Det blåste nya vindar över inte bara Lomsjön och dess innevånare, utan över hela landet och i synnerhet dess skogsnäring. Skogsbilvägar hade börjat att brytas genom de många milsdjupa skogarna redan i början av femtiotalet. Det var från början meningen att de skulle underlätta virkestransporterna till flottningslederna. Men efterhand som det började att utvecklas lastbilar som var gjorda för just timmertransporter och vägnätet blev allt bättre så kördes mer och mer virke med lastbilar hela vägen till fabrikerna. Flottningföreningarna mötte konkurrensen med att rensa åar och älvar. Caterpillars schaktade ur alla stenar så att fårorna blev till rännor. Djuphöljor fylldes igen. Sen var det bara att släppa på vattnet och trycka ut virket. Bara ett fåtal av alla traktorer som brukat arbeta med flottningen behövdes efter rensningarna. Men efter ca tio år så var det bara i de stora älvarna som flottningen fortfarande var lönsam.

Vargån är en intressant å ur flottningssynpunkt. Den rinner hastigt upp till en stor å, långt, långt upp i storskogen. Den har snabbt och jämnt flöde, långa strömsträckor och få svåra forsar. Goda dämningsmöjligheter och kanske det viktigaste. Det blev alltid tillräckligt med flottvatten varje vår. Efter ca två mil når den ned till Lomsjön där den byter namn till Lomsjöån. Utloppet därifrån är mer dramatiskt. På grund av vattenfall och branta steniga forsar så måste en stor timmerränna på hela 980 meter byggas. Ett mil senare rinner den ihop med den större Björnån. Nu blir det en älv av de båda och den går under namnet Stordalsälven. Den suger åt sig några mindre åar och bäckar innan den också, efter sju mil möter en större älv. Det är riktig storälv som heter just Storälven. Med gigantiska vattenmassor banar den sig väg mot havet och möter det vid Sälviken. Där har en hel stad vuxit upp. Granköping. Då är det 11 mil sedan Lomsjön passerades.

Man skrev nu 1951 och den finaste skogen närmast Vargån hade avverkats. Det var för långt att köra timret med traktorer ned till avläggen. Dålig mark för basvägar var det också.

Så för att komma åt de ofantliga skogsområdena som lockade så dant så byggde Storforsens Skogsaktiebolag en skogsbilväg ifrån Lomsjön och upp till Vargsjön. Ett mil och nio kilometer lång. Den gick på norra sidan av ån och hade fyra stickvägar som vardera trängde ungefär ett mil in i trollskogen. I ett slag kunde de driva skog som aldrig förr. Vargån bar fram timmer under vårflodsveckorna så att det mullrade som åska dygnet runt. Ån traktorrensades för att risken för brötbildning skulle minskas. Den ökande mängden flottgods gjorde också sitt till. För att vattnet skulle räcka så gällde det att tappa allt mer virke per dygn. Nu flottades det som aldrig förr. Men samtidigt så kom det en föraning om att den nya tidens ständiga förändringar accelererade allt mer. Så fort vägarna var färdiga att tas i bruk började det dyka upp lastbilar med släp och lastkranar. De kunde året om, när helst det behövdes, frakta timret direkt till sågverk och massafabriker. Utan sjunkprocent och förarglig "stötfot". Från början användes det till att komplettera virkesbehovet vintertid. Nu kunde man också hämta direkt från mindre avverkningar och i takt med att mer skogsvägar byggdes så ökade vägtransporterna. Att staten var rundhänt med bidrag för vägbyggen minskade inte bolagets intresse. Det hela utvecklades till en kamp. Nu gällde det att klämma ur det sista ur flottleden, att timmerbilarna snart skulle ta över helt förstod man. Med Caterpillars rensades de sista hindren bort. Vargån, var nu i praktiken en timmerränna av sten. Lomsjöån likaså. De sista vintrarna avverkades rekord mycket skog som skulle flottas ut. Redan på hösten började man att dämma upp för att försäkra sig om tillräckligt med vatten till våren. De fina betongdammarna förstärktes och vallar byggdes. Skogen inom dämningsområdet höggs ned och så fylldes magasinen. På den ofta vattnade isen kördes så miljontals med stockar ut.

Avläggen efter strömmarna fylldes och så satte en gigantisk flottning igång. Nyfikna från när och fjärran kom för att se skådespelet. Det pågick i 11 år i samma intensitet men sedan var det obönhörligen slut. All begärlig skog närmare än tre mil från Vargån och Lomsjöån var avverkad och flottleden avlystes. I Stordalsälven fortgick flottningen ytterligare några säsonger men sen var det slut även där. Storälven fick fortsätta som transportled i ett tiotal år till.

När så hösten nalkades vändes avverkningarna mot de allt fler skogsbilvägarna. Timmerbilarna körde ut virket allt eftersom Timmer-Kalle och hans vänner fick fram det till avläggen. När så snön började falla låg Vargån där, övergiven och skändad in i det sista. Ingen öring hade lekt den här hösten. Den lokala stammen var utrotad. Dammar och avlägg begravdes under snöns gömmande täcke. Det var vinter. Den första vintern som det inte kördes ut timmer på isarna. Så kom våren. Men ingen var där för att stänga dammluckorna och lägga ned bommarna i tappslussarna. Vattnet fick strömma fritt denna vår. Ån bar ej längre en börda av timmer på sin breda rygg.

- Det är just det här som är utveckling. Det gamla och omoderna får vika för den nya tidens rationaliseringar. Nu kan avverkningar ske när de behövs. Transporterna sker i en jämn ström och inte under några hetsiga vårflodsveckor.

Det var Timmer-Kalle som uttalade den meningen. Han var för det nya skogsbruket. Den han diskuterade med var den evige samhällskritikern och cynikern Busen Bison.

- Utveckling, nja, kalla det för vad du vill. Snarare ännu ett bra bevis på att skogsbolagen alltid har vetat hur de skall kunna snuva oss på pluringens mångfald och själva tjäna så mycket pengar som det bara är möjligt, helst utan att någon annan fattar vad som händer. Först hade de fallrätten i vattendragen för att driva sina smedjor, borrvindar och allt möjligt. För att eliminera eventuella konkurrenter lade de också beslag på fallrätter de aldrig utnyttjade. När det blev dags för att göra pengar på brädor köpte de upp resten av fallrättigheterna bara för de var rädda att någon skulle kunna tjäna en krona med små vattendrivna sågar. När de sen behövde elkraft till sågverk och massafabriker, satte de in turbiner i dammarna vid de nedlagda järnbruken. Sen ökade behovet av el och vilka hade rättigheter att utnyttja vattnet, just det skogsbolagen. När de nu också slipper allt tjafs med timret så är det bara att låta vattnet producera el. Hugger de sen ren skogen så att inte talgoxarna har en enda liten kvist att sitta på så är det slut med skogsjobbet för decennier. Då kan vi titta på när du står där med utslitna lagringar och med sprickor i däcken. Du har fått den tvivelaktiga äran att köra fram de sista stockarna ur skogen. Sen är du också förbrukad. För du tror väl inte att du skall tjäna någonting på att köra åt bolaget.

Timmer-Kalle tittade länge på Busen Bison och sa till slut:

- Du pratar som en jädrans Belarus, men det vete fanken om du inte har rätt ändå. Det är vi som håller hjulen rullande och kör ihop de stora pengarna åt bolagen, men vad skall vi göra ? Det är bara att hänga på och försöka slita åt sig en så stor del av förtjänsten som möjligt. Annars blir vi utan alldeles.

- Tycker du nu ja. Men om några år så vill knappast skogsbolaget ha dina tjänster längre. Den nya tiden som du snackar om kommer inte att dra åt handbromsen och vänta på att en läckande och orkeslös gammal SM 665 ska orka hänga med i svängarna.

- Jag är en 667:a och jag skall nog överleva dig, din attans eter-Peter. Timmer-Kalle var nu mäkta grym. Han kunde inte tåla höra att han redan var på väg att bli ifrånkörd i timmerskogen av några nymodiga maskiner." Specialbyggda för ändamålet ", stod det i broschyrerna. Tjafs.

Skulle inte det vanliga sättet med att bygga om jordbrukstraktorer duga även framöver. Utan att han själv ens snuddat vid tanken så var Timmer-Kalle också en som drog baklänges och ville att det skulle förbli vid det gamla. Fast han var ju för envis att bekänna det ens inför sig själv.

Busen Bison däremot struntade i om utvecklingen stannade eller ej. Han var i alla fall närvarande och iakttog allt med en sann cynikers bittra omdömen. Att han retade upp många farligt nära kokpunkten var han nöjsamt medveten om. Själv var han snarstucken som ett vresigt bi och kunde tjura i veckor om någon råkade säga sanningen om honom och hans evinnerliga spydiga kommentarer och minst sagt lösdrivaraktiga leverne. Nog om det

Hemma i byn kändes det allmänt olustigt. Tänk att flottningen var nedlagd. Där de betraktade sin Vargå när vårfloden runnit bort så blev de ledsna. Harren hade också uteblivit ifrån sina lekplatser. Det kunde vara åratal sedan den och öringen försvann, de visste inte. De hade varit så upptagna med den intensiva avverkningen och flottningsbestyr när de inte ilade för att hinna med skötseln av den egna skogen och sina jordbruk. De vilda djuren skötte de ju också om. Utom fisken. Den hade dött ut. Bedrövade mötte de sommaren. Men värre skulle det bli.

Strax efter midsommar så kom kraftverksingenjörerna. Vargån och Lomsjöån skulle regleras. Flottningsföreningen hade ju ställt så att det skulle bli enkelt och billigt att ställa om vattendraget till elproduktion. Skadorna på vattendragen och omgivningarna var ju redan så grava att det gjorde varken till eller ifrån med en utbyggnad. För övrigt så var det en kompensation ifrån Bolaget. De hade ju slutat att låta flotta sitt virke, många blev nu arbetslösa. För att mjuka upp effekten av det hela så skulle en del av dem få anläggningsjobb i några år. Det tyckte staten var så storstilat så de utverkade genast tillstånd och självklart, ett oerhört genröst bidrag så att det så välvilliga men , ack så "fattiga" Storforsens Skog AB kunde genomföra sin samhälleliga gärning. Elkraften efterfrågades allt mer. Storälven med sina vattenrikaste biflöden skulle trimmas in till en väl fungerande och optimerad vattenkraftproducent. Vid ett stormöte utanför det pampiga bolagsgaraget informerades Lomsjöbyns chockerade innevånare om planerna. De redan befintliga vattenmagasinen skulle dämmas ännu högre än de gjort under flottningens sista skälvande decennium. Ytterligare några mindre magasin behövdes. Den första kraftstationen skulle inte överraskande anläggas vid Lomsjöns utlopp. Forsen skulle strypas, vattnen ledas in i en tre km lång tunnel för att utnyttja fallhöjden maximalt. Själva Lomsjön tänktes att regleras med -2,4 +1,2 meter, således en reglering på inte mindre än 3,6 meter. 18 h åkermark skulle lösas in, tillsammans med 43 h skog, 168 h sediment och övrig mark. 229 h skulle alltså tidvis stå under vatten. Som lök på laxen kom därtill att vid lågvatten skulle inte mindre än 143 h dyig botten blottläggas.

Helt paralyserade hörde de som i en avgasdimma hur ingenjören fortsatte sitt tal. En kilometer skulle sen Lomsjöån strömma fritt innan den helt skulle snörpas av. De sista åtta km planerades att torrläggas genom att en tunnel skulle sprängas genom Näveråsen. Tunneln tänktes att mynna ut i det som skulle bli Kvarnforsens magasin i Björnån. Härigenom kunde mer el produceras i stationen som skulle få inte mindre än 56 meters fallhöjd. Ingenjören var stolt när han avslöjade att det var den största fallhöjden utanför fjällen. Bamse och Lille Victor stod som huggna ur sten och hörde vad som sades. Gamle BM 10 som kommit hem i julas tack vare Busen Bisons försorg, måhända kanske en påtvungen sådan, hade stannat hemma. Han visste att han skulle bli så arg att han skulle koka sönder av ilska. På ålderns höst hade han börjat att ge upp inför den nya tiden som ständigt jagade honom. Nu fick andra dras med bekymren.

Till och med Grus-Kalle som blivit erbjuden ett storkontrakt på anläggningsarbeten var stum. Trevlige Terrier hade ivrat för en utbyggnad, Timmer-Kalle och några fler var också inne på det. Det skulle ju betalas ut rundhänta ersättningar för de drabbade. Några hade också andelar i fallrätter. Men det här hade de aldrig trott. Lomsjön skulle ju bli ett vattenmagasin. Forsen försvinna tillsammans med nästan hela Lomsjöån. Plus de stora magasinen uppe kring Vargsjön.

- Nej nu djävlar har ni allt slaskat ut spillolja på asfalten, det här går vi aldrig med på !

Det var Grus-Kalle, av alla traktorer som sa det. Han som gjort allt för att en utbyggnad skulle komma till stånd. Han hade sett en gyllene chans att etablera sig som vattenrallare. Men att premiärentreprenaden skulle bli att dränka och utplåna sin egen hembygd, det hade han väl aldrig kunnat tro, då fick det vara nog.

- Tyst med dig, du mister anläggningsjobbet om du häver ur dej slikt, viskade Trevlige Terrier nervöst. Han hade i all hemlighet köpt en icke oansenlig aktiepost i det nybildade Storälvens Kraft AB. Blev det ingen utbyggnad så var det lätt att räkna ut hur aktiekursen för de värdepapperen skulle bli.

- Och du hade väl tänkt att få sälja drivmedel, däck, dynamit och ett som annat ?

Frågan som uttalades medvetet så högt så att alla hörde den kom ifrån, ja hur kunde ni gissa det, den ende och oförbätterlige Busen Bison. Trevlige Terrier tappade behärskningen och skrek så att det blev rökringar i avgasröret:

- Kanske det, om inte du stjäl alltsammans din infernaliska hälare och kleptoman . Det är väl inget fel om en av byborna ställer ut en skottkärra när det regnar diesel från ovan.

- Diesel sa du, 30 silvermynt är vad du kommer att få din Judas, brölade Tappre BM 20. Han om någon var emot utbyggnaden. Det fanns ingen som värnade om allt levande i vattnet som han. Nu hade han få se sina kära skyddslingar harr och öring utrotas tillsammans med olika småkryp som han visste var viktiga för att livet i och omkring strömmarna skulle fungera.

- Judas, det är ditt rätta namn, Judas svikaren, tvi, tvi skrek Busen Bison uppretat.

- Tysta i församlingen, vi får inte låta oss bli osams, då spelar vi bolagsherrarna rätt på draget. Blir vi oense gör de som de vill ännu en gång.

Nu tystnade allt bråk och lyktorna riktades mot den som sagt de kloka orden. Det var Vaggerydar’n, av alla traktorer. Han som alltid var så tystlåten och höll sig väl med alla. Tydligen fick stundens allvar många att visa sina rätta sidor, dåliga och bra.

Nu fann representanten för det nybildade Storälvens Kraft AB (som ägdes till 51 % av Storforsens Skogsaktiebolag) det för gott att ta till storsläggan med en gång och med ett välriktat dråpslag en gång för alla krossa de uppstudsiga Lomsjöborna. De hade ju en gång förut drivit spektakel med såväl Mejeriföreningen som Vägverket och statliga utredningar. Mjölkpallar handlade det om den gången. De vann det löjliga käbblet också. Men nu skulle de tystas så att inga fler kom på att tjafsa när det skulle regleras på andra ställen. Han hade lovat styrelsen att snarast få några viktiga namnteckningar från vissa intressenter som inte visste hur stor roll de hade i spelet. Rena Baggböleriet, det visste han men det bekom honom inte ett dyft.

Nu hade stunden kommit för honom att visa för de hånflinande byborna i sin hemby att han hade fått makt att göra det som legat honom om oljepumpen ända sen han rullade omkring därhemma och lekte. Vatten hade fascinerat honom så till den milda grad att allt annan fick bero. Att kunna styra och kontrollera vattnet, att få bestämma när och hur det skulle tappas var det bästa han visste. Från början var det i smältvattnet om våren han dikade och dämde. Sedan fick bäcken hemmavid stå ut med hans regleringar. Fast då blev det ett hiskligt liv för att han satte lite skog och åker under vatten. Att de var rädda om åkermarken var väl en sak men skogen ! Det fanns minsann bävrar i bäcken och de fick fälla och dämma bäst de ville. De var en sällsynt spillra av bäverstammen som försvunnit nästan helt på grund av flottledsrensningarna. Så de kräken fick leka bäst de gitte. Däremot fick han bannor och till och med stryk så att plåten blev alldeles bucklig För att han gjorde precis samma sak som bävrarna.

Men skam den som ger sig hade han tänkt och gav sig i stället på en riktig flottningsdamm. Den kallades för Lusdammen och användes för att dämma upp Kölänget under flottningen. Nu lade han beslag på den i allra största hemlighet och gjorde riktiga vetenskapliga experiment. Under de ljusa nätterna dämde han, släppte på vattnet, mätte flöden och tider, allt i smyg. Men så kunde han inte hålla sig. En kväll dämde han upp hela Kölänget. När han helt stängt dammluckorna och dammslussarna bultade hans två kolvar andäktigt.

När vattnet slutat forsa och låta om sig, sjönk ihop i oansenliga kringgärdade pölar och tynande sipprade mellan stenarna, då blev han helt salig. Ovanför dammen svällde vattnet ut över åkanten, fyllde änget och efter några timmar nådde vattnet markeringen för högsta tillåtna dämmningshöjd. Då öppnade han dammen helt och vattnet sprängde sig fram i den tomma fåran. Vitskummet yrde, det dånade som åska och höljan strax nedanför dammen fylldes snabbt. Sen gick vattnet som en flodvåg ned efter ån och han följde med så gott han bara kunde. Fascinerad såg han hur vattnet steg högt över bräddarna, sög med sig strandsatt virke och torrakor. Allt växte till en stor grotesk bröt som dundrande gick utefter ån och drog med sig träd, buskar, stenar och jord. Efter ungefär två kilometer hände det som skulle bli så ödesdigert. Mellan två brant stupande bergsidor, ute på en hög forsnacke fastnade den nu ofantligt stora bröten av allehanda ingredienser. Med ett utdraget gnissel och brak satte sig den tillrätta.

Oroligt iakttog han hur det nu inte längre så lekfulla vattnet steg och steg. Snart var det som en stor bäverdamm. Hektar efter hektar av skog dränktes. Gryningen kom, övergick så sakta till förmiddag. Helt förlorad i drömmar om regleringsföretag i stor skala såg han med stirrande lyktor ut över det som nu var en riktig skogssjö. Skogssjö på det sätt att nu var det uppdämda området 350-400 meter långt och uppemot tolvhundra meter brett. Han hörde hur traktorer närmade sig genom skogen och förstod vad klockan var slagen. Men han stannade , helt förblindad av vad han åstadkommit.

Vad som sen hände var att han fick skäll och däng så att det skramlade överallt i honom flera veckor efteråt. Alla retades och mobbade honom för hans dämningsiver. I sitt stilla sinne tänkte han då att en dag så skulle han komma tillbaka och dränka hela byn. Utan att de skulle kunna lyfta en skiftnyckel åt honom. Eftersom han utrustats med ett mycket begåvat och lättlärt topplock så gick hans studier galant.

Efter en lysande och vida berömd examen i väg och vattenbyggnad slogs företagen om honom. Efter några år på vattenfall där han visat prov på vilket regleringsgeni han var så blev han erbjuden VD posten hos Storälvens Kraft AB. Det var inte en slump som gjorde att just de fick glädjen att anställa honom. Nej då. Men de hade fallrätten i Kölån, den Kölån som han fått utstå så mycket hån och spe för att han dämde upp rejält en varm sommarnatt. Bysjön hade goda dämningsmöjligheter så det skulle bli ett nöje att med några penndrag utplåna hela byn.

Men först skulle han genomföra projektet med Vargån, Lomsjöån, Björnån och Stordalsälven. Här i Lomsjön skulle han visa omvärlden att det inte bara var reglering han var mästare i, utan också konsten att med ordets makt krossa enfaldiga urskogsinnevånare. Därför tutade han nu i sitt signalhorn och befallde tystnad. Allas lyktor var riktade mot honom när han började sitt anförande.

- Jag är Kraftfulle Krabat och är direktör för Storälvens Kraft AB.

Nu kände han hur makten svällde i ringarna. Ingen hade vetat vem han var och än mindre att han var här.

- Svagströmsavdelningen i så fall ! hördes Busen Bison kommentera.

Krabat låtsades inget om utan fortsatte.

- Det nybildade bolaget har av Storforsens Skog AB med tillstånd av staten, förvärvat fallrätten i detta vattensystem och har nu inlett arbetet med att få en utbyggnad till stånd så snart som möjligt. För att effektivisera utbyggnaden så mycket som möjligt är endast en fullständig utbyggnad tänkbar. Det kostar svindlande summor att iståndsätta ett sådant projekt och det gäller att tänka framåt. Att investeringen betalas fortast möjligt och att det skriande behovet av el tillgodoses. Samhällets utveckling bygger på tillgång till billig el.

Eftersom flottningen försvunnit och skogsarbetet står inför stora rationaliseringar blir det färre arbetstillfällen. Genom att engagera ett stort antal arbetare vid anläggningsarbetena hoppas vi mildra effekten av detta. Varje försening av detta projekt betyder att pengarna rinner ut i havet. Ur miljösynpunkt kan vi konstatera att så stora ingrepp skett under flottningsföreningens inflytande att Stordalsälven med tillflödena, Björnån, Lomsjöån och Vargån är totalförstörda. Rent estetiskt kan det bara bli bättre. Ersättningar utgår till de som drabbas, och det generöst. Tänk på att ifall det blir fråga om tvångsinlösen så blir då summan endast en bråkdel av vad vi erbjuder nu. Betänk också att det är vi som har alla beslutande rättigheter angående vattendragens nyttjande. Det har vi fått genom att överta Storforsens rättigheter. Detta projekt är för landet så viktigt att det ej får eller kan stoppas. För övrigt kommer skogsbyar av den här digniteten snart att vara utflyttade och döda. I det moderna samhället finns det ej utrymme för oekonomiska bosättningar. Tänk nu över vad jag sagt innan ni protesterar.

För er som är välvilliga och engagerar i utbyggnaden finns det stora möjligheter att få fortsätta med regleringsföretag i hela landet. Ni kommer att ha arbete i årtionden framåt. I morgon kommer jag att studera terrängen ifråga och göra de sista justeringarna inför arbetets början. Då skall jag ha ert svar. Ni har sedan en månad på er att överklaga .

Nöjt rullade han ut på vägen för att så snabbt som möjligt köra in till staden för att tvätta av sig det äckliga dammet som samlats på hans blänkande lackering. Det fanns en utomordentlig automattvätt vid Koppartrans bensinstation. Med sitt anförande var han övertygad om att byborna nu hade kommit till den insikten att vattendragen var helt värdelösa utan kraftverksutbyggnad. Likaså att de skulle vara glada att någon tänkte på dem, de var ju en utdöende spillra som fanns kvar i skogen. Nu var de säkert hedrade över att just de var utvalda att bli pionjärer inom vattenrallningen utom fjällvärlden. När så andra såg hur de med liv och lust anlade fördämningar, sprängde och dämde för glatta livet, de som varit de erkänt sturska Lomsjöborna, då skulle allt motstånd ute i landet vekna och det var bara att reglera, reglera och återigen reglera.

Bakom lämnade han nu helt säkert ett Lomsjön som var i upplösningstillstånd. Vilket var meningen. Nu var det bara att vänta på att de skulle komma smygande på halvtomma däck och be att få vara med.

De församlade utanför bolagsgaraget var inte precis i upplösningstillstånd. Lite lätt upprivna men helt samlade. Bastante Boxer tog till orda och sa att det här var ett väntat utspel och att de hade väldigt lite att sätta emot, i vanliga fall kunde man förhandla fram en kompromisslösning, det brukade bolagen räkna med och därför satte in en prutmån i förslagen. Men direktör Krabat såg ju ut att vara helt besatt av tanken att sätta byn under vatten. Likt en kopia av den tyske diktatorn som helt nyss lagt Europa i ruiner så tänkte han lägga landet under vatten. Så i stället för att motarbeta bolaget så var det nog bäst om de satte skruvtvingarna i den "Kraftfulle Krabat " och synade honom i svetsfogarna. Hittade de bara en liten spricka i en svetsfog så kunde det gå att spräcka upp hans skal och komma åt vad som klämde i hans fälgar. Alla utom Busen Bison höll med. Busen Bison tyckte att de skulle skruva av Krabaten bakhjulen och dumpa honom i sjön, den var ju i alla fall totalt förstörd. De andra log åt tanken men visste att det knappast skulle lösa deras problem. Tvärtom. Fast det var i bland skönt att höra Busen Bisons utlägg, det lättade upp. Genom den förtvivlade ingenjören som inte alls hade tänkt sig att det skulle bli ett sådant ståhej, fick de veta att direktören skulle övernatta på det eleganta

" Motell oljebadet". Det var ett nybyggt ställe inne i stan. Mycket lyxigt med automattvätt, betjänad rundsmörjning och varma oljebad. Jo-jo, den fina direktör Krabat förestod att lusta sig. Nu smidde de och Busen Bison stortrivdes, trots att alla hans förslag ratades. Lille Victor och Ultuna åkte till Björngården för att ta hand om kvällsgöromålen.

Men vad ingen visste var att Lille Victor redan agerat på ett dramatiskt sätt. Han hade helt sonika ringt till Sveriges radio och lyckats få tala med farbror Sven Jernring. Lille Victor lyssnade alltid på hans program "Barnens växellåda". Skrivit till honom hade han också gjort och alltid fått svar. Så nu berättade han för farbror Sven om det hemska öde som väntade Lomsjön med omnejd. Farbror Sven tyckte att det lät rysligt och lovade på stående järnring att redan nästa morgon skulle han vara i Lomsjön tillsammans med sina medarbetare. Men det skulle bli en överraskning så att han hann träffa direktör Kraft innan han hunnit mobilisera ett försvar. Glad i hågen tog Lille Victor itu med sysslorna och snart var de klara.

De andra hade kommit till beslut om att de nästa dag måste hitta den ömma punkten i Krabats skyddsplåtar. Innan några gav efter för hans stenhårda påtryckningar. Sattes den lavinen igång gick den ej att hejda. Men hur det skulle gå till visste de inte. Ännu. Men försynen satte det hela i en helt annan situation redan i gryningen nästa dag. Direktör Krabat dagdrömde om kommande stordämningar så till den milda grad att han körde vilse. Snart så var han ute på en smal och krokig basväg som slutade vid Utterbrotorpet. Morgonens lätta dimmor steg från Utterbrohöljans blanka vatten och det doftade sommar. Fåglarna sjöng sina serenader solen steg över trädtopparna och lät sina strålar reflektera i Krabats röda blänkande lackering. Det var så här han bott i sin barndom. Med betande kor och får ute på ängarna och med sjön som blickfång. Han drömde sig tillbaka för ett ögonblick men rycktes ur drömmarna när han såg de gula käpparna som var utsatta . Visst ja, här skulle åfåran torrläggas och schaktmassor utläggas. Ur verktygslådan tog han upp sina kartor och granskade den som gällde för det här området. Just det ja, hela den lilla dalen skulle fyllas igen från båda sidor. Endast en överloppskanal skulle vara kvar. Ifall det skulle bli något så otänkbart som att tunneln inte skulle räcka till för vårflodsmassorna. Befängd ide, men så var lagen. Få se nu, tänkte han, schaktmassorna skall räcka två meter över taken på byggningarna här, det var bara att fylla över rucklen så att skräpet icke syntes. Stugan han växt upp i var väldigt lik den här, synd att förstöra den, nej vad nu ! började han att svikta. Nonsens. Med en rökpuff stoppade han ner kartan och gjorde en styrbromsvändning och gav sig på hög växel därifrån.

Samtidigt hade Sven Jernring och hans medarbetare lastat ut ifrån stationen. Inför nyfikna sex och tolvvoltslampor gav de sig genast iväg mot Lomsjön. Under natten hade Sven Jernring tagit reda på fakta om den maniske direktör Krabat och annat som rörde utbyggnaden, samt, vilket var ännu mer viktigt, genom sina kontakter i höga myndighetsverk fått insyn i gamla protokoll och handlingar rörande Storforsens Skog AB och Vargåns Flottningsföreningen och dess eftergifter för att få iordningställa Stordalsälven med biflöden till flottleder. Ingen vacker läsning för vissa, men desto vackrare för många andra. Angående Krabat så hade Jernring velat minnas att han för länge sedan gjort ett reportage om en förödande översvämning uppe i Västerbotten. Det var en dämningslysten tändspoling som hade satt hundratals hektar med skog under vatten. Nu hade han alla fakta om honom och kanske också en förklaring till hans regleringshysteri. Om och när han skulle avslöja vad som drev den intelligente och så i övrigt driftige Krabat fick bero på honom själv. Först skulle den undanskuffade sanningen om skogsbolaget och flottningsföreningens åtaganden i ljusa dagern. Sven Jernring levde upp de här dagarna. Han hade på ålderns höst allt mer saknat de samhällsnära reportagen och inte ledsnat men åtminstone börjat bli mätt på "Barnens växellåda". Fast det var ju genom den som han kommit i kontakt med Lille Victor och den här skandalhärvan. Så med stålbanden runt sina järnhjul som hinder för att han rev upp vägen där han for fram ropade han:

"Mot Lomsjöskogen".

Hemma på Björngården hade redan flera bekymrade bybor samlats. De hade trots sina ansträngningar inte kunnat komma på ett enda sätt att komma åt den eländige Krabat. Snart var de väl tvingade att anlita Busen Bisons tvivelaktiga metoder för att ta sig ur knipan. Att helt enkelt banka vettet ur honom. Gamle BM 10 envisades med att neka till att bistå med råd.

- Ni har i alla år hånflinat åt mej och kallat mej en senil bakåtsträvare, så var så goda, här är er gyllene morgondag. Ta emot den och var för böveln glada, ni skall ju för Ford i våld få vara med att bygga den. Börja med att sätta er hemby under vatten, däm sedan upp hela Östersjön. Då kan ni bygga världens största kraftverk om ni så vill. Men utan min medverkan.

- Jag visste det, vi skulle ha pallat upp dej i ladan vid Vargsjön, jädrans förkrigsprodukt.

Busen Bison hade så god lust att berätta att det var tack vare han och inte Sergeant Boxer som Gamle BM 10 räddats ur Dufvenbergs gripklor.

De märkte inte att Lille Victor var förvånansvärt uppåt denna sorgens och vredens dag. Han kikade hela tiden ut mot vägen för att se om farbror Sven var på väg. För att han skulle komma, det var ett som var säkert.

Direktör Krabat befann sig nu mer än han anade sig i händelsernas centrum. Framför honom låg Björngården med gårdsplanen ockuperad av uppretade bybor. Bakom honom kom farbror Sven tuffandes, på färden mot upprättelse för Lomsjöborna och deras slaktade vattensystem. Likt en härförare körde han vägen fram, rak som en fur och obeveklig i sin föresats. Så kom det sig att ett historiskt vingslag skedde vid Björngården denna vackra sommarförmiddag.

Det var 35 Kraft som upptäckte Krabat där han kom över backkrönet. Visserligen hade Lille Victor sett honom före, men han visste inte hur han skulle göra, nu slapp han göra något.

Som en svärm stridsvagnar omringade de honom. Han blev överrumplad av alla argsinta som trängdes runt honom. Glåporden började komma och även en och annan sten gjorde ärr i hans så vackra lack. "Tänd eld på honom" ropade någon. "Skär sönder däcken" skrek någon annan. "Fram med skärbrännaren, han skall skäras i molekyler, gallskrek Busen Bison, helt i sitt esse. Nu blev Krabat rädd. De tänkte skrota honom ! En gasvagn kom fram och en skärlåga tändes. De i vanliga fall så snälla Lomsjöborna blev nu förvandlade till en pöbel. Just som det brukar bli när man känner sig helt utlämnad och rättslös. Lille Victor började att gråta.

- Stopp där, gör er icke olyckliga, jag kan rädda er ur knipan om ni så önskar.

Det var Jernring. Ingen hade hört hans ankomst.

- Är det inte Sven Jernring, utropade Smed 10 där han stod med den tända skärbrännaren i högsta hugg.

- Jo, jag är Sven Jernring och det är Lille Victor som bett mig att komma till er hjälp. Jag har här i min verktygslåda bevis på att hela regleringen är olaglig. Storforsens Skog AB, Stordalsälvens Kraft AB och Vargåns Flottningsförening har undanhållit viktiga fakta i målet. Utan att de märkt det så hade Jernrings team riggat upp kameror och mikrofoner för att föreviga allt.

- Direktör Krabat, vill ni själv klargöra varför det hastar så med regleringsbeslutet, eller skall vi låta domstolen berätta det.

- Det är slut i alla fall, jag kan lika gärna berätta med en gång. När Flottningsföreningen bildades åtog den sig att återställa allt i ursprungligt skick den dag flottleden skulle avlysas, om de berörda markägarna så ville. Då trodde man att flottningen skulle fortgå för evigt. Så det vågade man skriva under på. Genom bolagens uppköp av skog och utnyttjanderätter stod de snart ensamma om rätten att bestämma över vattnen. Endast tre enskilda namn fanns kvar. När senare föreningen i praktiken övertogs av skogsbolaget glömdes det passande bort. När så rensningarna var fullbordade och man visste att flottningens dagar var räknade så blev de påminda om vad som stod skrivet. Eftersom det nu skulle bli ofantligt kostsamt att återställa, för att inte tala om förlusten av elproduktionen, så snabbutreddes ärendet. Trädde avtalet i kraft så skulle det automatiskt sätta det gamla ur spel.

- Men varför engagerade du dig så hårt i något som egentligen inte angick dej, frågade farbror Sven i vänlig ton. Deras blickar möttes och de visste att de tänkte på samma sak. Den tragiska barndomen, allt stryk och spe han fick utstå, bara för att han var så fascinerad av vattnet, att dämma och styra det. Kölåns dramatiska översvämning med alla följder.

- Måste jag, undrade han bedjande.

- Nej sa farbror Sven.

- Kläm fram med sanningen, krävde Timmer-Kalle och fick bifallande jarop ifrån alla.

- Det behöver han icke. Orsaken kanske ej är av offentlig natur, då skall ej något framtvingas. Det får domstolen avgöra. Den får avgöra hela den här farsartade historien. Var nu nöjda med vad som kommit fram. Men vila icke på däcken för länge. Det gör ej kraftbolaget och skogsbolaget. Så snart de vet att de kört fast så växlar de in på ett annat spår och fortsätter att planlägga regleringen. Endast med visdom, tålamod och sakliga argument kan vi hindra dem. Nu måste blåslampan fram så att de snarast möjligt kommer till skott med restaureringen. När den är genomförd fördyras en ev.reglering. De blir också förlöjligade i än högre grad om de först återställer och så raserar allt. Gamle BM 10 hade talat.

Så kom det sig att i stället för att vara med och bygga ut Vargån så fick Grus-Kalle uppdraget att återställa den i ett så naturtroget skick som möjligt. Fast fisken kunde han inte återställa. Trevlige Terrier skämdes så till den milda grad över sitt aktieinnehav i det skandalomsusade kraftbolaget att han gömde aktierna i en gammal plåtlåda. Kasta dem gjorde han inte för hans luftrenare kunde lukta sig till att de en dag skulle bli värdefulla. Det blev de också. Kraftbolaget klarade sig undan med dryga böter. Detsamma gjorde Krabat, omständigheterna runt honom förblev en hemlighet. Tack vare sin begåvning inom sitt område fick han fortsätta inom bolaget, låt vara som förste regleringsingenjör. Efter några år ställdes han inför uppdraget att så tämja Kölån och precis som han önskat så hett, att sätta sin barndomsby under vatten. Det gjorde han utan att med en min röja vad han kände. Efter fullbordat verk lämnade han de trakterna för att aldrig mer sätta sina däckavtryck där.

Exakt ett år senare ville Tappre BM 20 visa Lille Victor något. Stolt som om det var en skatt han skulle visa tog han med Lille Victor ner till sin kära Utterbrohölja. De rullade i skymningen på mjuka däck ut mot åkanten. Först fattade Lille Victor ingenting, men så började den blanka spegeln att brytas av små vak. Förvånat stirrade han först på vaken, sedan på Tappre BM 20. Han log med hela sin kromlösa grill och sa:

- Jag har alltid vetat att en del av fisken går upp i de små bäckarna och leker där. En del av dem stannar där hela livet, men de flesta vandrar sakta, sakta med bara ett fåtal åt gången tillbaks till huvudvattendraget. Det är för att de skall överleva katastrofer. Men Krabatens regleringar hade nog ingen alls av oss överlevt.

- Då är det en riktig skatt du har här, sa Lille Victor och log.