Det som hände den här sommaren satte djupa spår i Lomsjön med omnejd. Inte bara de vanliga traktorspåren utan nya breda spår som förskräckte. Där de drog fram genom skogarna så låg träden omkullvräkta. Ute på åkrarna låg den späda säden nedkörd. De sanka sjöängarna hade nya diken kors och tvärs. Stenhagar och gärdsgårdar var i spillror. Kreaturen skrämd till skogs där de tillsammans med de sedan förut vilda djuren nu förskräckta låg och skakade.Till och med Magasinet var försvunnen.

Det hade varit repetitionsövning.

Artelleriregementet hade tillsammans med ett pansarregemente och trängtrupperna förlagt en övning i Lomsjötrakten. Som om det inte var katastrofalt nog så tyckte flygvapnet att det var ett ypperligt tillfälle att få visa vad deras flygplan nu kunde prestera när de var utrustade med den nya topphemliga EBK:n. Just det, Efterbrännkammaren som Martimer Höstberg konstruerat för att användas på gengasaggregat, men som fick ett sådant resultat att han sålde den till Volvo Flygmotor, de " håller ju i alla fall på med sådant som flyger fram" som han sa.

Pansarvagnarna körde sönder allt i deras väg, Artelleriregementet sköt sönder ca 30 h skog och lyckades med konststycket att under uppvisningsskjutningen missa sitt mål med en kilometer och i stället för en skärm i skogen så sköt de bort en lada mitt i byn och det så grundligt att det blev en jättelik krater och ett femtiotal krossade fönster som resultat. De traktorer och kreatur som inte blev bortskrämda av stridsvagnar och spränggranater, de försvann till skogs när flyget övade lågflygning i överljudsfart. Där försvann förresten de sista hela fönsterrutorna.

När övningen förklarades avslutad då trodde en del att det var slut på eländet. De som trodde att mer hemskt var att vänta hade rätt. En skogsbrand bröt ut och nu fick militärerna för första gången göra något nyttigt, inte för mycket begärt egentligen, med tanke på de själva var skyldiga till den och allt annat elände som drabbat orten och dess innevånare. Men de tyckte att övningen gått utmärkt och satte genast igång att planera en ännu större till nästa år. Fast då ville de hålla till i Stockholm så att de kunde samöva med Berga. Det tyckte alla i Lomsjön också. Men jag skall ta det från början som inte var en dag utan mitt i en natt när Lomsjöns byggnader började att skaka i sina grundvalar. De som kikade ut i den ljusa sommarnatten fick mot sin vilja se hur det så utskrattade Artelleriregementet, bygdens åtlöje som de förgäves försökte glömma att det ens existerade, återigen misslyckades kapitalt i momentet kolonnkörning.. De enda som lyckats förtränga att det egentligen fanns det var de högre militära befattningshavarna. De hade i åratal bara betalat ut pengar till regementet och skadeståndsersättning till de som drabbades av deras mönövrar och skjutglädje. Att låtsas om att de var inkompetenta och allmänfarliga gick ju inte, i så fall skulle ju hela försvaret ifrågasättas. DET var ju orimligt.

Så under över alla under, de hade klarat av att hemlighålla sin manöver; så bra att faktiskt inte ens Flygflottiljen och Pansarregementet de tänkte öva tillsammans med, visste något om saken. Men när de fick reda på att de var inbjudna till en övning, då visade de en improvisationsförmåga och fantasi utan motstycke i modern krigshistoria. Utan att ens ta reda på landningsmöjligheter i området så satte Flottiljen fyr på EBK:arna och kom som je-hun upp till Lomsjön. Bara för att med hackande motorer och dammtorra tankar tvingas nödlanda på det Bolagsägda lilla flygfältet, som var avsett för besprutningsplan. De som arbetade där flydde klokt nog fältet för att aldrig återvända. De hade i vilket fall som icke känt igen det, eftersom flottiljen kamoflerade det så utmärkt att de själva tappade bort det. Men då hade redan Pionjärerna byggt ett nytt. Visserligen var det farligt kort, endast 100 meter, men när det var 500 meter brett så gick det att landa om man gjorde landningen i ena kanten och girade tvärt när planet tog mark. Likadant; fast tvärtom, gjorde de vid starterna. Grät gjorde de civila som såg eländet.

Pansartrupperna passade på att genomföra mörkerövningar i dagsljus, det hade de aldrig gjort förr, vilket syntes ganska väl. Att spraya över kikspringorna och sedan navigera efter stjärnorna med tornluckan stängd, det torde väl inga fiender ta efter i alla fall.

Artelleriregementet, det så självbeundrande, gjorde inget speciellt, de var helt enkelt som de brukade, dvs. helt sanslöst misslyckade.

Men nu tillbaka till den natt som trots sitt sommarljus vart ett svart hål i vilket hela bygden för några veckor skulle befinna sig i.

Gamle BM 10 var en av de stackare som först upptäckte vad som orsakade att marken skalv och motorers vrål sprängde den sköna sommarnattens tystnad. Utan att direkt förvånas såg han hur det kolonnkörande Artelleriregementet strikt följde generalstabens karta, inget fel på kartan, men det är bra om den som strikt följer alla vägens kurvor efter den, också vet vilken väg han själv är på. Så ej i detta fall. Därför kunde Gamle BM 10, om än utan större glädje, följa hur den mardrömslika karavanen likt ett lämmeltåg passerade över den nyss så fina sådden som skulle bli till havre, var det tänkt alltså. Det går ju som bekant inte alltid som man tänkt, och i synnerhet inte om militärer finns i grannskapet. De har just aldrig genomfört något som det var tänkt. Vis av erfarenheten att en olycka sällan kommer ensam väntade han på nästa som snart kom som kometer över natthimlen. "stiger flyget som örnar emot skyn", hade Vevert Topp skaldat under kriget.

" -Som Egyptens gräshoppor måhända", suckade Gamle BM 10 och tänkte att om de vise männen var tre, då är också tokens antal tre. Han hatade att få rätt ibland, nu var det ett sådant tillfälle. På bred linje, i spetsformation a'la Tigertanks utanför Kiev -42, anlände Pansarregementet. Självfallet över åkrar, ängar, lite skog och annat ovidkommande som befann sig i deras väg. I samma sekund de passerat Björngården farligt nära, körde han ut på gårdsplanen för att se om något eventuellt var oskadat. Från garaget där Lille Victor och Bamse övernattade så hörde han hur deras kolvringar skallrade av skräck.

-Kom ut pojkar, det var bara vårt försvar som passade på att passera över byn!

Garagedörren öppnades och med skakande styrleder kom de ut. De såg på förödelsen som drabbat deras ägor och så sa Lille Victor att det med sådana försvarare så behövdes det rakt inte några andra fiender.

- Nej, tänk om de kunde skjuta sig själva och skita i andra, filosoferade Bamse.

- Statens djävlar är värst, mässade Gamle BM 10 och höll på att köra ner i ett meterdjupt spår efter en stridsvagn.

De hörde hur ett monotont motorljud närmade sig. Det rasslade också, så i tron att det var fler pansarvagnar som kom, så stod de kvar mitt i vägen. Säkrast så tyckte de. Men det var Stor- Nalle och Lill- Nalle som kom. Inte efter vägen, utan i var sitt dike. På frågan om vad de höll på med så svarade Stor- Nalle med viktig min:

- Vi är inkallade till repövning, så det så!

- Ja hur skulle vårt försvar se ut om inte ni fanns, fnissade Bamse roat.

- Den nu hos oss så inrotade åsikten om den låga intelligensen och totala inkompetensen hos försvarsmakten skulle få sig en rejäl knäck om inte dessa våra kära vänner ej stod till kronans förfogande, ansåg Gamle BM 10.

- Där kommer Busen Bison, ropade Lille Victor glatt och pekade ned mot sjöladan som var hans tillhåll.

- Den enda som blivit förpassad från Artelleriregementet på grund av sin illvilja, tänkte Gamle BM 10 högt.

- Vad i alla glödheta tändkulor är det som händer, är det Kronofogden som är här för att driva in skatten från gnetiga storbönder, eller är det Dunder-Calle och Höstberg som uppfunnit något djävulskt igen? vrålade Busen Bison med sin eterspruckna stämma.

- Det är Duvenbergs Traktordemontering som dammsuger landet efter traktorvrak, svarade Bamse och tillade att de ratat Busen Bison för explosionsrisken.

- Snacka inte smörjolja din gummibandsprydda ÖSAidiot, det är minsann repövning på gång, en gammal militär som jag vet nog när det sådant i faggorna.

- Du kanske äro inkallad, vi har redan samspråkat med två militära strateger som blivit ombedda att ta hand om saker och ting som måste göras, men som ingen annan klarar av att genomföra, frågade Gamle BM 10.

- Inkallad, nja, inte precis, men, vilka var det som var inkallade härifrån byn?

- Stor- Nalle och Lill- Nalle, skrek alla tre på en gång och började skratta så att de höll på att få motorstopp.

- Nej dra mej baklänges på en ÖSA-doning, nu ska väl ändå de där militärfånarna få träffa några som är mer urblåsta i toppackningen än de själva, vilken härlig cirkus det här blir, oj- oj, stönade Busen Bison fram mellan skrattattackerna. När han återfått tomgångsvarvet så skyndade han sig i väg för att ta upp beställningar på varor som han avsåg att "organisera" från de gästande förbanden.

- Om inte Busen Bison blir tagen av MP under den här övningen, då vet jag då rakt inte vad som måste till för att han skall få sona sina brott, suckade Lille Victor uppgivet.

- Den där gynnaren lider av eterpsykos, måtte han ej spränga sig med kronans startpatroner, sa Gamle BM 10 med darr i luftrenaren.

-Eterpsykos, det måtte väl ändå de där ha!, skrek Lille Victor och blundade med sina lyktor.

Innan de andra hann fråga någonting så blev de döva och blinda för några sekunder. Det enda de hann förnimma var en hemsk knall och ett starkt luftdrag. När de kvicknat till lagom för att hinna köra in i skogen för att slippa bli mosade av en pluton stridsvagnar, då hade redan flygplanen som övade lågsniffning i överljudsfart försvunnit in i nästa landskap.

När de stod där i den mörka granskogen så kom de att tänka på alla djuren i byn, tama som vilda, ja, de var väl alla vilda vid denna tidpunkt, om ej så galna.

-Nu skulle Urlokomobilen se hur hans efterkommande tar hand om djur och natur, då skulle han allt ångra att han massproducerade sig, stönade Bamse och såg ängsligt sig omkring, det kunde faktiskt vara ett minfält där de stod. Sedan föreslog han att de tre skulle köra hem och se efter om de hade ett hem, eller ?

-Brinnande ruiner är vad jag kan tänka mej att få återse, de där sista stridsvagnarna var som galna, suckade Gamle BM 10 och tillade:

-Undrar just när vårt egna, kära gamla Artelleriregemente tänker låta sig höras och synas.

-Tyst, sa Lille Victor.

-Vadfalls, har du oljetråg att köra tig i mej, skäms du inte?

-Förlåt, men så fort du talar om olyckor så kommer de som mjölkflaskor med mjölkbilen.

-Apropå Mjölkbilen, den har inte kommit, är han inkallad eller är han sprängd i molekyler? undrade Bamse med grillen i djupa plåtveck.

-Är han inte krigsplacerad vid sin civila befattning, sa Gamle BM 10. Sedan tillade han att korna nog var långt inne i skogen vid det här laget, om de alls levde. Att få fatt på dem och sedan få hem dem och sedan mjölka, det skulle nog ta resten av dagen.

Som svar på tal eller om det var en påminnelse om deras egna närvaro, så satte artelleriet igång med att värma upp lite kanonrör. Tydligen var det extremt lågflacka vapen som användes. De visslande projektilerna strök trädtopparna ovanför våra skräckslagna vänner. Bamse hann faktiskt säga att det allt var tur att det var bara en övning med lösa skott innan en serie kraftiga detonationer tog honom ur den lilla villfarelsen. Eftersom de för tillfället hellre flydde än något annat i panik så gjorde de det.

Med samma innehåll i tanken, måhända en aning spetsat, gjorde en brinnande Busen Bison deras sällskap. Fast han tog en liten omväg i sin flykt, passade på att släcka den brinnande napalmen med att köra vid sidan av åbron. De hann ända till Magasinet innan de fick luft i bränsleinsprutningarna. De skulle ha fortsatt till Vintergatans baksida, med skräcken som drivande källa, om de visste vad som väntade här.

En pansarpluton hade rekvirerat Magasinet som bas och kört iväg Turbon. De önskade just att det skulle komma några vettskrämda bybor som de kunde totalt skrämma i smådelar. Nu stod det fyra drömobjekt därute. En av dem kände de allt igen. Det var den där storskrävlaren Busen Bison som de alldeles nyss jagat iväg med en dos ur eldkastaren. Nu skulle han allt eldas upp, eller ned, skit samma vilket som. Löjtnant Eldstorm riktade sin änu varma eldkastare mot Busen Bison som stod där ute på planen och fumlade med en startgaspatron. Som den militäridiot och tillika lömska pansaridiot han var, hade han alldeles glömt vad de nyss höll på med, nämligen vapenvård, och att de lagrat ammunition och drivmedel för ett eventuellt tredje världskrig inne i magasinet. Utan att he ett blekaste minne av att han för tio sekunder sedan börjat ta isär eldkastaren, skrek Eldstorm genom högtalaren:

-Busen Bison, det är dags att ta farväl av den här fettstinkande byn, du och dina gelikar får tjugo sekunder på er att försöka rädda er, sedan eldar jag upp er, ETT-TVÅ,,,

Med tjutande signalhorn och läckande tätningar försökte de fyras gäng att komma undan, men de var som fastsmetade i gruset, tyckte de själva. Som ur en skvalande vägtrumma hörde de hur ordet tjugo uttalades, och genast fick de oanade krafter. De formligen flög fram utefter vägen, gav sjutton i att den svängde utan fortsatte genom en lada utan att öppna dörrarna, lämnade densamma utan att stänga efter sig, ja, vad skulle de stänga efter sig, jag bara undrar, en hög med splittrade bräder kan ju endast duga till en tummelplats för handikappade hästmyror och hjärndöda bävrar.

När de slutade att slå runt så stod samtliga konstigt nog på rätt köl. Illa medfarna men med motorerna igång. Tysta såg de upp över åkern på vad som varit ett magasin. Nu var det ett gigantiskt eldhav som spydde svart fet rök. Emellanåt så exploderade en granat. Hela pansarplutonen var sprängd i luften, av sig själva till och med.

-Rätt åt de där fisförnäma Bodendårarna, spottade Busen Bison ur sig. Men om man nu är så tokig som en militär är och planerar därefter, då finns det banne mig ett minfält här. De älskar att gräva ned minor runt sina bastiljoner.

-Minor, undrade Lille Victor.

-Ja, sa Busen Bison.

-Ursäkta en gammal relik från forntiden, men sa du måhända "minor"?undrade Gamle BM 10.

-Jaa, minor,minor och återigen minor, vad i alla glödheta tändkulor är det med er? Skrek Busen Bison ilsket.

-Om det finns ett minfält här, då är det väl risk att vi är en aning inblandad i det, eller vad? viskade Bamse fram genom huvplåtarna.

-MINOR, skrek Busen Bison, hjälp, vi står i ett minfält, hit med minröjningsplutonen !

-Den flög i luften tillsammans med alla lådor som det stod"Stridsvagnsminor m 54" på, stammade Lille Victor fram.

-M-54, stod det M-54 på lådorna, skrattade Busen Bison glatt.

-Jaa, svarade Lille Victor med frågetecken runt motorhuven.

-Om det stod M-54 på lådorna, då är det attrapper som ligger här i myllan.

-Och det är du alldeles säker på? undrade Bamse misstroget.

-Klart att jag är, gammal militärtraktor som jag är.

-Om icke jag missminner mig, så blev du avhyst från Artelleriregementet endast ett fåtal veckor efter att du ryckt in, sa Gamle Bm 10 med stor misstänksamhet i tanken.

-Jag blev det ja, eftersom jag inte lyckades få dem less på mig snabbare, men det där med minorna, det är jag säker på.

Gamle Bm 10 tog tillfället i akt och erbjöd Busen Bison, i egenskap av så väl rutinerad som sakkunnig ex-militär att ledsaga dem ur minfältet.

-Äsch, det är bara att köra Gamle Bm 10, äldst först vet du väl, flinade Busen Bison lömskt.

De stirrade varandra i lyktorna en stund. Så lade Gamle Bm 10 i en växel och körde upp på vägen. De andra två från Björngården följde spänt vad som kunde bli hans sista färd. Men inte Busen Bison. Han höll på att koka över av återhållet skratt. Jösses vad Bamse och lille Victor var rädda!

-Ha-ha-ha, nu blev ni allt rädda, småtraktorer, skrattade Busen Bison sarkastiskt och körde även han upp på vägen. Liksom av en händelse, så körde han i Gamle Bm 10:s hjulspår. Det såg de andra så de gjorde likadant, även de av bara en slump. Väl komna upp på landsvägen pustade Bamse och Lille Victor ut. Gamle Bm 10 spände åter sina små lyktor i Busen Bison och sa:

-Tro nu icke att jag för ett enda kolvslag trodde på dig, din inpiskade kanalje. Men vi måste upp på vägen, oavsett om det finns riktiga minor därute eller ej!

-Nä nu får det vara nog. Det är attrapper och ingenting annat! skrek Busen Bison och knuffade till en stor sten så att den rullade nerför täkten. När den rullat cirka tio meter så small det!

Jord och torvor regnade över de tre traktorerna. När allt blivit tyst igen sa Gamle Bm 10 kort:

-"Stridsvagnsminor M-54, attrapper". Sen åkte han hemåt.

Kvar stod en BM 470 Bison. Även kallad Busen Bison. Kvar fanns även den ÖSA-byggda Bamse och den lille troskyldige Victorn.

-Undrar just om vi ska knuffa dej nerför slänten, fräste Bamse med mord i tanken.

-Det skulle ju behöva minröjas på åkrarna här omkring och vad är då mest passande om inte en gammal rutinerad militär? flinade Lille Victor elakt.

-Nej men pojkar, nu ska ni inte tro något illa om mig, det måste vara du som såg fel på lådorna, inte skulle väl jag göra något så elakt, tror ni verkligen det! utbrast Busen Bison i ett försök att slingra sig.

-Tänk för att vi tror det, men strunt samma, för här kommer det fler dårar, suckade Bamse med tomgången på det allra lägsta.

Uppe vid backkrönet stannade en grön-grå militär-Boxer. Fast inte vilken som helst. Det var sergeant Boxer, den förre rekrytplågaren på rekryteringståget. Numer förrådssergeant på A-regementet, men för tillfället ute på rep-övning. Han och Busen Bison hade haft många svåra duster med varandra och Busen Bison visste allt för väl att Sergeant Boxer bara väntade på ett fint tillfälle att utplåna honom från terra firma. Detta var ett sådant tillfälle. Endast en typisk militär felmanöver kunde rädda honom, det ingav honom faktiskt ett rätt stort hopp en framtid ändå. Så han vågade trots allt slänga vevaxel med den hämningslystne Sergeant Boxer.

-Nu är det väl i alla fall skrapat i botten av soptippen, om du din feljusterade militärparodi blivit inkallad, Belaruserna skulle skratta ihjäl sig om de visste det, men det kanske är meningen, du är väl förstås Sveriges motsvarighet till atombomben, skrattbomben, en produkt av det ökända Artelleriregementet i Lomsjön, försvarets stolthet, berömt för alla sina felberäkningar med avstånd vid skarpskjutning, jo-jo, med sådana försvarare behöver vi då rakt inga fiende, det säger jag då. Busen Bison avfyrade denna svada för att bringa sin motståndare ur fattningen.

Det lyckades också. Den så fina plan som Sergeant Boxer noggrant finslipat inför denna manöver, den sprack redan nu. Tack var att Busen Bison inte följde hans första moment, det att bli förtvivlad och be för sitt liv. Tvärtom tog han sig fräckheten att förolämpa sin utrotare. Sergeant Boxer stod där och gungade på sina specialbeställda däck. Han var så ilsken och samtidigt villrådig, detta gick ej planenligt….

-Har du fått luft i bränslet, eller gråter du av rädsla, du som är alla pissmyrors skräck när du väter diesel över dem, hu vad farlig du är, jag ryser, o du förskräcklige militärfjant….

Nu brast det en hydraulkoppling för Sergeant Boxer. Att den jädrans Belarussympatisören skulle bringa honom ur sin trygga UNC-gängfattning än en gång.

-Din attans felgängade Bison, nu skall du få smaka på ett sprängskott från GRG:n, sedan är du ett minne blott.

Nu skulle väl Busen Bison antagligen ha varit borta ur berättelsen. Men, han är ju inte som andra utan som tredje. Han har en makalös tur placerad bakom luftrenaren.. Vad ingen annan än han sett, trots att han är enlyktad, det var att tre stridsdomare under en stund iaktagit dem från skogsbrynet. De hade sett hur Magasinet och dess ockupanter försvann i en enorm explosion, även dispyten mellan Eldstorm och Busen Bison hade de avlyssnat med sin förfinade utrustning. Även hade de vetat att Sergeant Boxer var ute på ett eget litet fälttåg gentemot Busen Bison. MP hade de ständig radiokontakt med så att de själva skulle slippa att bli arresterade var femte minut. Fast i bland fanns det andra möjligheter med radioförbindelsen, om till exempel ett gripande skulle kunna ske snabbt. Nu var ett sådant tillfälle.

Kapten Kolonn tog upp luren och röt:

-Pappskallen, pappskallen!

-Pappskallen, pappskallen, kom!

-Från Blå etta, arrestera Sergeant Boxer från A-Regementet, kom!

-Uppfattat, kom!

-Klart slut!

Uppfattat, klart slut!

Det finns små korta ögonblick när MP är effektiva. Det är när det skall arresteras. Sen kan det ju kända att det blir lite kollisioner och ett som annat axelbrott samt punkteringar, men de arresterar nästan alltid rätt fordon. Nästan. Nästan var det ej nu, bara alla som befann sig i Lomsjön denna dag. Eftersom Mp anser sig vara försvarets Säpo så hade de sammandragit all tillgänglig personal i landet för denna övning. I största hemlighet vill säga.

De enda som visste av det var Belarusernas underrättelsetjänst, men de höll på att dö av skratt. Det enda roliga de hade för sig egentligen, det var att hålla koll på A-Regementet i Lomsjön och deras häpnandsväckande felmanövrar. Utan att de högst styrande PAK-bandarna i Kreml visste om det, så hade de låst en spionsatellit över Lomsjön. De tyckte att det var minst lika kul som att se på det som de förbjudna tecknade filmerna från USA. Samtidigt så blev de helt förvissade om att ett NATO-anfall via Sverige skulle vara önskedrömmen för dem själva. Sveriges försvar skulle helt säkert fördröja jänkarna sisådär en två-tre månader.

Just som Sergeant Boxer gjorde sig klar för att expediera sin plågoande till dematrerialiseringsstadiet så satte MP igång sin razzia. Ur alla snår och skogsdungar kom de med rytande motorer och rasslande växellådor. Innan de själva fattat det så var alla arresterade. Av ortsbefolkningen så var bara Busen Bison kvar, alla andra hade satt sig i säkerhet långt utanför byn. Men det fanns ju massor av militärer, så de fick exakt 4780 fångar.

Nu höll de som iaktog Lomsjön via spionsatellit på att få middagsoljan i fel tank. En revolution var på gång i Sverige. Den fascistiska Militärpolisen tog över landet. Nu var tredje Världskriget på gång. Utan att tveka ringde deras högsta befälhavare upp Kreml och begärde att få ett brådskande samtal med ingen mindre än statschef Bakelita Grusgrop. Denne blev mer upprörd över att de inte låst satelliten över ÖSAs anläggning i Alfta i stället. Deras "Stor-Nalle var hans stora intresse. Efter att ha grunnat över den uppkomna situationen ringde han upp president Lunning B Fordson i USA.

-Vad säger du, Militärkupp i Sverige?

-Den startade i en by som heter Lomsjön, det finns ett regemente där som tillsammans med andra förband har en storövning.

-Vad i alla hydromekaniska momentomvandlare är det du säger, skulle Artelleriregementet i Lomsjön startat en militärkupp, de som inte ens kan kolonn köra med en enda traktor?

-Hur vet du det kära kollega, utöver ni spionage?

-Blä-blä-blä. Vi har också låst en satellit över de där komikerna, precis som ni så tycker vi att det är bara smörja på tv.

-Har vi en spionsatellit låst över Sverige, hostade Grusgrop fram.

-Påstår du att du inte vet det, undrade Fordson förbryllat.

-Jag visste inte om missilerna på Kuba heller, inget berättar nånting för mig, suckade Bakelita Grusgrop och tillade att snart så blev han väl avsatt av gammel-Stålinisterna.

-Var inte ledsen Dynamita, tänk om vi skulle ta ett uppmuntrande krigsspel i stället. De där amatörmilitärerna i Lomsjön behöver allt en läxa.

Dynamita tyckte likadant så de iscensatte några små "skämt".

Tillbaka i Lomsjön så hittar vi våra vänner som på säkert avstånd iaktar hur MP arresterar alla, inklusive Busen Bison. Gamle BM 10 som sade sig ha sett det mesta måste putsa sina strålkastare flera gånger. Ändå trodde han sig ta fel.

-Om icke jag förlorat syn och förstånd så tror jag visst att MP arresterasr alla!

-Det är nog så, suckade Bamse, men tillade att om de arresterade Lill-Nalle och Stor-Nalle så skulle de snart gråta så mycket att de själva rostade sönder.

Lille Victor tyckte förstås synd om Busen Bison. Men att det måste vara hans trogne vapendragare som orsakat det hela, det var han helt säkert på.

När de väntat tills hela Lomsjön var avmekaniserat så hjulade de hemåt i skydd av skogens mörka dunkel. Väl inne i garaget så knäppte Gamle BM 10 på radion för att lyssna om det eventuellt skulle nämnas något om MP:s bravader. Det var Farbror Sven med "barnens växellåda" som gick ut i etern. Men så bröts sändningen med ett knastrande och sprakande. Just som Bamse skulle finjustera stationsinställningen så hördes en främmande radioröst som bröt på Belaruska.

-"Kamrater i Sverige. I dag har er fasististiska militärpolis gjort en militärtraktorkupp. Likt de gamla Deutzarna och Fiaterna så har de nu utlyst den tolalitära staten. Bilda partisangrupper och bekämpa utsugarna. Håll ut kamrater, vi kommer och hjälper er snarast".

-Militärpoliskupp! Skrek de alla tre.

-Militärpoliskupp! Skrek de på övningsstaben som inrättats inne på Artelleriregementets nya fina haubitshall.

Så sprakade radion till igen och följande budskap gick ut i etren.(Bara över Lomsjöbygden, men det visste inte de i området om).

" -Det här är president Lunning B Fordson som talar. Vi har fått höra om Belaruernas lömska komplott mot Sverige. De har sänt ut falska MP som just nu håller på att arrestera alla befäl och beslagta materiel. Sedan tänker de låtsas att hjälpa er, men i själva verket är det en invasion ni har att vänta. Vi har varken tid eller lust att sätta in konventionella stridsmetoder för att hjälpa er, utan vi väntar tills de fått in alla trupper i landet och sedan lägger vi Sverige i aska med våra missiler och B-52:or. Behövs det så sätter vi in kärnvapen. God bless you all".

-Belaruserna kommer, vad skall vi göra, snyftade Lille Victor fram.

-Belaruserna kommer, vad skall vi göra, skrek alla på övningsstaben.

Belarusskräcken spreds sig. Någon föreslog Nato. Men så kom de på att USA faktiskt var en del av Nato, en rätt så stor del till och med. Paniken blev total inom fem minuter. Ovanligt felaktigt och virriga order gavs ut till de övande förbanden.

I MP:s högkvarter var det helt tyst. De var lamslagna av skräck. Hade de utan veta av det blivit Belarusspioner ? Satt sitt lands säkerhet i händerna på GPU? Nu var det dags att vända luftintaget efter vinden. Genast gjorde man i ordning för att ta emot de nya cheferna.

-Jag är faktiskt less på att harva omkring med demokratiskt valda riksdagar och regeringar, det blir tusan så mycket bättre med stenhårt Stålinistiskt styre. Då vet pöbelt att hålla sig i lacken, morrade överstelöjtnant Brutale Boxer.

De firade nyordningen med att göra sig klara att bege sig upp till övningsledningen för att ta befälet. Maktens rus strömmade genom deras spridarrör och förgasare. Då kom en av de lägre officerarna ihåg att Lunning B Fordson sagt att Fordarna tänkte jämna Sverige jämns med vattenytan så fort Belaruserna intagit det.

-Aldrig får man vara glad, stönade Brutale Boxer uppgivet.

Genom en radio hörde de hur US Airforce gjorde sig klara för att utplåna det som på kartan betecknades "Sverige". I en annan apparat fick de höra hur Belarusernas invasionsstyrkor närmade sig. Nu gick luften ur deras cylindrar.

Hemma på Björngården hade Gamle Bm 10 återfått sitt berömda vett och sans. Att Belaruserna och Fordarna skulle invadera Sverige, det var fullt ut tänkbart, i skuggan av det kalla kriget. Men att Belaruserna infiltrerat MP, det trodde han inte på. De var alldeles för dumma för att kunna läras om till något som helst annat. Resolut ringde han upp TT och undrade om det hänt något ovanligt i dag. Till svar fick han att polis och militär den senaste timmen fått osammanhängande samtal ifrån Lomsjön med omgivningar. Det var svammel om invasioner och militärkupper. ÖB hade tröttnat på lekstugan däruppe och var nu på väg för att läxa upp repettionsförbanden. En och annan befälsförflyttning var det också fråga om. Gamle BM 10 undrade om det eventuellt var aktuellt med att flytta A-regemantet, men då skrattade reportern och lade på luren.

-Jaha mina aningar besannades. Det är som vanligt våra vänner militärerna som ställt till det, det är ingen invasion, inte heller en annalkande militärkupp och definitivt inget hot om att fosterlandet skall bli ett grustag.

-Men radiosändningarna?undrade Bamse förvirrat.

-Några behagar att spela de lokalt församlade försvarsstyrkorna ett behövligt spratt. Tror att det just nu är fullkomligt kaos hos de som påstår sig skall försvara oss mot olyckor. Samtidigt är det några som är nära skrattdöden.

Gamle BM 10 fick aldrig veta hur rätt han hade. ÖB hemlistämplade det hela. Försvarsanslagen var i fara. I Kreml hade de inte haft så här roligt sedan Luftwaffe med osviklig tysk precision utraderat 600 av Wermacht Tigertanks utanför Tula hösten -42. De hade tom. skickat en medalj till GerMann Styering som tack.

I Penta hade de minst sagt lika muntert. De hade utsändning i hela byggnaden så att alla skulle få glädje av farsen. I Washington stod Lunning B Fordson på sin pelarlyft och skrattade så att kolvringarna skallrade. Det här var precis vad som behövdes i den kyliga relationen mellan Fordar och Belaruser. Han ringde upp Bakelita Grusgrop och undrade vad han tyckte.

Bakelita höll på att blåsa toppackningen av skratt. Han höll med om att det var trots allt tur att de svenska militärerna fanns. Det lättade upp tillvaron rejält med sina upptåg.

-Men beakta att de inte haft tillfälle att lära sig på riktigt, betonade Fordson.

-Ha, hade de inte varit så ivriga att exportera järnmalm, stål och kullager till Deutzarna under kriget så hade de nog fått erfarenhet, hickade Grusgrop fram. Sedan kom de överens om att det här, det måste de allt göra fler gånger.

-Men då låtsas vi att det är u-båtar, vi har ju som du vet massor av dem i östersjön, sa Grusgrop.

-Så sant, så sant, det blir spännande, undras om de märker någon skillnad på sälar och u-båtar, undrade Fordson.

-Njet, sa Grusgrop.

Så var det dags att summera allt. Lomsjöns hårt drabbade innevånare fick allt återställt till det skick som varit före övningen. Mot att de skrev på ett tystnadslöfte. Försvarsstaben grunnar väl än i dag på var de påstådda radiosändningarna kom ifrån. Inte kunde de fråga Fordarna och Belaruserna, då skulle de väl tappa förtroendet för det enastående försvaret som hade sådan respekt bland supermakterna. Det gick bara inte. Förresten så var det väl ändå ingen som på fullt allvar trodde att Lunning B Fordson och Bakelita Grusgrop skulle ägna sig åt sådana trivaliteter.

Men på ett kontor i Penta var det ett skrivbiträde som fått en som han tyckte, briljant ide. Om alla hade en kraftfull dator som de fick plats med i garaget och som det gick att koppla till telenätet och om satellitlänkarna blev fler och snabbare, då kunde alla som ville spela krigsspel i stället för att kriga. Den som kunde få monopol på det hela skulle bli äckligt rik och mäktig. Kanske den största ekonomiska maktfaktorn i världen. Han delade garage med tre andra som var omåttligt intresserade och kunniga inom datorer och dess utveckling. De hette Intel, Apple och IBM. Själv hette han Soft, Micro Soft.