Det hade varit en fin sommar. Höskörden överträffade alla förväntningar och säden såg ut att kunna bli något alldeles extra i år. De hade blivit klara med höet den andra Augusti. Sen de vilat en vecka, ja vilat och vilat, de dagliga sysslorna kom de inte ifrån, men det kändes som semester nu efter den bråda slåttern. Sedan var det till att se över alla redskap de använt, laga och serva dem så att de visste att det inte var några fel på dem. Gamle BM 10 var oerhört noga med att allt skullevara i sin ordning, han började att misstända om han såg trasiga prylar. Men så var Björngården också ett exemplariskt välskött hemman. Så fort gräset vuxit till sig på de slåttade vallarna släpptes korna ut på bete där. Elstängslen var klara i förväg, fattas annat.

Lille Victor tyckte att det var tråkigt nu när slåttern var över, för då visste han att inte vintern var så långt borta. Först kom hösten och den kunde vara jobbig. Regnade det mycket så blev det ett rent elände med att tröska. För att inte tala om att plöja. Lille Victor rös till så att framhjulen hoppade när han tänkte på hur det var att plöja när det var bara några plusgrader och regnade och blåste. Leran kletade fast sig i däckmönstret så att det bara slirade, hela han blev täckt med äcklig kall lera som sedan fastnade som sirap på en balatarem.Tur att Bamse var en sån överdängare med sina band. Han körde i lera obehindrad. Lille Victor hade försökt att använda sina band han också, men de slog av hela tiden.

Timmer-Kalle var redan ute för att planera vinterns avverkningar. I fjol hade det varit dålig efterfrågan på timmer och massaved, men i år så skrek industrin efter råvara. Timmer-Kalle hade lyckats få Gamle BM 10 att gå med på att avverka fyra hr av den så präktiga tallskogen uppe vid Basmyran och fem hr uppe vid Vargsjön, närmare bestämt på Sjöändsberget. Där var det mest granskog. Träden var spikraka och stammarna nästan kvistfria. Själva skulle de gallra hemmavid och eventuellt avverka litet. Var det dålig bärighet på marken körde de själva. Timmer-Kalle och hans kompanjoner lämnade väldigt djupa spår efter sig och det gillades icke av Björngårdens tre ägare.

Trevlige Terrier och Traktorbolaget skulle ha en maskinvisning nu till helgen och den såg Lille Victor fram emot. Kanske fick han träffa någon ny traktor där. Busen Bison skulle också dit, mest för att göra tvivelaktiga affärer med nån av de skumma typerna som alltid fanns på plats när det var affärer på gång.

Men i dag så hade han bestämt sig för att hälsa på Slivargen. Han var en gammal hederlig väghyvel som bodde i gamla grustaget. Numera var han pensionär, men han hade varit en av pionjärerna inom vägbyggandet i landet. Än i dag så hände det i bland att han hyvlade åt Grus-Kalle om det kört ihop sig för honom. Grus-Kalle ansåg att Slitvargen borde belönas med medalj för sina gärningar. Men Slitvargen skrattade bara åt det.

- Jag samlar inte på plåtbitar, det får andra göra, var det vanliga svaret.

Slitvargen bodde på den andra sidan av sjön, det var ganska långt att åka men det hade Lille Victor inget emot, det var bara roligt att få se sig om lite tyckte han. Alltid träffade han någon som han kunde växla några ord med och i bland så blev det ett helt äventyr att uppleva, i synnerhet om Busen Bison råkade korsa hans väg. Men i dag så tänkte han åka ensam. Det är ju allom bekant att det inte alltid blir som man tänkt, så ej heller för Lille Victor denna dag. Han hann inte längre än till granngården Bäverbäcken förrän det började. Han fick i ena strålkastarvrån syn på något som gjorde att han stannade upp för att se efter lite bättre. Ute på den dåliga vägen in till Bröderna Kraft så hade Turbon kört fast. Hjälpsam (och nyfiken) som Lille Victor var så måste han se och höra på närmare håll hur det låg till. Försiktigt halkade han in på den leriga vägen. Turbon gasade och växlade så det brakade i växellådan, men han kom inte ur fläcken. I stället så sjönk han allt längre ner i leran som vägen bestod av. Lille Victor höll gasreglaget i ett fast läge och med spända styrstag körde han över diket och ut på täkten för att stanna bredvid Turbon.

När Turbon såg Lille Victor så slutade han med sina ilskna försök att ta sig loss. Lite förläget ropade han:

-Jag skulle upp till Bröderna Kraft med en ny tegplog, men den här vägen höll inte för mitt axeltryck och inte är de hemma heller så att de kan dra loss mig.

Lille Victor insåg själv sin begränsning här och avstod från att erbjuda sina tjänster via bogservajer. Men han kunde ju alltid åka efter hjälp. Så han frågade Turbon vem han ville ha till hjälp.

-Du kan pröva med Timmer-Kalle först, om han inte kan komma eller skicka någon så får du försöka med den första bästa du hittar. Men ingen baklastare eller jordbrukare, det måste till en skogsmaskin eller två-tre jordbrukare för att få loss mig.

Lille Victor körde ut på landsvägen och satte fart mot Vedbacken. Där var både Stor- Nalle och Lill- Nalle. De såg ut att vara sysslolösa, så det skulle säkert gå att få hjälp av någon av dem.

- God dag, Farbror Turbon har kört fast på vägen in till Bäverbäcken, kan nån av er hjälpa honom loss ? undrade Lille Victor.

-Klart att vi hjälper till, sa Stor- Nalle.

-Vi hjälper till, det är ju klart, sa Lill- Nalle.

-Så bra, är ni två så kommer han ju loss på direkten, utbrast Lille Victor glatt.

Så körde de iväg för att bistå Turbon. När de kom fram till Bäverbäcken och han fick syn på sina räddare i nöden, då blev han verkligen räddare. Av nöden.

-Nallarna, vad i alla oljefilter har jag gjort för ont för att hamna i vajrarna hos dem, stönade Turbon uppgivet. När han så såg hur stolt Lille Victor var över att ha ordnat två skogsmaskiner för att hjälpa honom, ja då hade han inte insprutningspump att säga ifrån.

-Nu hade du allt en förskräcklig tur att vi kunde komma, skrävlade Stor- Nalle överlägset.

-En förskräclkig tur att vi kunde komma, det hade du allt, sa Lill-Nalle lika överlägset.

-Ja visst, en förskräcklig tur, mumlade Turbon djupt nere i luftrenaren.

-Åt vilket håll ska vi dra honom? undrade Stor- Nalle.

-In mot gården förstås, ser du inte att det är dit han är på väg? fräste Lill- Nalle.

-Nej, ropade Turbon förskräckt, inte ditåt, vägen är ju ännu sämre däråt och….

-Gör inget, vi är 3/4-bandare, avbröt Stor- Nalle.

-Just det, vi är 3/4-bandare så det gör inget, höll Lill- Nalle med.

Utan att lyssna på Turbons förvirrade förklarningar kopplade de vajrarna och började dra. Lill- Nalle först och sedan Stor- Nalle. Deras band grävde sönder vägen ordentligt när de började att dra. När vägkroppen en gång var sönderkörd så sjönk Turbon ner ännu djupare och Nallarna grävde sönder vägen än mer. Men fram till gårdsplanen kom de. Men så det såg ut. Vägen in till Bäverbäcken såg ut som om det körts med stridsvagnar på den. Bara lera och djupa breda spår. Totalt förstörd. För att inte säga hur gårdsplanen var! Nallarna backade och trixade så att även den blev förstörd. Storsint lyfte Lill- Nalle av plogen och släppte den nerför en slänt där den kullrade ner i potatislandet.

-Vill du ha hjälp ut på vägen kanske? undrade Stor- Nalle.

-Kanske du vill ha hjälp ut på vägen? Frågade Lill- Nalle.

Turbon som blivit helt stum vid åsynen av förödelsen, han bara stod där med ett fånigt leende på grillen.

-Jaha. Du vill inte ens svara. Då kan du stanna här, fräste Stor- Nalle förnärmat.

-Då kan du stanna här. Eftersom du inte ens vill svara, ekade Lill- Nalle i bakgrunden.

Ute vid vägskälet stod Lille Victor och såg på vad som för tio minuter sedan varit en dålig men fullt användbar väg. Vad skulle Bröderna Kraft säga? Vad skulle Turbon säga. Det var ju han som anlitat Nallarna, fastän han innerst inne visste att de var korkade som få. Till råga på allt så slängde Lill- Nalle den nya plogen rätt ner i deras fina potatisland och lämnade kvar Turbon. Med gråten i luftrenaren stod han där och våndades då han hörde ett bekant ljud av en misständande fyr-cylindrig Bolinder-diesel komma över backkrönet. Det var Busen Bison.

Busen Bison bromsade in med gnällande utslitna band och stannade bredvid Lille Victor och såg på vad som hänt med ett skockande.

-Du pysen, säg ingenting utan låt mig gissa vad som har hänt. Turbon körde fast när han skulle leverara den där plogen som sticker upp ur potatisblasten, då körde han fast och du hämtade de där ÖSA-idioterna för att hjälpa honom och nu har de förstört allt?

-Ja, pep Lille Victor fram.

-Äsch, lipa inte. Jag skall nog få de där oljetrattarna att fixa vägen Kraftarna kommer hem. De är nog inte hemma förrän sent i kväll. Jag träffade dem i morse och då skulle de upp till Näveråsen för att titta på huggning. Vänta och se.

Nallarna kom slirandes ut på landsvägen och förklarade stolta att de hjälpt Turbon att leverera en plog.

-Men han är för mallig för att tacka för hjälpen, så han kan allt stå där han står, sa Stor- Nalle.

-Han kan allt stå där han står, när han är för mallig för att tacka för hjälpen, instämde Lill- Nalle.

-Så synd, han har ju en massa grejor som Timmer- Kalle måste ha i dag, vad arg han ska bli, suckade Busen Bison.

-Sa du Timmer-Kalle, frågade Stor- Nalle spakt.

-Timmer-Kalle, sa du, viskade Lill- Nalle.

-Jaa, och det var visst ömtåliga saker också. Dyra med. Jag hoppas att de är hela ännu, annars blir han nog rysligt arga på dem som bogserat Turbon så vårdslöst. Synd att vägen är så dålig att han inte lite lugnt och fint kan köra tillbaka.

-Vi ska ordna vägen, eller hur Stor-Nalle, stammade Lill-Nalle nervöst.

-Hur då? Vi är skogsmaskiner, inga väghyvlar, stönade Stor-Nalle.

-Timmer-Kalle blir arg.

-Mycket arg.

-Inte för att det angår oss, men kanske vi kan hjälpa er, sa Busen Bison.

-Snälla, hjälp oss, Timmer-Kalle kommer att slå sönder oss om hans paket gått sönder, bönade Nallarna i kör.

-Tja, nu råkar jag veta att Timmer-Kalles bror, DR 631, även kallad Grus-Kalle, skall till att utföra ett superhemligt uppdrag åt A-regementets rymdbrigad, den har ni väl hört talas om, rymdbrigaden alltså?

-Naturligtvis har vi det, flinade Stor-Nalle dumt.

-Det har vi, naturligtvis, sa Lill-Nalle.

-Men att de skall skjuta upp en rymdtraktor som heter Blixten Bison, det är så hemligt att inte ens de själva vet om det, Grus-Kalle har fått i uppdrag att i största möjliga skumraskmörker spränga och gräva ut för en underjordisk bas. Så nu behöver han två pålitliga skogsmaskiner som diskret kan köra fram Blixten Bison och hans tillbehör över myr och berg till den hemliga basen när det blir aktuellt. Kanske ni kan ta på er den hedersuppgiften, Sven Järnring kommer att direktsända. I gengäld så fixar nog Grus-Kalle till den här vägen innan Bröderna Kraft hinner hem.

Nallarna svalde allt till sista dieseldroppen. Med slamrande band gav de sig iväg till Stormon.

Lille Victor suckade och undrade om detta var till någon hjälp, Grus-Kalle skulle skratta sig fördärvad åt den här historien och vägen vara lika sönderkörd ändå.

-Nähä du! sa Busen Bison och fortsatte:

-För i går träffade jag Vaggerydaren och han sa att i dag så skall han och Baklastaren hjälpa Grus-Kalle att göra om den här vägstumpen. De bör vara här när som helst.

-Du luras väl inte Busen Bison?

-Jag luras, vad tror du om mej egentligen, här hjälper jag dig ur en knipa och så påstår du att jag ljuger, muttrade Busen Bison surt. Det var typiskt honom att bli retlig, så snarstucken han var.

-Har du hjälpt mig, vägen skulle ju lagas i alla fall, sa Lille Victor med harm i rösten.

Busen Bison skämdes lite. Men bara lite. Efter någon minuts pinsam tystnad så hördes en fordonskolonn i antågande. Där kom de, först Grus-Kalle, sedan i tur och ordning, Vaggerydaren, Baklastaren, Stor- Nalle och Lill-Nalle. Lille Victor och Busen Bison flyttade sig ur vägen och Vaggerydaren och Baklastaren satte direkt igång med att gräva ur vägen och lasta massorna i Grus-Kalles dumperkorg. Nallarna bara stirrade på honom hela tiden.

-De där två är bra konstiga, när jag mötte dem så frågade de vart jag var på väg och när jag sa det då började de att stirra på mej och det gör de ju fortfarande, otäckt, sa Grus-Kalle med viskande stämma.

-Ja att de är en aning som man säger, felgängade här och där, flinade Busen Bison skadeglatt. Han körde fram till Stor-Nalle och sa:

-Det här går ju fint. Frågade ni om Rymdbrigaden?

-Nej, men hur kunde Grus-Kalle veta att vi skulle be om hjälp att laga vägen, han var ju redan på väg hit när vi mötte honom. Rena spökeriet.

-Det var nog Ur-lokomobilen som gett Vaggerydaren ett tecken, han är ju djupt religös. Kanske står han i direktförbindelse med Ur-lokomobilen.

-Tror du det, sa Stor-Nalle förskräckt.

-Ja. Men säg inte inget om vad som hänt här i dag, då blir nog Ur-lokomobilen arg på er.

-Lill-Nalle, kom så ger vi oss iväg, här är det ju kusligt att vara, ropade Stor- Nalle och la in en växel så fort att det skrapade i dreven.

Busen Bison såg efter dem ända tills de var ur sikte. Då sa han för sig själv:

-Egentligen är jag nog en riktig elaking som driver med dumskallar på det här viset, men vad sjutton, det är ju roligt!