge plats åt den flygande BM: aren. När Lille Victor fått stopp på sig och huvplåtarna slutat flaxa, då utbrast Turbon,

   - Vad i all sin dar tar det åt dig pojke, har du så bråttom att du inte har tid att använda infarten eller är du ute för att skrämmas?

   Lille Victor skämdes så att han nästan blev Volvoröd om grillen när han sa att styrbromsen fastnat för honom. Turbon skrattade så att marken skalv. Vaggerydar’n däremot sa att det var inget att skämmas för och att det var väl en välsignade tur att inte något gått sönder.

   - Det är en sak jag kör omkring och grubblar på och Bamse sa att du säkert kunde förklara det för mej, sa Lille Victor när han satt fast plåtarna igen.

   - Vad kan det vara tro, svarade Vaggerydar’n artigt.

   - Var kom den första traktorn ifrån, vem det var och vem konstruerade den?

   - Intressant frågeställaren, mycket intressant och något som fascinerar även mig i allra högsta grad. Det råder lite delade meningar om några saker men på det stora hela är uppfattningen densamma världen över. Det är faktiskt en spännande berättelse också, men den är ganska lång. Vill du att jag skall berätta för dig genast eller är du kanske upptagen av något?

   - Ånej, Bamse sa att jag kunde vara ledig hela förmiddagen. Hinner du berätta klart på fem timmar tror du?

   - Så lång är inte skapelseberättelsen, log Vaggerydar’n.

   - Tillräckligt lång för att ni ska bli heta i plåten om ni står där i solen. Kör in i Magasinet så får ni svalka, jag kommer in med in och lyssnar jag med, det är lika spännande att höra varje gång, inföll Turbon. De gjorde så och väl inne i det svala sköna Magasinet började Vaggerydar’n att berätta. Hans version var mycket längre och mer invecklad än Busen Bisons. Allt eftersom förstod Lille Victor att Busen Bison drivit med honom. Igen. Han hade säkert tänkt ut att Lille Victor skulle svälja allt med grundfärg och elkablar, berätta för alla som kom i hans väg och bli utskrattad bakom bakaxeln. Men den här gången var det Lille Victor som dragit den längsta oljestickan. Just det. Så här började Vaggerydar’n sin berättelse.

   - Det finns olika uppfattningar om vissa detaljer men det torde i enkla ordalag ha gått till så här.

    Förut var djuren helt utlämnade åt sig själva och vad naturen gav dem. Det räckte inte till alla gånger, så ofta, om vintrarna i synnerhet, for de stackarna illa.

   Det ogillade Asagudarna men de hade så mycket att stå i hemmavid så de hann nästan aldrig hjälpa alla de behövande djuren. Så de beslöt en dag att de skulle konstruera en mekanisk hjälpreda som kunde hjälpa djuren när helst de behövde det. De hade en stor smedja och en skicklig smed. Tillsammans gjorde de urtraktorn. Det var en självgående lokomobil som drevs med ånga. För att hjälpa den på traven tog Tor sin hammare Mjölner och kastade den upprepade gånger mot malmförande berg så att de krossades till lagom stora stenstycken under åsklika dån och med blixtar sprutande.

   Sen lät han samla några av ledardjuren vid en stor sten vid ett vattenfall. Stenen kom att kallas Ropstenen. Där förklarade han att snart så var deras lidanden över. De behövde bara hjälpa Urtraktorn en bit på väg så skulle den sörja för resten. Inte för att djuren förstod riktigt vad det var Tor bad dem om men de gjorde som han sa. Konstigt nog så bara kunde de plötsligt en massa konstiga saker de förut inte visste existerade och allt föll i glömska så snart deras uppgift var avklarad.

   Därför började märkliga saker att inträffa redan nästa dag. Älvar och åar var fulla med bävrar som letade sig uppströms för att fälla träd. Sen rundbarkade de virket och lät det torka över sommaren innan de reste kolmilor av det. Sen tog rävarna hand om själva kolningen.

   Under tiden färdigställde bävrar och björnar de första rostugnarna, masugnarna och smedjorna. När de var klara hade renarna och älgarna släpat ner massor med järnmalm. När så kolet var på plats tände de masugnarna och snart mullrade hammarna, dag och natt. Vargarna var mästersmeder ( nja, det är därifrån uttrycket ”vargar " inom tillverkningsindustrin kommit). Med hjälp av Urtraktorn satte de igång med att smida och gjuta och snart rullade de första skapelserna ut ur smedjorna. Djuren fick en angenämare tillvaro att se fram emot.

   Traktorerna satte verkligen fart på hjulen.

   Snart nog så var de spridda över hela världen, fast de utvecklades olika, numera finns det som du vet många skilda märken över snart sagt hela världen. Inte alltid, tyvärr, så har de följt den inriktning de är menade att ha, krig, girighet och annat elände sveper fram i hjulspåren världen över. Men det stora flertalet av oss kämpar på i den riktning som nog är den rätta. Att vi skall ta hand om allt levande på jorden och inte heller förstöra vår miljö. Inte att förglömma att vi även skall ta hand om varandra. Men än finns det mycket att förändra till det bättre.

 

   - Men vart tog Urtraktorn vägen, den måste ha mycket att berätta, undrade Lille Victor.

   - Den blev hemkallad av Asagudarna när hans uppdrag var avklarat. Nu är han säkert på ett fint museum uppe i Valhall.

   - Men några av de första lokomobilerna finns väl kvar, de har säkert mycket att berätta.

   - Några finns det kvar men de säger att de inte minns någonting. Eller också så yrar de i gnistsläckarna om allt strunt mellan himmel och jord, utom någonting som har med Urtraktorn eller vad de egentligen gjorde. Tyvärr så går nog hemligheterna i smältdegeln tillsammans med dem.

   - Vad synd, det skulle ha varit jättespännande att få höra mer om skapelsen.

   - Du som umgås mycket med Busen Bison kan väl fråga honom, han brukar ha en massa olika versioner i verktygslådan, sa Turbon och såg illmarig ut.

   - Han har redan berättat en av dem idag, den var lite annorlunda måste jag säga.

   - Busen Bison menar inget illa men han säger mer sanning än han vet ibland, skockade Vaggerydar’n.

   - Sanning med modifikation, skrattade Turbon.

 

   Nöjd med vad han fått lära om skapelsen rullade Lille Victor hemåt. Det här skall Busen Bison få äta upp, vilken löjlig saga han lurat i mig, tänkte han småskrattande. När han kom upp till Timmer-Kalles infart tyckte han sig höra att någon ropade hans namn. Snabbt bromsade han in och lyssnade. Jo det var någon som ropade på honom uppifrån de stora byggnaderna som Vedbacken bestod av.

   - Pysen, kom upp får jag höra vad den där nykteristen från Småland berättat för godnattsaga för dig, ropade Busen Bison från verkstaden.

Lille Victor körde med bestämt varvtal upp till portöppningen och spände lyktorna i den spjuveraktige 470:n och låtsades vara arg när han sa:

   - Busen Bison, vet du inte att det är fult att ljuga, i synnerhet åt små oskyldiga traktorer.

   - Vad då ljuga, vi har väl trosfrihet i det här landet, eller hur! grymtade han till svar.

   - Visst, men din tro vet jag väl inte om det är så mycket med.

   - Ja, ja, ja, men håll med om att min version är ganska så spännande eller hur, skrattade Busen Bison belåtet.

   - Det var den, men ganska osannolik tycker jag.

   - Osannolik, då skulle du höra vad militärtokarna har för uppfattning om det religiösa, gosse du skulle inte tro dina öron, de där krigshetsarna gör allt för att få smälla iväg en granat mitt i huven på någon oskyldig maskin. Du kanske vill höra ?

   - Lovar du att det inte bara är skoj ?

   - Lugn pysen, du kan kolla med någon av dem själva om du inte tror på mig, sa Busen Bison och såg övertygande ut, för att vara han vill säga.

   - Okej, men fy bubblan om du driver med mig.

   Busen Bison låtsades att han inte hörde och började berätta:

   - Enligt krigsakademins trosförklaring gick det till så här. Det fanns en massa konstiga figurer som kallades Asagudar. De levde i ett stort träd som kallades Yggdrasil. Gudarna såg ut ungefär som de där löjliga seriefigurerna som ser ut som apor, vad heter de nu igen....

   - Människor heter de.

   - Just det ja, gudarna liknade dem lite grann. Chefen hette Oden. Tor var en vrång en som kastade en hammare runt om sig så att det blixtrade och small. När han inte var ute och slogs med de jättestora typerna från Utgård. För slogs, söp och hade sig det gjorde de för jämnan. Så en dag fick de för sig att de måste försvara alla djuren, från mikroorganismer till elefanter.

   - Mikroorganismer, vad är det ?

   - Små, små typer, knappt en tiondels millimeter, de håller ordning på det mesta i marken och lite varstans. I alla fall så hade de inte tid att hjälpa dem själva för de hade ju full huggning hemmavid. De måste hitta på någon sorts konstgjord manick som kunde sköta den detaljen. Så då gick asarna in i smedjan och började smida.

   Resultatet blev urtraktorn, den första lokomobilen och den var självgående från begynnelsen, alla andra uppgifter om att de var stationära från början, de stämmer inte. Tor och hans son Magne som var en riktig hejare på det mesta tog ner urtraktorn till jorden och sa åt den att försvara djuren mot alla faror.

   - Men vilka faror, naturen sköter sig själ om inte vi förstör balansen i den.

   - Exakt, urtraktorn höll på att rosta ihop av leda. Den hade inget att göra förutom att hugga ved åt sig. Till slut var den så less på allt att den hotade gudarna med att plugga säkerhetsventilen och spränga sig själv i luften.

   - Låt den spränga sig i luften så blir vi fri den, tyckte Tor.

   - Jag har en bättre ide, flinade ÖB, dvs. Oden, vi låter den föröka sig så får den någon att slå in ångpannan på.

   Sagt och gjort, Urtraktorn blev kommenderad att hugga en massa kolved och resa milor. När han rest si så där 100 stycken tyckte ÖB att det räckte och sa åt honom att fjutta på alla så att det skulle bli fint träkol. Urtraktorn gjorde det och när milorna var färdigkolade och utrivna ställde han sig i givakt och rapporterade att ordern var utförd. Inte för att han fattade vad han gjort, eller hur i alla sina dagar han kunde veta hur han skulle gå till väga, men klart var det.

   Då fick han en mycket svår och krävande uppgift. Nämligen att bygga rostugn, masugn, smedja, gjuteri och att anlägga en damm vid en stor fors. Urtraktorn arbetade dag och natt. Eldstaden glödde illrött hela tiden och ångtrycket var konstant det högsta möjliga. Nu eldade han med träkol och det gav mycket energi jämfört med vanlig ved. Så det stod inte på förrän allt var klart Oden och de andra gudarna hade följt hans arbete med stort intresse, det här såg ut att bli riktigt intressant nämligen.

   - Nu skall du framställa järn, bearbeta och förädla det så att du kan bygga kopior av dig själv, modifiera och utveckla både traktorer och andra hjälpmedel ni behöver, dundrade Oden.

   Urtraktorn visste inte vad han menade nu heller men lydde ordern och till sin stora förvåning så lyckades även detta. Han for fram som ett jehu mellan masugnen och smedjan och vips... så stod den där, en lokomobil. Nu när de var två gick allt mycket fortare. Antalet lokomobiler växte snabbt, likaså andra tekniska prylar som de tyckte kunde vara bra att ha.

 

   Så en dag var lokomobilerna uttjänta. I stället tuffade det omkring kultändare och bensintraktorer. De spred sig över hela världen och utvecklades olika. De började bli misstänksamma mot andra märken och rustade upp sitt försvar till gigantiska förintelsemaskiner. I deras hjulspår kom andra också mindre lyckade exemplar fram som girigt började roffa åt sig så mycket som möjligt. De exploaterade naturtillgångar och skövlade naturen i jakt på rikedomar.

   Militärdårarna övade dag och natt om de inte krigade på riktigt vill säga, de har lagt Europa i ruiner två gånger. Men så är krigsgalningarna, finns det inga fiender, då skapar man sådana. Fast det blev ju synd om djuren, de som skulle få beskydd när de inget behövde, de fick inget när de som skulle beskydda dem gjorde så att de behövde hjälp, helt bottenfruset alltså. Gissa vilka som då fick ta ansvar för det ekologiska kretsloppet?

   - Det blev väl vårt ansvar, sa Lille Victor tankfullt.

   - Visst, men tro inte att militärerna tar något ansvar för allt elände, nej då, de är utsända av gudarna säger de, vi andra stackars utslitna traktorvrak skall slita och släpa för att de skall kunna ”beskydda”oss.

   - Du luras väl inte Busen Bison, det här låter ju tokigare än en kultändare som går baklänges.

   - Det är dagens sanning leksakstraktorn. Militärtokarna tror att traktorn skapades av gudarna för att hålla fred på jorden men det kan jag inte påstå att de gör. Men de vill ju ha en anledning att få hålla på med sina urtöntiga kolonnkörningar och annat dravel.

   - Världen är allt bra konstig, sa Lille Victor tankfullt.

   - Att den är, men inte konstigare än att Timmer-Kalle den gamle tjurskallen lät mig få tanka 30 liter diesel alldeles gratis, utan att ens en liten moralpredikan följde med tankningen. Ska vi ta en sväng bort till gamla grusgropen och hälsa på Bitvargen, han blir nog glad om han får slänga kamaxel ett slag.

   - Gärna det, Bitvargen tycker jag är snäll och det är du med fast du luras ibland sa Lille Victor.

   Så bar de iväg, de omaka vännerna.

SLUT.