Kapitel 2.
LILLE VICTOR MÖTER
Nu skall ni få höra hur det gick till
när Lille Victor och hans numera allra bästa vän Busen Bison träffades
första gången.
Det var en vecka efter den första julafton
som Lille Victor firade på Björngården. Han hade fått en
halvbandsutrustning i julklapp och var mycket stolt över den. Bamse hjälpte
honom att montera dem och snart var han ute och körde runt i den djupa snön
på åkrarna, gissa om han tyckte att det var kul. Han tyckte att nu så var
han nästan som en riktig skogstraktor, synd bara att han inte hade en vagn.
Fast han hade i ett sällsynt anfall av generositet fått en liten vedkälke
av Gamle BM 10. Med den på släp och lastad med några massavedbitar åkte
han omkring och lekte att han var Timmer-Kalle, den största timmerköraren i
hela socknen.
En morgon när han var ensam hemma, Gamle
BM 10 och Bamse hade redan vid fyratiden åkt till skogs, beslöt han sig för
att trotsa alla förmaningar om alla faror som kunde lura på en liten
traktor. Han skulle ta kälken och åka till vägverksgaraget. Där fanns det
många tuffingar som han var nyfikna på. Dumprarna och plogbilen bland annat.
Så fort han druckit sin kopp med varm
härlig motorolja kopplade han på kälken och for ut på stora vägen. Det
var ännu mörkt så han tände ljuset. Snöat hade det också, cirka sex tum
blötsnö. Det gjorde att det gick lite trögt, men vad kattsingen, var han
inte en Victor, känd för sin uthållighet kanske. Det visste han och
det var han stolt över.
Vad han däremot olyckligtvis inte visste
var att Raske just i detta ögonblick svängde ut från vägverksgaraget och
satte ner plogarna för att köra sin morgonrunda och den bestod av att först
ploga västerut, det vill säga rakt emot vår lille vän som intet ont
anandes tuffade vidare mot den stora faran som bestod av en Volvo L 475:a som
med vassa bullrande plogar ödesdigert rusade emot honom.
Lille Victor hade tagit ut sig trots sitt enorma vridmoment genom att överskatta sin styrka och köra på högsta växeln hela tiden. Det straffade sig med överhettad motor. Just som han mitt i en uppförsbacke stannade till för att hämta sig så nåddes han av ett ljud som fick dieseloljan att stelna till av förskräckelse. Det var ljudet av sjungande stål mot en isig vägbana;
-”Plogbilen” skrek Lille Victor i panik och lade in ettans
växel och med fullt gaspådrag släppte han upp kopplingen, måtte han hinna
fram till vägskälet uppe på krönet före plogbilen, annars var det slut
med honom. Som olja på fettet så slocknade lyset för honom och det blev
becksvart. Varför lyssnade jag inte på dem när de varnade mig, tänkte han
med gråten i vevhusventilationen. Går det här väl så skall jag aldrig
mera vara olydig, pep han fram där han med temperaturen nära kokpunkten
kämpade sig upp, meter för meter. Ljudet från plogbilen kom allt närmare.
Där, där såg han vägskälet. Det måste gå, nej nu ser han också det
ödesmättade ljusskenet från plogbilen. Just precis när han med uppbådande
av sin allra sista hästkraft svängde in i vägskälet så small det till
över hans bakhjul och han slungades in i den djupa snödrivan. För sitt inre
såg han skylten med texten som var alla traktorers värsta mardröm. "
Dufvenbergs traktordemontering"." Nu dör jag " tänkte han och
slocknade.
Någonstans långt bortifrån blev han
väckt av något som taktfast dunkade, Go-donk, go-donk, go-donk, lät det.
Det måste livets grottekvarn som maler ner en traktor, tänkte han
omtöcknat. Så kände han hur något varmt rann över huven. Förvånat slog
han upp lyktorna och upptäckte att det var kylarvattnet som tryckte ut genom
skvallerröret. Jag lever, viskade han. Det taktfasta ljudet närmade sig, nu
ackompanjerat av en bluddrande misständande fyrcylindrig dieselmotor. Åter
spred sig skräcken i hans gjutna delar. Om det var den han trodde som
närmade sig, då väntade ett öde grymmare än traktorskroten
En traktor med bara en framlykta och en
trasig grinande grill bromsade gnällande in och stannade bredvid honom. Den
bluddrande motorn rusade några sekunder innan den gick ner mot något som
skulle föreställa tomgång. En frän stank av eter spred sig. Lille Victor
var helt vettskrämd. Så hörde han hur en hes skrovlig röst ropade:
- Du putte, varför står du inne i snödrivan och
gapar , har du sålt oljan och tappat pengarna va!
Det var han, det var den ökände BUSEN
BISON.
Lille Victor var nu helt förlamad av
skräck. Busen Bison hade han hört så många skräckhistorier om. Han
brukade kidnappa små traktorer för att slakta dem och sälja delarna. Gamle
BM 10 och Bamse hade ofta sagt att han skulle noga akta sig för att råka ut
för honom. Men nu stod han där och kunde inget annat göra. Den galne 470: n
iakttog honom en stund innan han frågade:
- Är det du som är den nya leksakstraktorn på
Björngården?
- Ja, pep Lille Victor fram med darrig röst.
– Då blir vi grannar för jag har fått
hyra den gamla sjöladan av Gamle BM 10. Mot att jag hjälper till med ditt
och datt förstås.
Nu höll Lille Victor på att få ett
oljeläckage. Skulle den ökände Busen Bison bo i en av deras lador, det hade
ingen berättat för honom. Det måste vara ett misstag.
- Är det sant farbror Bison, att ni skall bo hos
oss? frågade Lille Victor artigt.
Då skrattade han så att motorn höll på
att stanna.
- Farbror Bison, nä dra mej baklänges med en vajer.
Busen Bison heter jag, det verkar som om du hört ett och annat om mig.
- Mest det andra.
- Kunde väl tro det, det snackas så mycket
smörjolja om mej och inte ens hälften är sant.
- Brukar du skruva isär små traktorer och sälja
delarna? Lille Victor höll på att dö av skräck när den frågan halkade ur
honom. Nu skulle väl den hemske Bisonen skära ner honom med en
skärbrännare.
- Skruva isär och sälja små traktorer, det var
något nytt. Förr hette det att jag stal hjulen av dem medan de sov. Det här
blir ju bara mer och mer dråpligt. Dråpligt, hajar du? Busen Bison skrattade
så att gnistorna flög ur det sönderrostade avgasröret. Men så blev han
allvarlig och förklarade att Lille Victor inte alls behövde vara rädd för
honom. De skulle ju även bli grannar och då kunde de ju inte vara rädda
för varandra. Så ville han att Lille Victor skulle visa vägen till ladan.
Visserligen visste han vart den var, men det var för att Lille Victor skulle
sluta upp med att vara så rädd. Det lyckades och Lille Victor bökade ivrigt
för att ta sig loss ur snödrivans kalla grepp. Men hur än han backade och
trixade så satt han obönhörligen fast.
- Plogbilen kommer, skrek Busen Bison och den lille Victorn fick
genast grepp med sina tvärlänkskedjor och for iväg som en V-1 raket ur
snödrivan och svängde på styrbromsen in i vägskälet. Där stod han som
ett fån och väntade på plogbilen. Men det enda som kom var en syrlig
kommentar ifrån Busen Bison.
- Du satt ju inte fast. Det var ju bara som du
trodde. Leksakstraktorn. Så flinade han med sin trasiga grill ett riktigt
kompisflin. Lille Victor förstod i detta ögonblick att Busen Bison inte var
farlig alls. Tvärtom, han var snäll innerst inne. Så kom det sig att här,
i ett vägskäl i Lomsjön, kom de två BM: arna att bli vänner för hela sin
livslängd. Deras äventyr tillsammans kom att bli lika oräkneliga som
stjärnorna i vintergatan.
SLUT.