Nu var det full vinter. Så här tre veckor före jul så var det 170 cm med snö och ändå hade det töat flera gånger så att snön satt sig. Annars hade de nog haft 250 cm, trodde Gamle BM 10. Det var den snörikaste vinter han upplevt. Att försöka sig på skogsarbete var ej att tänka på i all snön, förresten så blåste det mest hela dagarna så allt som skottades och plogades drev igen. De hade hela tiden fullt schå med sina vardagssysslor. Allt för mycken tid gick åt till att skotta bort snön hemma på gården och att köra ut vatten och foder till alla djuren i skogen.

Varje dag måste de skotta och ploga sig fram till foderställena. Busen Bison som lovat hjälpa till med det i vinter var som uppslukad av ett smältverk. Att han letat sig till stan eller regementet var de säkra på. Han brukade passa på att hälsa på sina minst sagt helskumma bekanta när det drog ihop sig till arbete.

Plogningen av de allmänna vägarna föreslog inget denna vinter, trots att alla bilar som bara gick att uppbringa sattes in. Plogutrustning monterades på nästan alla lastbilar, till och med Mjölkbilen gick med plogar. Grus-Kalle hade som alltid Långnos i sin tjänst och det var allt tur. Trots de moderna bilarnas alla överlägsna lösningar så var Långnos helt i en klass för sig själv angående plogning. Det syntes att han var van att arbeta under hårda villkor. Inte en enda gång gick han bet med sina uppdrag, så Vägverket måste vara ångerfull en sån här vinter. De hade avskedat Långnos med motiveringen att han var för gammalmodig och inte hade den kapacitet som krävdes. Därför njöt han när Grus-Kalle anlitade hans tjänster för att ploga.

Varje morgon som kom efter en snönatt, lyssnade de som var på hjulen och utomhus efter honom. Hans motorljud kändes igen på långt håll, han hade nämligen en rak sexcylindrig dieselmotor med förkammarinsprutning. Etthundratrettio hästkrafter såg till att han fick fart på bakhjulen. Han körde med en lugn och jämn hastighet och behövde inte växla så ofta som sina yngre kollegor, det verkade som om han bara klättrade uppför alla branta backar. Inte en plogruska ens körde han bort, men tro inte för den skull att han fuskade, nejdå. Plogstålets ände på sidovingen var aldrig mer än en decimeter i från plogruskorna. Det var inte utan att hans kollegor blev gröna i lacken av avundsjuka i bland. Men han var en vägens riddare ut i hjulmuttrarna så alla respekterade och gillade honom.

Vilket det ju icke gick att säga om Titanic som jobbade här en vinter. Honom finns det ett monument över, nämligen en stor betongklump som står uppe på Knallbackens krön, väl synlig från vägen. I bland brukar de samlas där, de som var med om att sänka Titanic. Då berättar de minnen om den episoden och hurrar för att de vann över myndigheterna.

De korta dagarna som det nätt och jämnt blir ljust är ännu mörkare nu när det snöar så dant. Det känns som om det aldrig skulle bli vår igen tycker Lille Victor och skakar på motorhuven för att få bort snön. Han har det kämpigt en sån här vinter, det är inte lätt att alltid vara minst.

När det snöade som värst och allt tycktes outhärdligt kom Timmer-Kalle och sa att nu skulle han skicka Lill-Nalle och Stor-Nalle för att hjälpa till på Björngården, han kunde inte längre stå med sina hjälpredor sysslolösa och se på hur de andra slet så att det glödde från grenrören.

- De är sorgligt nog erbarmligt dumma de där två, men köra ut hö , vatten och säd åt djuren i skogen, de bör de klara, tror jag. Vad säger ni ?

Gamle Bm 10, Bamse och Lille Victor blev jätteglada, ja till och med den envise gamle tvåtaktaren erkände att de var i behov av hjälp. Fast han blev orolig för att Stor-Nalle och Lill -Nalle i stället skulle behöva hjälp av dem. Vilket tyvärr blev fallet.

Redan nästa morgon kom de. Efter att ha missat avtagsvägen och ha bökat sig genom stenhagar och kört fast i gödselstacken där de fick slita hela förmiddagen för att komma loss var de klara för sitt uppdrag. Gamle Bm 10 hade skyndat sig för att åka till Smed 10 med en trasig timmerkälke. Han ville slippa se " teknologins främsta kännetecken på felaktigt massproducerade varor", gissa vilka han syftade på.

Bamse fick en glödtändningsattack när han såg på dem. Gödsel upp till rutorna och så klagade de på att uppfarten var så dålig.

- Är ni för dumma för att ha en riktig väg, eller ni kanske inte vill ha någon hjälp, i så fall åker vi igen, trätte Stor- Nalle ilsket.

Lill- Nalle teaterviskade då åt honom " att i så fall måste de ju ta samma väg tillbaka, det var bättre om de körde ut foder först och sen letade en annan väg hem". Stor- Nalle förklarade då storstilat att de skulle låta nåd gå före rätt och ändå hjälpa dem, trots att de var så korkade att de hade infarten rakt i genom dyngstacken.

Efter ett rabalder i den högre skolan kom de så i väg. Bamse förklarade vägen för dem ända tills han var nära att gråta av förtvivlan. Den som inte själv har försökt förklara något för Nallarna, vet ej hur det är. Som Timmer- Kalle sa:

- De är sorgligt nog erbarmligt dumma de där två.

Konstigt nog så klarade de av uppdraget utan att klanta till det. Men när de skulle gina ner till landsvägen, då gick det som det gick. Efter ett par hundra meter i snöglopp och snårskog så hade de inte en aning om var de körde någonstans. Men så kom de till en basväg där det var färska spår. Lättade följde de vägen, snart så skulle de vara hemma. Ju längre de körde desto fler var de som anslutit till vägen. Den var nu jättebred, träd och stubbar var nervräkta, det måste vara hundratals fordon framför dem. Men de såg inte den minsta lilla jordbrukare. Mörkret sänkte sig och Nallarna som var mörkrädda började att jaga upp varandra. Deras fantasi var det inget fel på, tvärtom i sådana här stunder flödade den i en aldrig sinande ström.

Plötsligt stannade Stor- Nalle så tvärt att Iill- Nalle körde på honom.

- Vad är det ? frågade Lill- Nalle ängsligt, varför stannar du ?

- Jag har kommit på en sak, tänk om det är en rysk uppmarschväg vi har kommit på.

- Rysk, tror du att vi är ändå bort i Ryssland, nej, jag vill inte köra timmer i Sibirien, jag vill hem, började han att gnälla.

- Dumskalle, det är Belaruserna som har anfallit oss, det här är spår efter stridsvagnar och artelleritraktorer. Nu håller de säkert på att förbereda ett anfall mot A-regementet, sen plundrar de och skrotar och bränner allt i sin väg, vi blir nedplockade och omgjorda till Belarusar, sanna mina ord Lill- Nalle !

- Vad skall vi göra, jag vill inte bli en Belarus, hjälp, hjälp.

Så kom det då sig att de två Nallarna den här natten körde runt, runt på Stormon och skrek på hjälp.

Timmer- Kalle befarade vis av erferenhet det värsta när de sent på kvällen inte kommit tillbaks. Han körde upp till Björngården, men där visste de inget, de trodde att de skulle gina hem, för att slippa köra genom gödselstacken en gång till.

- De där två gina, Jaha, då är de alltså vilse, suckade Timmer- Kalle trött.

- Skall vi leta, undrade Lille Victor oroligt.

- Det stormar ju nästan, risken är stor att vi också hamnar i trubbel, men något måste vi göra, grubblade Timmer- Kalle. Då hörde de hur Långnos kom med sina tungt slamrade plogar.

De skyndade sig ner till vägen för att höra om han sett till dem.

- Där är du ju Timmer- Kalle, jag tittade efter just dej. Vad i hela friden är det de där dårarna Lill- Nalle och Stor- Nalle håller på med egentligen ?

- Jag vill inte veta, de där jädrans felmonterade hopplocken, de kan inte ens köra framåt och svänga samtidigt, de har väl ställt till med något riktigt elände, är jag rädd.

Långnos skrattade och sa att det var nog ingen fara med det.

- Vad är det de gör då ? frågade Bamse.

- De kör runt, runt i sina egna spår däruppe på Stormon och skriker att Belaruserna har anfallit oss.

- Belaruserna ! utropade alla samtidigt.

- Äsch, de har kört runt så länge att de gjort spår över hela mon och nu tror de att det är spår efter Belaruser. Jag har själv plogat i en stor sluten trekant runt de där tassemarkerna och inte sett så mycket som ett spår efter en traktor, mycket mindre en hel arme, de svamlar bara, era kära vänner. Långnos suckade och körde sin väg.

- Belaruser, nu har de överträffat sig själv ända, mumlade Timmer- Kalle och körde i väg till Stormon för att hämta hem sina skyddslingar. Så gick det alltså till när Lill- Nalle och Stor- Nalle skulle köra hö.

Efter den episoden så var allt som vanligt i gen. Först när de kommer en bit in i Februari så kan de börja med skogsarbete. Då har snön smält ihop till en meter och vädret är fint, klart och inte alls så kallt, 10-15 grader ungefär. Nu blir det en febril aktivitet i skogen och på vägarna. Alla kör så hårt de bara kan för att hinna med allt arbete som måste till med en avverkning. Men de är vana skogsarbetare allihop så de tror att det skall gå vägen. Lille Victor och Bamse är också med, vad annars. Snart så blandas motorsågarnas envisa tjutande och de fallande trädens brak med slamret från snökedjor och ljudet från kranar som lastar virket. Avläggen utefter åstränderna och på sjöisarna fylls sakta men säkert. Nu läggs även mycket timmer upp efter de nybyggda skogsbilvägarna där timmerbilarna kör i skytteltrafik. Efterhand som veckorna går så blir dagarna längre och varmare. Lille Victor tinar upp han med och tänker glatt att snart så har även den här vintern gått. Han och Bamse kör ihop, de tycker att det är bäst så. Det blir alltid lite lättare och roligare om man är två som arbetar ihop. Förresten så har Lille Victor ingen kran ännu, så någon måste ju lasta åt honom. Busen Bison har också börjat jobba, om än motvilligt som vanligt. Men Timmer-Kalle brukar sätta fart på honom med jämna mellanrum så att han inte skall förfalla helt. Det får bli mest lättare jobb åt honom, annars lägger han av när han inte hänger med. Han är ju så att säga lite medtagen av eter och dålig olja. Så han får sladda basvägarna och isarna. Bevattningen sköter han också om. Arbetet går lättare när de nu ser änden på det och vintern närmar sig sitt slut för i år också.