Kapitel 3.

 Detta är min egna version av Lars Molins underbara skröna ”Duell i gryningen”, men här i
traktorernas fantastiska lilla värld, även den fylld av byråkrati och storebrorsmetoder.

DUELL I GRYNINGEN.

   Som i alla byar vid den här tiden fanns det en mjölkpall vid varje gård som leverade mjölk. Det var alla nöjda med ända tills Vägverket och Mejeriföreningen kom på att det nog var bra om de tog och gjorde någonting tillsammans, så att allmänheten såg hur kreativa och framsynta de var. Rätt snart kom de fram till att det som de flesta kom i kontakt med på ett eller annat sätt var mjölkpallarna. De fanns ju överallt nästan. De stod nog opraktiskt placerade på många ställen också, kom de på efter att ha utrett ärendet lite smått. ( Så där ett par år och med 47 byråkrater inblandade). Oftast var de omtalade mjölkpallarna placerade tätt intill vägen och i även i korsningar. Trafikfarligt, varnade Vägverket myndigt. Riskabelt för mjölkbilarna som måste stanna vid alla dessa felplacerade mjölkpallar. De kunde ju bli påkörda, tänk vad som skulle kunna hända om det var en lastbil med explosiv last som körde på någon av mjölkbilarna, jösses vilken olycka det skulle kunna bli. Nej här måste till krafttag innan det hände något riktigt elände. Efter att de hade utrett ärendet i ytterligare en tid, tre år och fyra månader för att vara mer exakt, så var de klara. Rekordsnabbt sades det i myndighetskretsar, inte utan beundran. Men så hade det också varit inte mindre än 36 extra utredare och sakkunniga inkallade. Dyrt blev det också, men det ansågs vara väl använda pengar när det var säkerheten utefter vägarna som skulle förbättras radikalt.

   Med allvarsamma miner och illa dold stolthet presenterade de lösningen. Alla enskilda mjölkpallar skulle tas bort och ersättas med centralt belägna mjölkuppsamlingsplatser, som de behagade att kalla de stora mjölkborden. I de fall det var fråga om ensligt belägna gårdar fick de små pallarna stå kvar, mot att ägaren till den betalade en särskild avgift. Men var avståndet från den gamla pallen och till den nya mindre än en kilometer, då var det bara att utnyttja den sistnämnda.

   Till deras stora förvåning möttes detta briljanta beslutet av en proteststorm ute i landet. Ingen verkade ha någon som helst förståelse för alla faror som det gamla systemet innebar. Men det var bara att foga sig, beslutet var taget och vid nästa årsskifte gällde de nya bestämmelserna. Motvilligt började bönderna att finna sig i vad som beslutats, de var ju vana att myndigheterna styrde och ställde som det passade dem själva. En efter en försvann de gamla kära mjölkpallarna och ersattes av stora lastbryggor som rymde både mjölkkrukor och varor som levererades till gårdarna. Nu blockerades inte längre vägarna i onödan av lastbilar och alla kunde känna sig nöjda. Tjänstemännen på Vägverket och Mejeriföreningen gav sig själva en rejäl löneförhöjning, det var de väl värda så mycket arbete som de lagt ned på att höja säkerheten längs vägarna. Nu borde det väl vara frid och fröjd ute bland våra vänner, eller hur? Inte riktigt, inte i Lomsjön i alla fall. Där var det nästan inbördeskrig om den nya förordningen.

   Byn hade snabbt delas in i tre grupper, eller linjer som det kom att stå i tidningarna. Linje ett ansåg att det hela var ett mycket bra beslut som nog borde följas upp med fler rationella och nytänkande beslut.                                                                                                

    Linje två tyckte att nog borde väl mjölkpallarna få vara kvar över en övergångsperiod, så att alla hann med att anpassa sig till det nya och successivt avveckla de gamla pallarna. Kanske skulle en smidigare lösning dyka upp med tiden.

    Linje tre sa blankt nej till att bygga nya ”centralt belägna lastbryggor för inkommande och utgående gods”, som det numer hette på byråkratspråk.

   Linje ett anhängarna var alla de som bodde mycket nära de nya ”pallarna” som  det hade blivit sex stycken av i byn. De hade fått det bättre än förut Innan hade det funnits 25 små pallar, belägna ute vid gårdarna. De nya var stora och kraftigt byggda bord som rymde mycket, de slapp även underhållet eftersom mejeriföreningen stod som ägare. Övriga anhängare var de som var rädda för myndigheterna och bara höll med, för säkerhets skull.

   Linje två anhängarna var de som inte ville stöta sig med någon av de andra grupperna. De hade ungefär lika långt som förut, men hade nog helst sett att de nya pallarna hade blivit placerade närmare dem själva.

   Linje tre bestod av alla som hamnade precis innanför en kilometersgräns, till sin stora förtrytelse. I en del fall hade det räckt om den gamla pallen stått hemma på gårdsplanen i stället för vid vägskälet, då hade de hamnat utanför den förhatliga en kilometersgränsen och fått behålla sin egen pall och det hemma utanför ladugården till och med.

    Björngårdens ägare borde vara belåtna och linje ett anhängare, de hade fått en ”centralpall” bara 150 meter från avtagsvägen upp till gården. Men Gamle BM 10 tänkte på alla de som fick längre att köra. Sen så tyckte han att alla som förut hade haft en egen pall nu berövats en ägodel och sist men inte minst, rätten att få ha en egen mjölkpall. Så trots Bamse och Lille Victors protester vägrade han konsekvent att de skulle använda ”det byråkratiska samhällets förnedrande hånflin som detta standardiserande av  på och avlastningsstationer för lantbruks och mejerivaror utgör”.

   Tro nu inte att något sådant här kunde accepteras av Vägverket och Mejeriföreningen. Det kunde ju tolkas av allmänheten att det var fritt fram att göra tvärs emot vad som beslutats inom ramarna av vad som verkligen kunde betecknas som en sund demokratisk beslutsprocess.

    Hade de inte satt till kompetenta och dyrbara kommittéer och utredningar, avsatt sin dyrbara tid för att hjälpa medborgarna till en säkrare trafiksituation utefter de allmänna vägarna. Samt kostat på moderna och dyra mjölkbord.

    De hade minst sagt uträttat ett stordåd, alldeles på eget bevåg och så kommer en motsträvig lantbrukare och sätter sig på tvären. Vägrar att använda centralpallen som till och med står bara 150 meter från den gamla som till på köpet har varit alldeles för liten de sista åren.

   Han envisas med att använda sin egen primitiva mjölkpall och göra Vägverket och Mejeriföreningen till åtlöje genom att locka dit lokaltidningen som förstorar upp det hela till en riksangelägenhet. Nej nu skulle Björngårdens innehavare få känna vem de stungit havit.

   Byråkratins kvarnar satt igång att mala, nu skulle de visa att det inte lönade sig att försöka stoppa den rationella och samhällsvänliga utvecklingen.

   Det hade snöat ungefär fem tum under natten, men nu hade det blivit klart och kallare igen. Vintergatans stjärnor blickade ner över en grön liten traktor som stod vid ett vägskäl i byn Lomsjön.

   Det var Lille Victor som stod ute vid den gamla pallen och väntade på Mjölkbilen, precis som han brukade. Förut hade både han och Mjölkbilen sett fram mot pratstunden på morgnarna, men numera tyckte de båda två att det bara var pinsamt. Det berodde förstås på allt bråket om mjölkpallarna. Den här morgonen så sa Mjölkbilen lite besvärat:

   - Du Lille Victor, nu har jag fått skäll igen för att jag stannar vid er pall, mej gör det inget att jag stannar här, men det är höjdarna på Mejeriet och Vägverket som inte kan tåla det. De sa att nu är ni bara så tvungna att använda den nya pallen De har nu förklarat er pall för olaglig och då får jag inte varken lasta eller lossa på den. Men om ni lastar själva så går det bra. Jag får ju stanna vart jag vill, än så länge i alla fall. Kan du hälsa Gamle BM 10 det, jag hinner inte själv. Innerst inne var han rädd för Gamle BM 10, han hade ju ett sånt hiskeligt humör den gamle tvåtaktaren.

   - Det kan jag väl, suckade Lille Victor och körde sakta hemåt med kälken på släp efter sig. Snön knarrade olycksbådande under kedjorna. Det låg något otäckt i luften. Det kändes som att det skulle komma att hända något riktigt otrevligt i dag. Typisk, nu blir det jag som får berätta allt tråkigt igen. Är det något som är roligt eller bra, då skall alla minsann säga det själv, men dåliga nyheter, Det får Lille Victor framföra, typisk, typiskt, tänkte han.

   Uppe på ladugårdsbacken stod Gamle BM 10 Och väntade.

   - Nå, vad hade den att framföra då, den inpiskade byråkratbetjänten.

   - Att vår mjölkpall är olaglig och att han inte får använda den.

   - Nej nu kokar tuberna torra, får vi inte längre anlita vår egen ägandes mjölkpall.

   - Det får vi säkert, men Mjölkbilen får varken lasta eller lossa.

   - Ha, var det inget av mer allvarlig karaktär han hade att anförtro dig!

   - Jo, om vi lastar själva så stannar han till vid pallen..

   - Då ombesörjer vi själva för att det blir utfört .

   Lille Victor suckade och började lasta av kälken. Det här tar aldrig slut, tänkte han sorgset. Gamle BM 10 såg bekymrat på honom och sa:

   - Min käre Lille Victor, det är icke mjölkpallen allena detta inferno inbegriper. Det är något med allvarligare tyngd bakom det gäller. Nämligen det faktum att om de tar ifrån oss något så simpelt som en gammal mjölkpall utan att ens besvära sig med att fråga, då kommer de inte heller att fråga när de kommer för att rycka vevstakarna ur ditt arma motorblock.

   Lille Victor blev alldeles förskräckt av vad Gamle BM 10 hade sagt. Men det lät riktigt. En så enkel sak som att fråga om de ville ha nya mjölkpallar eller inte, det kunde väl Vägverket och Mejeriföreningen kosta på sig.

   - Men varför har de inte frågat oss för, undrade Lille Victor.

   - Därför att det hela är en maktdemonstration och prestigesak. När de självuppfyllda härskarna upptäcker att vi ute i landet icke håller med dem, då måste de med alla medel visa att deras beslut är de rätta och riktiga. Låter de oss behålla en liten ynklig konstruktion av trä har de erkänt att vi har rätt och de fel. Kanske då resten av medborgarna vill vara med och bestämma. Det tål de bara inte, våra direktörer och utsugare, därför måste de bekämpas, kosta vad det kosta vill!

   Just då kom Busen Bison slirandes uppför vägen. Han misstände och övervarvade mer än vanligt den här morgonen. Med låsta bakhjul hasade han på de slitna snökedjorna fram till dem och skrek:

   - Nu är det krig din gamla trandrickare, de tänker ploga bort er mjölkpall!

   - Vafalls, ploga bort den, utbrast Gamle BM 10 förvånat.

   - Japp, Vägverkets stationschef har tröttnat på att alla pratar och skriver om ” den lilla traktorns kamp mot överheten”. Så nu ska den bort.

   - Tänker en av våra kamrater ploga bort pallen, fy vad tarvligt, mumlade Lille Victor.

   I samma ögonblick hörde de hur plogbilen närmade sig.

   - Inte någon av våra polare, utan den där reservdansken som kommer därborta, det är väl första gången han känner snö under däcken.

   De höll insugningsspjällen stängda av upphetsning och deras lyktor var vända mot Knallbacken där plogbilen strax skulle dyka upp. Så såg de hur den hotfulla siluetten av en Volvo Titan med plogar körde över krönet av Knallbacken. Den såg ut att riktigt ta sats mot deras lilla pall. Så varvade den upp, växlade till en högre växel och drog på med slamrande plogar. Så kom den mot pallen, svängde in mot den och lät sidovingen sopa bort den med ett brak. Träbitarna spreds över vägen och snödrivan. Tysta såg de tre traktorerna på de sorgliga resterna av vad som för en minut sedan varit en mjölkpall. Ljudet av plogbilen försvann i fjärran.

   - Den ordinarie plogbilen som vi är vana att ha att göra med, var uppehåller den sig måhända? undrade Gamle BM 10 på sitt karakteristiska sätt.

   - Han är förflyttad till Storåsdistriktet. Vägrade att leka med i Vägverkets vendetta, sa Busen Bison med bitterhet i sin skrovliga basstämma.

   -Vad heter den där mjölkpallsmarodören, suckade Lille Victor.

   - Titanic, svarade Busen Bison med förakt i rösten.

   - Titanic, detta skall bli din undergång, sanna mina ord, ropade Gamle BM 10 så det ekade mellan byggningarna.

    Lille Victor undrade vad de skulle göra, bygga en ny pall eller ge upp. Gamle BM 10 sa inget utan körde in till vagnslidret och kopplade på den tvåaxlade vagnen, satte i vedstakarna och la på kättingar och björnar. Sedan tuffade han i väg utan att säga något.

   – Vad tänker han göra, frågade Lille Victor och tittade förvånat på Busen Bison.

   - Antagligen till sågen för att hämta plank och bräder till en ny pall. Vi följer med utifall det är någon som börjar att bråka med honom, då får de med oss att göra.

   – Varför skulle någon bråka med honom.

   - Han styr inte undan för några gamla översittarlokomobiler och då blir alla mjäkiga bybor rädda som harar. De tror väl att myndigheterna tänker straffa dem för att Gamle BM 10 vågar dra åt handbromsen och säga att nu jädrar är det bra. Så risken finns att någon förorenar närmaste vattendrag med honom.

   - Skall vi inte vänta tills Bamse kommit hem, försökte Lille Victor. Det kändes alltid tryggare om han var med.

   - Är du gjord av blötjärn, då är väl gamlingen redan upprostad. Bamse är ju för sjutton i Alfta för reparation och ombyggnad. Dröjer flera veckor innan han är i kördugligt skick igen. Drullputten måste ju ovillkorligen stjälpa i ån med fullt lass. Gissa om Timmer-Kalle blev arg på honom, skockade Busen Bison skadeglatt.

   - Tänkte inte på det, suckade Lille Victor uppgivet. Nu blev det väl liv i luckan, som alltid när Busen Bison får bestämma.

   Så höjde den galghumoristiske BM 470:n sin bölande stämma och ”sjöng”

      -Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är, ty internationalen åt alla lycka bär!

   - Om du sjunger sådana där kommunistsånger så att Gamle BM 10 hör dig, då kör han minsann frivilligt ned i närmaste vattendrag.

   - Nä hör upp nu du din lille puttefnask. Kommunistsånger, snicksnack. Det är en stor skillnad mellan kommunist och socialist. Lär dig det, annars kanske du råkar illa ut en regnig kväll när du skall gina över en plöjning. Nu lägger vi i högsta växeln och kör i kapp kultändaren.

   Med snön sprutandes runt kedjorna satte de av efter den envisa gamla BM 10:n. När de hann upp honom var han redan framme vid sågen. Där var han i full fart med att inhandla virke till en ny pall.

   Sågen i Lomsjön var redan då detta begav sig ett levande museum. En Munktells lokomobil tillverkad 1898 drog sågen. Sågbänken var en Munktells från 1929. Ägaren själv var dock av lite nyare årgång. Nämligen en Volvo T-36, monterad -54 och allmänt kallad Volvo 36: an. Utom av Busen Bison förstås. Den kvicktänkte galghumoristen kallade naturligtvis honom för Trä-36:an   När de stannade inne på sågbacken tittade Busen Bison underfundigt på Lille Victor och sa:

   - Första gången jag såg Trä-36: an visste jag på direkten att det var han som var ägare till sågen.

   - Hur kunde du det? undrade Lille Victor skeptiskt.

   - Jo det sågs-pån fattar du väl, skrockade Busen Bison roat.

   - Sågspån, vad är det för kul med det, utbrast Lille Victor förargat.

   - Inte sågspån utan sågs-pån, försökte Busen Bison förklara.

   - Sågspån och sågspån, vad är det för roligt med det! Nu kände sig Lille Victor förolämpad, Busen Bison drev väl med honom, som vanligt.

   - Äsch, strunt i det, nu är Gamle BM 10 klar, vi hjular väl i väg och hjälper till att snickra ihop mjölkpallen.

   - Jag uppfattade ditt så kallade erbjudande herr Bison, men tyvärr så tror jag icke tillfullo att dina timmermanskunskaper tillåter mer avancerade uppdrag än att medelst en navare åstadkomma hål i fågelholkar, än mindre att tillverka en mjölkpall med den hållfasthet som är erforderlig för att vi skall tillfullo kunna nyttja denna. Busen Bison såg med sin enda strålkastare djupt in i lyktorna på Gamle BM 10 och sa:

   - Varför spika ihop en pall efter konstens alla regler när skåningen ändå kommer att ploga ner den i gryningen nästa gång som det har snöat. Nu blev Gamle BM 10 alldeles svarslös. Han drog efter andan så djupt att det sörplade i luftrenaren. När han sen skulle släppa ut luften fick han en hostattack och rökringarna puffade fram ur det sotiga avgasröret. Lille Victor som led med den gamle svarade på Busen Bisons fråga med orden:

   - Det är klart att vi skall ha en ordentlig mjölkpall. Vi måste visa att vi inte tänker ge upp, ger vi upp nu så tror Mejeriföreningen och Vägverket att de får göra precis som de vill.

   Busen Bison skrattade högt och sa roat:

   - Säger du det Dagens eko, då är det nog bäst vi sätter igång med detsamma, det blir nog mer snö idag. Eller vad tror du Gamle BM 10?

   - Det blir det nog, min käre Busen Bison. Tänk på en sak gossar, för varje gång de plogar bort vår pall så gör de sig allt löjligare figurer hos allmänheten.

   - Sant i den oljesumpen kultändaren, fram med hammare och spik, skrattade Busen Bison. Med snön knarrande under kedjorna rullade de åter mot Björngården.

   Efter två timmars snickrande och mängder med långa haranger med otryckbara dispyter mellan Gamle BM 10 och Busen Bison så var till sist en ny pall färdig vid vägkanten. De stod alla tre på avstånd och betraktade den när Lille Victor sa att det allt var synd om även den här pallen skulle falla offer för Titanic. Busen Bison tyckte att de skulle slå femtumsspikar genom en planka och lägga den tvärs över vägen så att Titanic skulle få punktering när han kom.

 Men det tyckte inte de andra två. Busen Bison föreslog då stridsvagnsminor, men fick inget medhåll, så han drog iväg och Björngårdens innevånare tog itu med sysslorna på gården. Lille Victor körde bl.a. ut mat till djuren i skogen. Det hade kommit tre nya älgar till harsnåret sen i går. De såg utsvultna ut så Lille Victor lade ut rejält med hö och såg efter att kallkällan inte frusit. På kvällen började det åter att snöa. De sov oroligt båda två. De väntade bara på att det skulle bli dags för plogbilen att komma. Tänkte den rackaren köra över den nya pallen också, eller? Till sist somnade de och sov ända tills Lille Victor blev väckt ur sina drömmar av ett dunkande ljud som sakta närmade sig. ”Klonketi-klonketi-klonketi” lät det. Han drog upp motorn i toppvarv och skrek yrvaket:

   - Titanic kommer! Alle man i livbåtarna. Vi sjunker. Gamle BM 10 vaknade med ett ryck och såg förvånat på Lille Victor som fortsatte att gasta om isberg och livbåtar. För att få tyst på honom så tutade han med sitt hemska horn. Det lät som ett flyglarm ungefär och vips så var Lille Victor klarvaken.

   - Skynda sig Lille Victor, om inte jag misstar mig å det grövsta så har vi den ryslige skåningen här alldeles strax.

   De öppnade portarna och kunde genast konstatera att det snöat ungefär fem tum och att nog var det snökedjorna från Titanic som hördes genom mörkret. Ibland skramlade plogarna till. De lät riktigt hotfulla, som om de ropade ut i natten att nu kommer vi, nåde den mjölkpall som står i vägen. Andäktigt stod våra vänner uppe på gårdsplanen och väntade. Så såg de ljuset från Titanics lyktor och det roterande varningsljuset bryta igenom det täta snöfallet och snabbt närma sig. Plogarna mullrade allt hotfullare, Titanic varvade ur motorn, la in en högre växel och körde så att snön sprutade långt över sjökanterna. Nu var det bara 100 meter kvar till deras mjölkpall. Skulle han ploga bort den eller inte.

   - Att vara eller icke vara, mässade Gamle BM 10. Sen small det. Trävirket haglade över snön och Titanic signalerade triumferande när han försvann bort i natten. Sen vart det dödstyst. Till slut frågade Lille Victor:

   - Vi bygger väl en till?

   - Exakt Lille Victor, för detta är inte början till slutet, det är inte ens slutet på början.

   - Och plank och spik har vi.

   - Elementärt min Käre Victor, men först gör vi klart våra morgonsysslor.

   När de nästan var klara ute i ladugården kom Lill-Nalle skramlandes med andan i luftrenaren. Han var så ivrig att han nätt och jämt kunde få fram ett ord.

   - Ojoj, vad har, flämt, host, host, vad har hänt, mjölk-mjölk-mjölkpallen....

   Gamle BM 10 mönstrade honom från bukplåten till kranfoten och sa sedan:

   - Vad är det du försöker framföra som har att skaffa med vår eget ägandes mjölkpall.

   - Den, den är borta. Plogbilen måste ha kört på den. Jag vet nog att ni inte får ha egen pall längre, men att ploga bort den. Tänk vad synd på all mjölk som blir förstörd.

    Lill-Nalle såg riktigt ledsen ut. Han var egentligen en mycket snäll skogstraktor, men ack så dum i plåten. Lille Victor tröstade honom med att de inte hunnit ställa ut några mjölkkrukor, så han behövde ej gråta över spilld mjölk. Han var lite ledsen ändå när han skulle till att åka och sa att mötte han den där uslingen till plogbil så skulle han allt vrida loss plogarna med gripen. Men Gamle BM 10 övertalade honom att låta bli, annars kunde det bli så att myndigheterna fick ett triumfkort att spela med, i detta spel fyllt med obehagliga överraskningar.

   Efter frukosten som i dag bestod av en varm kopp olja, dieselpåfyllning och rundsmörjning, samt sträckning av snökedjorna så tog de itu med att bygga ännu en mjölkpall. Den fick vara ifred länge för det slog om och blev kallt, mycket kallt. När temperaturen konstant legat under 20 grader i över tre veckor var det nästan så att de längtade efter att få höra Titanic komma mullrande i natten. För i så fall hade åtminstone kylan gett med sig.

   Så en morgon så låg åter snön decimeterdjup. Titanic hade ej varit i farten ännu för både snön på vägen och mjölkpallen var kvar.

   - Det skulle icke förvåna mig ett dyft om den där reservdansken frusit sönder under den kyla som rått. Han klarar nog inte av en riktig frostnatt. Gamle BM 10 var mycket glad och ivrig fast han visste att Titanic antagligen snart skulle komma och ploga mjölkpallen i småflisor. Lille Victor funderade om han inte i själva verket tyckte att det var roligt med allt ståhej runt mjölkpallarna.

   - Nu skyndar vi oss med att transportera ner mjölkkrukorna till pallen så att inte Mjölkbilen missar vår dagliga leverans. Det skall även komma förnödenheter i dag, så vi får hoppas att Titanic ej skola vara först på plats denna morgon. Skulle den lymmeln hinna först hitåt så får vi lasta våra varor direkt.

   Lille Victor skyndade sig att lyfta på krukorna på sin lilla kälke och körde ner till vägen för att invänta Mjölkbilen. Hoppas vi hinner ta reda på våra varor också, annars plogas väl allting bort av den där mjölkpallsmarodören, tänkte Lille Victor där han väntade i mörkret. Så ryckte han till när ett ljussken svepte över himmelen i riktning bortom Knallbacken. Måtte det inte vara den förskräcklige Titanic, tänkte Lille Victor med skakande hjul. Men så hörde han på motorljudet att det var den käre gamle Mjölkbilen som kom. Han växlade ner i god tid och rullade sakta, sakta fram mot pallen och stannade med sitt vanliga pysande.

   - Hej på dej Lille Victor, har ni pallen kvar ännu?

   - Än så länge ja, det är bäst vi skyndar oss innan Titanic kommer.

   De lastade snabbt av alla säckar och kartonger som Gamle BM 10 beställt och så langade Lille Victor upp krukorna på flaket. De tutade åt varandra och så for Mjölkbilen sin väg. Lille Victor hade lastat kälken full och var halvvägs upp för backen till gården när han hörde plogar mullra i fjärran. Det var Titanic och Lille Victor som hade en säck kvar på pallen, den skulle han aldrig hinna hämta. Just då kom Busen Bison hackandes över gårdsplanen. Han misstände och bluddrade precis som alltid när han var nystartad.

   - Busen Bison, skynda dig ner och hämta säcken på pallen innan Titanic tar den. Kasta den över huven och skynda dig ifrån vägen.

   - Titanic hit och Titanic dit, ser du inte att jag inte är varmkörd ännu. Det har ju varit så kallt att jag har fått använda startgas varje morgon och banne mej om inte kolvringarna skramlar mer nu än för någon vecka sen.

   Nu kom Titanic i full fart utför Knallbacken. Snöröken spreds runt om honom som en ilsken häxlik dimridå och gnistorna slog om slitstålen. Så tutade han triumferande och ”krasch” så var pallen och säcken med fågelfrö spridda runt snövallarna. Bedrövad såg Lille Victor på de sorgliga resterna en kort stund. Sen körde han till svalporten och lastade av kälken och backade in den till sin plats i lidret. När han kopplat av den kom Gamle BM 10 ut från ladugården. Han förstod genast att Titanic tagit pallen. Lille Victor mumlade något om att fågelfröna redan var utdelade och sen backade han in i garaget och stängde portarna

   Där inne i mörkret grät Lille Victor för första gången sen han kom till Björngården. Busen Bison drabbades då av något för honom så ovanligt som dåligt samvete. Att jag svek den lille pysen det glömmer jag aldrig, tänkte han samtidigt som han räknade ut en raffinerande hämnd. På Vägverket, Titanic isynnerhet och Mejeriföreningen. Nu skulle Titanic sänkas, Busen Bison hade en plan klar, tajmad och klar in i minsta detalj. Det var bara att invänta rätt tillfälle. Ett blidväder med ymnigt snöfall och temperatur runt + -0. Då skulle Titanic få bita i något som skulle få plogstålen att krossas som en snöflinga under snökedjorna på Timmer-Kalle. Minst. Sedan var det nog slut på myndighetsterrorn. För ett par år i bästa fall, log den dekadente traktorn av Bolinder-Munktells modell 470. Även känd under namnet Busen Bison. Just nu kände han sig som den världsberömde Spitfire som var premiärminister i Storbritannien under andra världskriget. Just det, Vinston Churchill.

   - Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket, skrattade han och körde med sin misständande motor iväg för att göra något som skulle få de flesta att tappa startveven i morgonoljan.

   Dagarna gick och så en dag slog vädret om till det mildare. Temperaturen steg till +-0 och det började snöa. När det började skymma såg Lille Victor en karavan med olika fordon närma sig. Nyfiket rullade han ut på gården för att se vad det var för ena. Där ute stod redan Gamle BM 10 och han var på det allra bästa humör.

   - Skynda sig att komma Lille Victor, nu skall Titanic på bita i något han aldrig satt plogstålen i förut.

   Med stora strålkastare såg han på de sena gästerna. Det var Tveksamme T-32, Baklastaren, Smed 10, Grus-Kalle, grannarna bröderna Kraft och så, naturligtvis, höll jag på att säga, Busen Bison.

   - Fint väder i kväll, skrattade Busen Bison och sladdade runt på styrbromsarna så att snön sprutade.

   - Sluta upp med att larva dig din barnsliga latdrög, fräste Smed 10 när han träffades av snösprutet.

   - Ja i natt skall då åtminstone jag ha barnsligt roligt, skrattade Grus-Kalle så att hela han gungade på de breda däcken.

   - Det är tveksamt om det kommer att fungera, det får inte bli en enda grad kallare, då hinner inte betongen brinna tillräckligt, sanna mina ord, sa Tveksamme T-32 och skakade på sig.

   - Äsch, det gör väl inte så mycket, avfärdade Baklastaren honom. Det blir tillräckligt hårt ändå. Titanic skall nog svälja både plogar och fästen när han kommer.

   - Har du bara tillräckligt med hetvatten Gamle BM 10, så brinner det ihop i ett nafs, sa Grus-Kalle med expertens övertygelse.

   - Allt är klart för iscensättandet av Titanics undergång, det är bara att starta arbetet enligt vårt i förväg uppgjorda arbetsschema.

   - Vad då Titanics undergång, vad i alla brännheta tändkulor är det ni skall göra, utbrast Lille Victor uppbragt. Han hade inte den minsta aning om vad de hade smitt för planer de sista dagarna.

   - Det skall dig snart vara uppenbart, log Gamle BM 10 illfundigt och ropade åt de andra:

   - Operation snöstorm börjar nu, alle man till sina poster.

   Så började en aktivitet som saknade motstycke i Lille Victors liv. Inne i ladugården blandade Baklastaren och Tveksamme T-32 betong i Baklastarens skopa. Sen tippade Baklastaren betongen på Grus-Kalles flak. Nere vid vägen borrade Smed-10 hål i den frusna marken och slog ned grova armeringsjärn. Bröderna Kraft snickrade till en gjutform och gjorde armeringen klar. Sen tippade Grus-Kalle betongen i formen.

  - Snabbtorkande betong av min egna patenterade blandning, skockade han när betongen gled ner i formen.

   Sen spikade de panel runt om, lade kraftiga plankor ovanpå och stadiga räcken. Så stod de och beundrade sitt konstverk. Nu skulle Titanic sänkas, en gång för alla.

   Snöovädret fortsatte och snart var alla spår efter deras nattliga operation borta. Efter att ha tagit en vilopaus i lidret var det så dags för den punktlige Titanic att komma. Alla stod de på backkrönet och lyssnade efter slamrande plogar. Efter vad som tycktes vara timmar av otålig väntan hördes mullret i fjärran. Snart syntes även ljusen från saftblandaren och plogbelysningen. Titanic var på ingående!

   På krönet av Knallbacken stannade han upp för att ta sats med alla hästkrafterna ned emot mjölkpallen. Det råmade i motorn och skorrade i växellådan när han ursinnigt vräkte sig nedför backen så att snön forsade runt plogarna. Femtio meter före pallen signalerade han överlägset med sitt starkhorn.

   - Tutar först som tutar sist, skrek Busen Bison triumferande när Titanic vräkte sig mot den till mjölkbord maskerade betongkolossen på sex kubikmeter. Det blev en jättelik smäll när Titanic med full kraft rammade vad han trodde var en mjölkpall av trä. Spetsplogen med tillhörande fästen veks som en tidning in under honom samtidigt som han lyftes som av en osynlig lyftkran, vreds runt åt vänster, landade med ett brak på vägen och kanade så slutligen upp och ned igenom plogkanten och en bit ut i snön. Sen blev allt tyst så när som på cyklonrenarens dova yl och ett hjul som snurrade sakta och med snökedjans hjälplösa dunkande mot en skärm protesterade mot vad som hänt. Efter att ha beundrat förlisningen en god stund sa till slut Tveksamme T-32:

   - Det är tveksamt om han duger till att ploga något mera idag.

   - Ser lurt ut, bäst vi ringer Vägverksbasen och meddelar att hans hjälpreda från Skåne ligger och trynar i en snödriva. Så här får det inte se ut, en massa skrot som ligger utkastade på andras mark, vart är vi på väg egentligen, filosoferade Busen Bison belåtet. Det här var hans ide rakt igenom och efter mycket om och men hade han fått några medhjälpare till denna dramatiska slutpunkt på mjölkpallsraseriet. Det blev ett stort ståhej om det som hänt. Vägverket anmälde Gamle BM 10 för att ha satt ut ett farligt hinder i vägen men domstolen ansåg att även om mjölkpallen var förklarad som olaglig så hade Vägverket ändå ingen rätt att ploga bort densamma. För övrigt låg den utanför de plogmarkeringskäppar som de själva satt ut. Hela händelsen uppmärksammades i hela landet och de flesta skrattade gott o h tyckte att ”mjölkpallsaktivisterna” var hjältar. Busen Bison passade på tillfället att sola sig i glansen. Det var bäst att passa på tillfället, menade han. Snart nog skulle han säkert stå i onåd hos de flesta igen. Det hela slutade med en förlikning och att Björngården fick fortsätta att använda en egen pall, trots att det var mot reglerna.

SLUT.