Kapitel 16.

BM BRUNETT

En nykomling och hans äventyr i den fridfulla Lomsjöbygden.

   BM Brunett hade aldrig gjort så stort väsen av sig. De flesta tyckte nog att han var hjälpsam, trevlig och korrekt. Samt en duktig timmerkörare. En del kallade honom viktigpetter och Belarusanhängare. Jag skall nu försöka reda ut hur det egentligen var med honom.

   Han kom till Lomsjöns by en kall januaridag -64. Då var han ditkallad såsom en fri arbetare, ingen bolagsanställd. Det var mycket körning i skogen den här vintern och än så länge var det bara Bamse som var en riktig skogstraktor. Brunett väckte stor uppståndelse när han kom till Trevlige Terriers mack. Han var så stiligt uppbyggd. Ett rent chassi som var gjort med tanke på skogskörning, inget som stack ut och kunde fastna. Hög markfrigång, mekanisk driven vagn och byggd på nästan enbart standarddelar. Kranen var en smäcker men stark Hiab som väckte avund hos många.

   – God morgon kamrater, en frisk, bitande kyla i dag, inte sant, hälsade han artigt

    Han sa ”kamrater”, så då trodde alla, ja, nästan alla, att han var en öststatsvänlig traktor.

   Han skulle köra åt Storforsens skog AB, uppe vid Storåsen. Där fanns redan Bamse, Gamle BM 10 och ”Bolackarna”. De som kallades ”Bolackare” var Busen Bison och Tragiske T-25. Så var även bl.a. Bestämde BM 21 och prototypen där som huggare. Egentligen skulle det inte behövas fler som körde, men det blev just inget gjort för Busen Bison och Tragiske T- 25. Bamse och Gamle BM 10, de låg i så det räckte och blev över. Men det var många storfräsare som högg, så virket hann snöa över, vilket gjorde det ännu svårare. Gamle BM 10 hade under julhelgen uppsökt skogvaktaren och läst lagen för honom så att färgen bleknat på den i vanliga fall så sturske tjänstemannen. Mellan lagtexterna hade Gamle BM 10 lagt in moralkakor. Framåt nyår gav skogvaktaren upp, han i sin tur gjorde klart för inspektorn att nu skulle det till kraftuttag i skogen, det skulle till en rejäl skogstraktor som kunde köra dubbelt mer än de flesta andra, en BM Brunett. Inspektören hade svårt att hålla god min i detta grymma spel. Rationaliseringar, det var tidens melodi. Nu fick han en riktig anledning att få pröva på nya djärva grepp. En BM Brunett som lyckades i skogen skulle snabbt få många efterföljare, det var han säker på.

   Så tillsynes motvilligt lät han sig övertalas. När han blev ensam igen så skålade med en kolv fylld med en fin årgångsolja. Texas -29.

   Skogvaktaren besökte Björngården på hemvägen och kunde med stor tillfredsställelse berätta att nu var det klart med en ny skogstraktor.

   – Så nu skall det väl bli fart på er andra också, sa han med självsäker min. Det skulle han inte ha gjort.

   - Fart på oss andra, vad insinuerar ni, att Bamse och jag skulle släpa banden efter oss kanske, ut från mina ägor din kapitalistiske betjänt, försök att få fart på ditt egna arbete i stället så slipper vi dylika irriterande och ständigt återkommande vettlösa problem, ut sa jag.

   Inför det utbrottet så fann han för gott att avlägsna sig så fort väglaget tillät. Väl hemma kunde han konstatera att otack, det var världens lön.

   På Björngården for Gamle BM 10 omkring som om han fått fel på varvtalsregulatorn. Ilskan måste få utlopp, annars kokade han torr.

   – Få fart under banden, sa den inpiskade kanalje, att han bara vågade sig till att uttrycka sig på det sättet avslöjar att dekadansen är långt gången. Skogvaktaren och Busen Bison skulle ta en kolvedskörning i Lappland, då frös de sönder på tundran och ingen skulle sörja dem.

   – Lugna ner dig med etthundra varv i minuten nu kan vi ta det lite lugnare när vi får hjälp av en ny traktor.

   – Och vad får dig att tro att det är en sådan undergörande kur att få konkurrens av en stor skogstraktor, vi får sämre betalt och måste köra mer. Det här är min sista vinter i bolagsskogen. Det får bli så.

   – Vad säger du, slutar du att köra i skogen! Bamse häpnade.

   – Åt några andra kör jag ej mer. Men i vår lugna skog skall jag fortsätta med det jag så sorgligt försummat, att ta vara på och vårda vår natur och dess innevånare. Storforsens skog AB får sköta sitt tvivelaktiga värv mig förutan.

   – Men det kan vara bra med en extrakörning om det kniper, det har du själv sagt, protesterade Bamse oroligt.

   – Jag behöver inga extrakörningar längre, vi har så vi klarar oss utan dessa Judaspengar. Men om du vill fortsätta så är det ditt beslut. Jag har satt mitt sista hjulspår i bolagsskogen.

   Bamse måste ta en vända upp i skogen för att smälta vad Gamle BM 10 sagt. Det skulle bli ensamt att köra timmer utan Gamle BM 10. Mer ansvar också. Fast det var ju så det var sagt dem emellan, Bamse skulle växa in i rollen som hemmansägare och så småningom ta över. Det var så mycket att tänka på och ständigt måste han vara beredd på att allt kunde hända. För att komma på bättre humör så körde han ner till Trevlige Terrier. När han svängde in på planen möttes han av en syn som fick banden att tvärstanna. Där stod en röd skinande skogstraktor av en sort han aldrig skådat. Att det var en skogstraktor, det såg Bamse på stakarna och den långa Hiabkranen. Men vilken skapelse, helt otroligt så elegant den traktorn var byggd. Kanske det var den nye som skulle upp till Storåsen? Bamse körde fram till honom och presenterade sig:

   – Goddag, jag heter Bamse, kan det möjligtvis vara ni som ska köra med oss uppe på Storåsen?

   – Goddag själv Bamse, mitt namn är BM Brunett. Ja, jag har tagit körning på Storåsen, trevligt att redan innan få träffa någon som sedan skall bli min arbetskamrat.

   – Du måste vara en hejare att köra i skogen, vilken uppbyggnad, sa Bamse imponerat.

– Tja, jag lämnade Linells där jag är byggd i förra veckan så själv har jag inte hunnit köra något än, men vi skall visst vara riktigt duktiga sägs det. Men du som är en Bamse kan ju köra överallt, eller hur ?

   – Nja, inte överallt, sa Bamse och krafsade med det ena bandet i snön. Jag kan inte lasta så mycket heller och banden kränger av och blir fort slitna. Det måste vara bättre med hjul.

   – Vi får se, det kanske jämnar ut sig i längden.

   - Vi har ett jordbruk, Gamle BM 10 och jag, vill du komma och titta ?

   – Det gör jag gärna.

   - Vad bra, vi åker nu på en gång så hinner du se litet innan det blir mörkt.

   Brunett som hört ett och annat sägas om Gamle BM 10 när han talat med skogvaktaren, ville träffa honom innan han bildade sig en uppfattning. Löst prat brydde han sig inte om, bäst att få fakta först.

   De väckte en viss uppmärksamhet de två, där de kom efter vägen. Först Bamse, liten och med ett klumpigt utseende, band som slamrade och en aning löjlig utan vagn. Sen Brunett, stor och stilig, diskret rasslande kedjor och en silhuett som kunde få vilken konstruktör som helst att sucka av lycka. Han var det stiligaste de sett på länge. En sådan traktor måste vara otrolig på att köra timmer. Det väckte naturligtvis avund, konstigt annars. Snart var de på Knallbacken och Bamse ropade:

   – Där är det jag bor, Björngården heter det.

   Brunett stannade upp och såg ut över den majestätiska vyn med den stora Björngården i fokus. Han blev tagen av byggnadernas imponerande storlek och hur välskötta de verkade vara. Det här måste vara vad som kallas en mönstergård, tänkte han när de rullade in på gårdsplanen. Gamle BM 10 kom och mötte dem.

   – Goddag min bäste herre, jag förmodar att ni är den rekvirerade förstärkningen till timmerkörningen uppe vid Storåsen. Mitt namn är förresten ”Gamle” BM 10.

   – Goddag Gamle BM 10, jo jag skall upp till Storåsen för att pröva på att köra timmer, hur det går är en annan sak, det är första gången som jag skall ut på arbete.

   – Själv så ämnar jag att upphöra med skogskörningar åt Storforsen så fort det pågående uppdraget är slutfört. Det får bli nya starka traktorer som dig som får ta körningar åt de hämningslösa och profithungrande skogsbolagen, men pass upp min bäste Brunett, om de storkapitalistiska krafterna får grepp över dig så är du slav under oket. Den som lever i skuld är icke fri, sanna mina ord min gode man. Försök att vara på din vakt och pass upp för giriga och insmickrande maskiner. Här i byn har vi ”Trevlige” Terrier. Den inpiskade kanaljen gör allt för att få dig att stå i skuld till honom om han kan och han är en mästare i att slå blå dunster i eventuella köpare. Mer än en har fått lämna tillbaka maskiner och ända få fortsätta att betala dessa. Men allt han gör är juridiskt lagligt, så han kan icke kallas för oärlig. Men pass upp när du nalkas dig Storåsen. Där huserar den värste skojaren och tjyvstryker’n som rullat på gummidäck. En avart är vad det är den skapelse som kallas ”Busen Bison”. Den skojaren kommer att sälja dig i delar utan att du vet om det förrän det är för sent. Sov med en lykta tänd och var betänksam med allt han säger och gör. Han har en kumpan också som är hans hantlangare i tvivelaktiga ärenden, Tragiske T-25. Men det är Busen Bison som är farligast, han är utan tvivel monterad med ett sjätte sinne i fråga om att kunna snärja sina offer. Vi som sover hemma på gården kan känna oss trygga, men där uppe går ingen säker.

   – Finns det verkligen sådana traktorer här uppe i er så fridfulla by, det är tråkigt att höra, hur har han kommit hit egentligen?

   Gamle BM 10 skakade på lyftarmarna uppgivet och utbrast:

   – Det var det fördömda Artilleriregementet som tog hit honom. Det var brist på militärtraktorer så de rekryterade söderut, då passade ett gods i Östergötland på att göra sig av med en bråkstake de drogs med. Men inte ens militären fick någon fason på honom, de gjorde honom till kronvrak och låste med en lättnadens avgaspuff grindarna efter en BM 470 Bison som fått det passande tillvalsnamnet ”Busen Bison”. Så efter det så har han plågat inte bara oss utan större delarna av landskapet.

   – Det var ord och inga visor du hade att förtälja mig. Tack för varningen, jag skall nog se upp riktigt med den där filuren, hur det går med den saken visar sig snart. Men nu är det väl dags för mej att köra upp till Storåsen för att se mej om lite med basvägar och ett som annat innan det blir mörkt.

   – Vi kommer i morgon bitti, vi har ju djuren att sköta om, ropade Bamse efter Brunett när han åkte ut mot landsvägen.

   Brunett signalerade och for ut på stora vägen med lätta gungningar och ett diskret rassel från kedjorna.

   Gamle BM 10 såg förnöjt efter honom och sa med tacksamhet och en aning skadeglädje i rösten:

– Sanna mina ord min käre Bamse, där åker en rättskaffens BM: are, nu tror jag nog att Busen Bison får så mycket att arbeta med att han inte orkar med något mera rackartyg denna vinter åtminstone.

   Strax efteråt kom Lille Victor hem i flygande fläng. Han var så bråttom att han inte hann få stopp utan måste köra rakt in i en snövall för att få stopp.

   – Vadan denna annorlunda entré, har du sett spöklokomobilen månntro? Undrade Gamle BM 10 syrligt. ( Spöklokomobilen, ett fasansfullt pysande spöke som syns emellanåt).

   Lille Victor backade så att gnistorna flög runt kedjorna och skakade på huven så att snön rasade. Så utbrast han ivrigt:

- Det har kommit en Belarusanhängare, en stor ilsken rödlackerad Belarus med en enorm kran, han tänker stjäla alla traktorer och ta med dem hem till Sibirien !

   – Jaså, du säger det, då måste det vara han som var här nyss och frågade efter vägen till Storåsen, han skull visst dit och hämta skrot, svarade Bamse med oberörd min.

   - Storåsen, han tänker kidnappa Busen Bison !Lille Victors strålkastare hängde nu som sladdlampor och startveven snurrade runt, runt.

   – Äsch, jag skojar bara. Jag kan aldrig bli klok på hur det har sig att ni två kommer så bra överens. Han är ju en helt normal traktor när ni är tillsammans, men så fort du är mer än 300 meter i från honom då blir han som rena spilloljan. Förresten så heter den du menar BM Brunett och är ifrån Eskilstuna, senare ombyggd av VSA i Filipstad till en skogstraktor. Han är en skogstraktor och inget annat. Det kan du hälsa den där mytomanen Trevlige Terrier.

   – Hur kunde du veta att det var han som sa det? undrade Lille Victor förbluffat.

   – Ja vem brukar det vara som säger mer sanning än han vet, skrattade Gamle BM 10 roat.

   – Är det sant, är han en riktig BM Brunett? Dem har jag läst allt om, de skall vara ena riktiga hejare på att köra timmer. Han vill jag också träffa, snälla ni, kan jag inte få följa med upp till Storåsen i morgon bitti. Lille Victor brann av iver så till den milda grad att trepunktslyften höjdes och sänktes utan att han själv märkte det.

   – Visst får du det. Men undvik att komma i kontakt med Busen Bison, den lymmeln gör allt för att få komma undan arbetet och lura iväg dig på äventyrligheter.

    Gamle BM 10 hade lite svårt att förlika sig med att Lille Victor och Busen Bison umgicks. Men även han måste erkänna att Lille Victor hade ett synnerligt gott inflytande på den

 ”dekadante avarten till BM:are ”. Gamle BM 10 drog sig aldrig för att ge Busen Bison en uppsträckning och knepigt nog så verkade de båda trivas med att skälla och ösa ovett över varandra.

   När kvällen kom med stjärnklar himmel och ett sprakande norrsken så sov nästan alla på Björngården. Ifrån ladugården hördes kornas rassel med bindselkedjorna och det rogivande ljudet av deras idisslande. Katten ”Visco” smög på råttjakt som vanligt. Bamse, Lille Victor och Gamle BM 10 sov i ”vagnslidret” som nestorn kallade garaget. Bamse hade påtalat att det numera fanns elektriska motorvärmare som höll kylvattnet varmt om nätterna, men se det var inget för dem sa Gamle BM 10 bestämt. Det var bara ett påhitt av kraftbolagen för att få sälja mer el. Så det så.

   Nästa dag hade Lille Victor brått med att bli klar med sina sysslor. Han ville ju för all smörjolja i Texas inte bli kvar när de andra skulle åka till Storåsen. Tänk om han skulle gå miste om något spännande! Vad skulle Busen Bison säga när Brunett kom? Det var mycket nu...

   Så bar det äntligen av mot Storåsen. För att förstå det som hända skall så får vi gå bakåt i tiden några dagar och förflytta oss upp till Storåsen och ta reda på vad Busen Bison och de andra hade för sig.

   - De kan köra sina krokiga rötstockar själva, jag skall ha riktigt betalt först, begrips.

   Busen Bison spände sin ena strålkastare i Prototypen.

   Prototypen visste inte riktigt vad han skulle säga. Han vred på framhjulen och sa urskuldande:

   – Det förstår jag att du vill ha bra betalt, men om ni inte kör fram virket så stoppar skogvaktaren avverkningen och då blir vi utan förtjänst.

   – Strejka då din misslyckade T-15. Tur att de inte hann göra så många av din modell innan de insåg att ett gravt misstag skett.

   – Det är rätt Busen Bison, ge dig inte, jag stöder dig, det vet du, eller hur?

   Det var Femfemman, den mest oberäknelige av dem alla som sa det. Busen Bison kunde inte med honom, han var en sjuk konstruktion som bara ställde sig in och skaffade sig fördelar när det passade honom. Själv ansåg han att han var helt ofelbar och alltid utan skuld till all tragik som omgärdade honom. En mästare i att dupera sin omgivning.

   - Visst, så länge du kan få några fördelar så fjäskar du med, din arma felgjutning, hånskrattade Bestämde BM 21.

   Femfemman tittade bedjande på Busen Bison för att se om det fanns medhåll att vänta. Men det gjorde det inte. Busen Bison visste var gränserna gick och Bestämde BM 21 utgjorde en bastant sådan.

   – Ni törs köra omkring här och skrävla och svära nu när inte Gamle BM 10 är här. När han kommer så blir ni tysta era latdrögar. Ni har tagit på er körning och då skall ni baske mej köra också!

   - Det är en sak mellan skogis och oss, sköt ditt du och fäll träd i stället, fräste Busen Bison.

   – Det skall jag göra, för det kommer att behövas när det kommer en riktig skogsmaskin hit som tar lika mycket i ett lass som ni oduglingar inte klarar av tillsammans.

   - Vadå riktig skogsmaskin, tror du att vi är leksakstraktorer, eller vadå ?

  Tragiske T-25 såg ut som det misslyckande han var.

   – Svaret är JA. Ni är ena riktiga veklingar ”Busen Bison”, ”Tragiske T-25” och ”Femfemman”, fy för vattenblandat diesel vad ni är ynkliga.

   - Vem är det som skall komma och hjälpa oss, är det någon du känner kanske, Bestämde BM 21, frågade Femfemman inställsamt, han vände nu luftintaget efter vinden, som vanligt.

– Nej det är det inte, men han heter Brunett och är en BM Boxer som har byggts om till tvåaxlad ledstyrd skogsmaskin av VSAs verkstad i Filipstad. Med Hiabkran och drift på alla hjulen. Specialbyggd för att köra timmer, mycket timmer. Det här är hans första körning.

   – Och hur vet du allt det där då, viktigpetter, snäste Busen Bison förargat. Kom det en storfräsare hit upp då kunde det gå illa för honom själv, det förstod han allt.

   – Skogvaktaren var hit i morse och berättade det, vi skulle få lite i påök om vi höll jämna steg med Brunett och Bamse.

   - Pratade han med dig och inte med oss, vad är det för sätt, stönade Tragiske T-25.

   – Han sa att ni kunde packa ihop och ge er i väg så fort han sett hur mycket Brunett klarade av.

   – Specialbyggd, ha-ha. Den skall vi nog knäcka, skrattade Busen Bison med illa dolt hånflin.

   – Skulle inte tro det, det är nya tider och nya maskiner nu, kom i håg det.

   Bestämde BM 21 blängde på Busen Bison och gav sig iväg ut efter basvägen bort till sitt skifte för att hugga. Han tyckte att det skulle bli en läxa för de där dieseltjuvarna om det kom nya maskiner och satte dem på plats, en gång för alla.

   De andra huggarna gav sig också ut i skogen, fast de var oroliga för vad Busen Bison och hans anhang skulle hitta på. Någonting skulle komma att hända, det kände de ända in till ramlageröverfallen.

   Kvar i skogsgaraget stod de förut så kavata körarna. Femfemman talade sig varm för ett samarbete med Brunett, alltid kunde han utnyttja en främling som intet ont anade sökte kontakt och behövde hjälp, tänkte han för sig själv.

   – Tragiskt det här, nu får vi inte i hop till glykol ens, startgas är väl inte att tänka på något mer, det är slut med oss, beklagade sig Tragiske T-25.

   – Vi kanske kan hjälpa honom tillrätta, då hjälper han oss, eller hur Busen Bison, visst då? fjäskade Femfemman på.

   – Tig era jädrans blötjärnslokomobiler, ni är ju jämliga, utropade Busen Bison irriterat. Ni begriper väl att enda chansen vi har om vi vill rädda färgen på frontplåtarna, det är att vi ser till att den där ”Brunett” misslyckas totalt. Då får skogis ta oss till nåda, men då skall vi allt ha betalt för ståtid också. Det går han med på, för nu hugger de som bävrar där ute. I annat fall får vi se till att Inspektorn råkar få höra om allt virke som ligger här och snöar över.

   – Tänker du skvallra för honom? lismade Femfemman.

   – Nej, det ska du få göra, du som har vanan inne att skvallra på allt och alla.

   Femfemman tokflinade och sa inte alls kunde förstå vad som menades.

– Låt mej sköta det här och håll igen din glappa trut så ordnar det sig. Busen Bison knuffade till honom med frontlastaren och blängde ilsket med sin ena lykta. ( Ofta använder BM:arna frontlastare, vad trodde du ?)

   Resten av dagen tillbringade de med att under Busen Bisons ledning planera för Brunetts fiasko i timmerskogen. När det mörknade så hade de planerat färdigt och segervissa gav de sig i väg på nattligt strövtåg. De tänkte sig över till Långberget där andra ”Bolackare” hade fest.

Festen som de gjorde den äran att närvara var av det vildare slaget. Det här var ett ypperligt tillfälle för de ljusskygga elementen att träffas och göra upp sina tvivelaktiga affärer utan att det märktes. Följdriktigt så var det en ”affärsresa” Busen Bison gav sig ut på. I största hemlighet hade han tagit på sig det högst olagliga uppdraget att märka om timret som kördes ut på avläggen vid Stenån och ute på Stensjön. Det skulle genomföras precis när isarna gick och flottningen skulle till att börja. Märkes virket om tidigare så var det stor risk att falsariet avslöjades. När virket under sin väg mot havet blandades med allt det andra som strömmade ur åarna och ut i älven kunde ingen märka att en viss intressant hade mer virke då än när det avverkades. Det här hade visserligen Busen Bison utövat tidigare, men då gällde det kanske bara ca 100- 200 stockar. Nu var det 3000 timmerstockar av högsta kvalitet som skulle byta ägare. Riskabelt? – visst, men ingen kunde bevisa något. Hoppades han.

   Festen var i full gång när de kom körandes med släckta lyktor för att förvissa sig om att det var riskfritt att visa sig. Läget verkade vara lugnt så de blandade sig med de andra under glada tillrop. Efter en stund så kom den som Busen Bison skulle träffa. Bulvanen för Baggböle Sågverk AB. Nämligen en annan BM 470. Bistre Bison var hans namn. De såg på varandra och körde utan att bli upptäckte in i skogen en bit så att de var ostörda.

   - Kul att få träffa en riktig traktor för en gångs skull, ska det vara lite startgas ?

   Busen Bison öppnade luckan till sin rymliga verktygslåda och halade fram en startgaspatron av armémodell.

   – Tack ska du ha, men jag har just fått en låda själv, harklade sig Bistre Bison.

   – Fått, var då i från, undrade Busen Bison misstänksamt. Det var inte vem som helst som kunde komma över arméprodukter av den sorten. Inte ens en BM 470 hade det självklara privilegiet.

   – Trevlige Terrier hade bytt åt sig några lådor av Sergeant Boxer.

– Sergeant Boxer, nä nu jädrar i min lilla växellåda har det gått för långt. Kontakterna med regementet står jag för, inte den där jädrans bensinaren. Vad fick den där penselmålade militäridioten Sergeant Boxer i utbyte då, inget vettigt hoppas jag.

   – Han fick reda på vem det var som såg till att mobiliseringsförrådet vid Skogsbo blev vårstädat i fjol, skrockade Bistre Bison och väntade upprymt på reaktionen som skulle komma. Han väntade ej förgäves, Busen Bison närapå kreverade av ilska och förskräckelse. Hela framvagnen hoppade och skakade när hans 4-cylindriga Bolinder-diesel började tjuvrusa och misstända mer än brukligt. Det skorrade och tjöt i hans växellåda när han ilsket slog i backväxeln för att få ned varvtalet.

   – Hur fanken har han fått reda på det, har han satt spioner på mig, jag som bara sliter för att få ihop till diesel.

   - Du skrävlar för mycket, konstaterade Bistre Bison lugnt och sarkastiskt.

   För att få samtalet på andra, fast inte desto mindre kriminella basvägar så började Busen Bison att föra på tal deras rätta samtalsämne, timmermärkningen.

   Bistre Bison vred runt sina släckta lyktor för att förvissa sig om att de var ostörda och sa sen i viskande ton på sin absolut lägsta tomgång:

   - Chefen på Baggböle Såg AB, Boxer Berggren sa att du måste märka om minst 4000 timmer, annars tänker han ange dig för polisen för att du märker om timmer olovandes, det är allvarliga saker att syssla med sånt, vet du inte det ?

   – 4000 timmer, är han inte klok, hur ska det gå till, hälsa honom att han skall hålla ord, annars anger jag honom i stället!

   Då började Bistre Bison att skratta så att motorhuven flög upp. Så utropade han glatt:

   – Det skiter han i, om han får sparken så har han ett fallskärmsavtal med Baggböle Såg AB som ger honom 8 miljoner i avgångsvederlag, plus 50000 om året för psykiskt lidande och materialutmattning, vad säger du om det vad?

   – Åtta miljoner i belöning för att stjäla lite timmer, det var som attan, vad får jag om jag åker dit tror du, jo åtta månaders fängelse, inte något annat inte. Fy för tjockolja och vattenblandat diesel vad orättvist allting är.

   Busen Bison sjönk i hop på sina utslitna och nödtorftigt lagade däck, motorn gick ner i varv, men hans insprutningspump, det som vi kallar hjärna, den gick för fullt. Tänk om han kunde få den där Brunett som var helt novis att genomföra ommärkningen av timret. Den gröngölingen skulle riskfritt kunna märka om allt timmer som han körde ner till Stensjön. I synnerhet om det spreds ett rykte om att isen var så svag att endast en sådan fenomenal skapelse som en BM Brunett riskfritt kunde ge sig ut med tunga lass. Tanken på att allt nog skulle lösa sig på ett för honom utomordentligt sätt fick livsandarna att återvända. Med lite tur så skulle kanske Brunett gå i genom isen när allt fiffel var klart, då kunde ingen vända eventuella misstankar mot honom. För att inte tala om hur mycket ovett den där snåle och ogine skogvaktaren Trä-Terrier skulle få av sina överordnade. Framtiden såg helt oväntat mer ljus än skenet från en atombomb.

   - Vi tar oss väl en jäkel för att fira hur otroligt smart jag är, eller hur din citronoljedrickare, skrattade vår egensinnige vän och öppnade verktygslådan.

   Efter en styrketår så återvänder de till festen där Busen Bison genast blir medelpunkten.

   Det var i gryningen som de kom körandes på sladdriga hjul och med misständande motorer. När de kom fram till garaget och just skulle till att köra in för att få sova si-så där en 10-12 timmar, då kom det en stor röd traktor in på planen. Busen Bison kisade med sin enda lykta och såg att den hade en timmervagn och en stor kran. På motorhuven stod det: BRUNETT.

   – God morgon kamrater, en härlig dag för skogskörningar, eller hur?

   - Visst, kör du, vi skall sova, så godnatt Brunett, svarade Busen Bison avmätt och stängde portarna.

   – Vem var det, inte skogis väl? frågade Tragiske T-25 ängsligt, halvvägs inne i drömmarnas värld.

   – Bara en idiotisk konstruktion, sov nu, mumlade Busen Bison och sjönk i hop på sina trötta däck. Det hade varit ännu en hård natt.

    När Brunett förstod att ingen hjälp var att få av de som han nyss stött på, då letade han sig i stället ut till avverkningarna där huggarna var i full färd med sitt arbete. Motorsågarna överröstade varandra och träden föll i ett. Då fick han se några som han kände igen. På basvägen kom Gamle BM 10, Bamse och en BM 230 Victor måste det vara. Ja det var det ju, Bamse hade ju berättat om Lille Victor som tyvärr inte var hemma i går. Det skramlade och tuffade om dem, det riktigt värmde i hans metallhjärta när han såg de fryntliga vännerna närma sig. På långt avstånd tutade Bamse till hälsning och Brunett vinkade med sin kran.

   – Har du sett till den där oduglingen Busen Bison var det första Gamle BM 10 frågade.

   - Han och hans vänner kom samtidigt som mej, men de skulle visst sova, svarade Brunett.

  – Kunde väl tänka mej det, brummade Gamle BM 10 och backade in till sin kälke för att koppla fast den. Han tror att jag som vanligt skall väcka honom och tvinga ut dem att köra, men icke i. I dag skall vi lära dej allt vi vet om timmerkörning och sedan skall du köra fram så mycket virke så att Busen Bison och hans ynkliga vänner får leta sig om efter annat arbete.

    Brunett hade läst på noga och lyssnade noga till de råd han fick. Likaså memorerade han alla detaljer i deras sätt att arbeta. Snabbt tyckte han sig märka att de gjorde en del saker alldeles tokigt, men han sa inget. Först skulle han pröva sig fram. Redan efter tre lass hade han fått in snitsen på att lasta och att ta sig fram efter basvägarna.

   - Det här går ju galant, berömde Gamle BM 10 när de gjorde förmiddagstankning.

   – Tack för det, pustade Brunett. Det är en hel vetenskap det här.

   – Nu har du fördelen att få köra på stick och basvägar som är gjorda med tanke på att vanliga jordbrukstraktorer skall kunna ta sig fram. När det blir dags för avverkningar där det bara är sådana hejare som dig som skall köra, då blir det allt sämre vägar, varnade Bamse.

   - Brunett, kan du lasta åt mej sedan, jag har aldrig blivit lastad med en Hiabkran förut, bad Lille Victor.

   – Visst, men du måste säga till om hur stockarna skall ligga och att det inte blir för tungt.

   – Självklart. Du, är du rädd för Busen Bison ?

   – Det vet jag inte, jag har ju nättopp träffat honom ännu, är du själv då, är rädd för honom?

   – O nej, han är min bästa vän, han luras i bland väldigt mycket med mig, men aldrig att han varit elak på mej. Gamle BM 10 brukar säga att jag har ” ett mirakulöst gott inflytande på den dekadante 470:n.”

   – Då skall du se att han nog är snäll innerst inne, log Brunett och gjorde sig klar för att köra ännu ett lass. Lille Victor följde efter honom och blev som en svans på honom resten av dagen.

   När Gamle BM 10 deklarerade att de skulle ”avbryta sitt dagliga förvärvsarbete”, då var det med stolthet i den gamla stämman. Brunett hade visat sig vara mycket dugligare än vad de kunnat ana. Vältorna nere vid avläggen hade växt sig enorma under dagen.

– Fortsätter du så här så är vi raskt i kapp huggarna, och de får allt överträffa sig själva om vi inte skall få vänta på dem, skrattade Bamse roat.

   -Busen Bison och & torde kunna avlägsna sig från trakten så fort de behagar vakna ur sina eterrus, de göra sig icke längre befogad anledning att närvara vid denna arbetsplats, profeterade Gamle BM 10 högtidligt.

   – Stannar du här i natt, du får följa med oss hem om du vill. I fall du vill slippa ”de där”, undrade Bamse och sneglade mot skogsgaraget.

   – Jag stannar, jag är nämligen nyfikna på att få träffa de så omtalade traktorerna.

   - Pass opp bara, de äro lömska, varnade Gamle BM 10 innan de lämnade Brunett ensam med de fortfarande sovande festprissarna.

    En liten stund efter att de åkt så började det höras en del konstiga ljud in ifrån skjulet. Det dunsade och brakade, hesa röster hostade fram svordomar och så slogs portarna upp och en bedrövlig trio kom ut med hackande motorer och skorrande växellådor.

   – Godkväll, är det till att vakna nu. Brunett såg roat på dem.

   – Tveksamt du, fy för brustna kolvringar hur jag mår, stönade Tveksamme T-25 och hostade så att motorn höll på att stanna.

   – Är det du som är den berömde Brunett? frågade Femfemman inställsamt.

   – Berömd, den där faluröda dyngkälken. Ha, då är jag Ur-Lokomobilen, fräste Busen Bison argt. Han hade ont i topplocket så till den milda grad, det måste ha gått åt mycket av Försvarets Startgas natten som varit. Hans humör var sämsta tänkbara.

   – Vart är den där gamla isterdrickaren Bm-10 nånstans. Kommer han med sitt jädrans predikande i dag också, då skär jag av bränsleledningen, morrade Busen Bison mordiskt.

   – De har gjort kväll och åkt hem.

   – Åkt hem? Utan att skälla på mej ?

   – Vi har kört timmer hela dagen. Gamle BM 10 sa att det nog blev svårt för huggarna att hinna med i fortsättningen.

   – Svårt att hinna med, lille plutt, det ligger virke här så att körningen aldrig blir klar i år. Så det så. Busen Bison flinade elakt åt Brunett. Det var det löjligaste han hört på länge.

   – Du Busen Bison, det är tveksamt om det är så mycket kvar, åtminstone här om kring, jag kan inte se en massavedsbit en gång.

   Tveksamme T-25: s ord fick Busen Bison att hoppa till. Vad i hela oljetråg sa han. Så spejade han i skymningsljuset med sin enda strålkastare.

   – Vad fanken är det frågan om. Har ni kört ut allt virket? Vad skall vi leva på nu då? ”Den moderna tiden medför ökad levnadsstandard.” Ha! Har ni era ombyggda självbindare kört allt timret.

   Busen Bison gav sig iväg ut på avverkningen för att se hur det stod till. Hans kumpaner kom efter. Svordomar och förbluffade utrop hördes i mörkret. Till allas förvåning stod det med ens klart att de var utan jobb. Skogvaktaren hade tagit hit en maskin som körde mer än de tre tillsammans.

   – Det är slut, lipade Fem-Femman och hans frontplåt blev lång och hängde ner.

   - Tveksamt om vi....

   – Håll snattran, båda två. Vi skall se till att den där nymålade plåtlådan får svettas hydraulolja genom slangarna.

   – Hur då, ekade hans gråtfulla kumpaner.

   – Det sköter jag, bet Busen Bison av. Han skulle se till att Brunett ovetandes om att det var olagligt, märkte om timret. När han var klar skulle de tre ”ertappa” honom. Då hade de honom i ett skruvstäd. Kom någon annan på honom så, tja. då blev de fri honom ändå. Naturligtvis tänkte Busen Bison se till att det inte var han som sa åt Brunett att märka timret. Nejdå, Brunett skulle aldrig kunna ens misstänka vem som låg bakom. Men vem kunde tänkas vara så godpumpad och pålitlig och för att inte säga barnsligt naiv att kunna frivilligt leda Brunett i fällan genom att gå i de vattenfyllda och leriga hjulspår som han körde upp. Busen Bison funderade. Körde ut efter basvägen mot ån. Funderade igen. Fortsatte omedvetet att snirkla mellan stenar och stubbar. Snart var han nere vid avläggen där illdådet skulle ske. Funderade ännu mer. Men bara en tänkbar kandidat dök upp. Lille Victor. Hans enda riktiga vän här i det bistra kretsloppet som smält och gjutbar metall. Men inte kunde han väl offra sin lille kompis för Boxer Berggrens skull. Men själv var han ju med största sannolikhet avpolleterad som timmerkörare, åtminstone för en tid. Skulle han då ses ibland timmervältorna så anade alla oråd direkt. ”Varför detta plötsliga intresse för timmer och massaved, något fuffens är på gång, sanda mina jordar”, skulle Gamle BM 10 mala på direkt. Han måste offra Lille Victor, annars skulle nog den där rundbarkade Boxer Berggren se till att det blev Duvenbergs på direkten. Undras vad som kommer att hända med Lille Victor om han åker dit, våndades Busen Bison för sig själv. Han skulle nog få lämna den fina Björngården och alla sina älskade djur. Skiljas från alla vänner som betytt så mycket för honom. Alldeles säkert skulle han leta reda på Busen Bison själv och ta ett oljedrypande farväl av honom. Utan att veta att han just i det ögonblicket talade med anstiftaren och förrädaren i fråga.

   – Neeejjjj, skrek Busen Bison och körde med flit rakt in i en frötall så att kottar och grenar föll som ett sommarregn över honom.

   – Inte Lille Victor, mumlade han och svimmade av smällen. Han gled in i sina mardrömmars värld och där fick han stå hjul mot hjul med sin skapare: Ur-lokomobilen, Munktell typ 1. Busen Bison vaknade till och kände inte igen sig. Det var mörkt som i ett oljetråg och varmt. Mycket varmt. Plötsligt hördes ett hemskt pysande och ett starkt ljussken bländade honom. Han stelnade till av skräck när han hörde den gastkramande stämman som ljöd:

– Busen Bison, vare kommen till de nedsmältandes kvarter. Här finna du icke någon frid förrän du sonats med din skapare.

   – Ja pappa, vad vill du? pep Busen Bison och försökte göra sig så liten som möjligt.

   – Kalla mig icke fader, du djävulens felgjöt!

   - Felgjöt !

   – Ja just felgjöt, du som är skapad av en misslyckad process vid Iggesunds Bruk anno -56. Det är tack vare dig som det så en gång stolta järnbruket numera fått inskränka sig till att producera kartong och papper.  

   – Ja men det är väl bra produkter, eller?

   – Det vore det nog om det inte stod inpräntat i varje kartongmaskins hjärna att det är du Busen Bison som är roten till allt ont här i världen. På baksidan av varje ark  så präntar de:

   – ”Busen Bison, Judas av Lomsjön”.

   – Judas, va då Judas, nu får nu allt förklara dig innan jag rakar ur eldstaden på dig, ångpanneidiot. Busen Bison ångrade sitt utbrott med ens, men att vara efterklok brukar sällan hjälpa.

   – Såå, ditt humör är sig likt i alla fall, om jag nu ville så skulle jag låta Asa-Tor krossa dig med  hammaren Mjölner, men det får bli senare. Svara nu på frågan varför du med falskt uppsåt gav din ende riktige vän, Lille Victor uppdraget att lura Brunett till att märka om virket. Brunett fick som straff att för sin resterande livslängd köra sprängämnen vid gruvan i Kiruna. Det farligaste av alla jobb. Lille Victor, den stackars lilla BM:aren, han blev bannlyst i Lomsjön med omnejd och får nu dra efter vägarna som en tiggare.

   – Nej, säg inte så, det är inte sant. Inte Lille Victor väl?

   – Jo, just Lille Victor och det är ditt fel.

   - Men, hur i allsin dar kan det komma sig att jag är här, är jag död, flämtade Busen Bison förskräckt.

   – Du blev lurad av Boxer Berggren. Hans underhuggare gav dig en överdos startgas så att din motor sprängdes. Sedan lät de Dufvenbergs Traktordemontering ta hand om de sorgliga resterna.

   – Dufvenbergs, vilket öde. Busen Bison höll nu på att tappa luften i däcken alldeles. Tänk att han hade slutat sina dagar på det förnedrande sättet.

   – Det var väl många som saknade mig i alla fall? försökte han.

   – Alla fordringsägare.

   - Inga andra?

   – Det var väl tillräckligt många.

   - Men Lille Victor då, lite måste han väl sörja mej ändå ?

   – Han kommer att bli så besviken på dig att han med brustna kolvringar och läckande oljepump låter sig krossas under Lapplandspilen.

   - Nej, sluta ljug, inte kommer väl han att göra det...

   – Jo det skall du veta, du det yttersta beviset på dekadansens fullbordan, hans sista ord kommer för övrigt att vara. ”Oh farväl du grymma värld, utan min trogna vapendragare Busen Bisons vänskap är detta ingen tillvaro för en sann och oskyldigt dömd BM: are.

   – Lapplandspilen, Lille Victors store idol som han aldrig fått se, kastar han sina Goodyear Fieldmastermönstrade däck framför honom. Vilket grymt öde, stönade han och blundade.

   Busen Bison sveptes tillbaka till jorden och vaknade till under tallen. Det värkte i topplocket och framaxeln. Förskräckt såg han sig om för att se om Ur-lokomobilen fanns i närheten. Det gjorde den ju inte. Busen Bison förstod att han svimmat och inbillat sig alltihop, men tanken på att Lille Victor skulle råka illa ut gjorde honom så ångerfull att han höll på att bli tokig. Men om han inte märkte om timret åt Boxer Berggren så var han säker på att han skulle sluta som Ur-lokomobilen sagt i drömmen. Vad i hela världen skulle han göra för att ta sig ur knipan? Han måste svälja förtreten och be om hjälp. Men av vem? Det var nog ingen som ville blanda sig i hans nattsvarta affärer för att hjälpa honom. Lille Victor förstås, men han skulle hållas utanför det här. Ju mer han funderade så blev han allt mer övertygad om att det av alla traktorer, var just den som alltid grälade och höll förmaningstal om lag och moral för honom som var den ende att fråga om hjälp. Gamle BM 10. Han ville nog ge Boxer Berggren en näsbränna för alla de gånger som han försökt att skoja av honom skog. Men vilken straffpredikan det skulle bli. För att inte tala om alla de eftergifter som säkert Gamle BM 10 skulle avkräva honom. Fast det hade han gjort förr och nog aldrig trott att Busen Bison skulle hålla det.

   Han kände sig lite bättre till mods och tänkte att det bara var rätt åt den där snikne Boxer Berggren om han blev avsnäst en gång för alla. Men vad skulle han ta till för hemskheter för att hämnas sedan? För hämnas, det skulle han allt göra. Risken var ofrånkomligen mycket stor att någon ”olycka” skulle hända Busen Bison.

   – Att jag aldrig kan hålla grillen när det är olagligheter på gång, märka om timmer åt Boxer Berggren, hur i all världen kunde jag lova att gå ärenden åt en sådan. För honom är det ju bara stickor med några tusen stockar hit eller dit. Det han är ute efter är ju bara att få utnyttja och förnedra andra genom att få dem att rulla hans ärenden, mumlade Busen Bison för sig själv. Men nu måste jag ta mej ner till Lomsjön för att övertala Gamle BM 10 att hjälpa mej, tänkte han och suckade. Det här var rent ut sagt förnedrande.

   Fast egentligen så var det ju tack vare Busen Bison som Gamle BM 10 fortfarande var i trafik. Men alla trodde att det var Sergeant Boxer som räddat honom. Den smilfinken. Till råga på allt så hade han fått en medalj på A-regementet. I själva verket ville militären avskeda honom för tjänstefel, men när nu alla på miltals avstånd blev så glada att den så aktade Gamle BM 10 räddats undan demontering så passade militäridioterna på att sola sig i glansen. Därför kände de sig tvingade att dekorera Sergeant Boxer. De hade ju en hel låda med medaljer och eftersom Sverige tydligen aldrig ville bli med i ett krig så var det ju skoj att över huvud taget få dela ut en medalj. Det värsta var att Busen Bison inget kunde göra, då skulle Sergeant Boxer sätta dit honom en gång för alla. Så hur mycket han än ville så kunde han ej berätta sanningen för Gamle BM 10. Förresten så skulle han aldrig tro honom om han började att berätta om jultomten, vars släde Lille Victor dragit åt honom över himlen.

   – Otack är världens lön, sa han högt och vände för att ta sig ner till byn. När han passerade skogsgaraget ropade Tveksamme T-21:

   – Vart har du varit, det är tveksamt om vi kan stanna här…

   - Stick iväg då.

   – Vart är du på väg, behöver du hjälp så vet du att jag alltid ställer upp, ropade Fem-femman.

   – Skjut dig själv och skit i andra, mumlade Busen Bison och svängde in på basvägen som så småningom mynnade ut nere i Lomsjöbyn. Väl därnere började han att gruva sig för att träffa Gamle BM 10. Nu skulle han väl få soteld i avgasröret när han fick höra att Busen Bison ville ha hjälp med att klara sig ur en skurkaktig knipa. Men samtidigt så gillade han också att få släppa luften ur däcken för sådana som Boxer Berggren. Jag får snart nog veta hur det går, tänkte han sammanbitet och satte kurs mot Björngården.

   Så var då Busen Bison framme och körde direkt fram till Gamle BM 10 som höll på att lasta ett hölass som han skulle köra ut till rådjuren.

   – Söker du jobb som bonddräng, du lär visst ha satt ditt sista däckavtryck i bolagsskogen, sa Gamle BM 10 med sarkasm i rösten.

   – Du måste hjälpa mej, jag har lovat Boxer Berggren att märka om en massa timmer åt honom, men nu har jag ångrat mej, men jag blir alldeles säkert dumpad i en bottenlös tjärn om jag inte gör som han vill. Den enda som jag tror vill och kan hjälpa mej är du Gamle BM 10.

   Gamle BM 10 spärrade upp lyktorna och spände blicken i Busen Bison. Efter en lång stund så sa han till Busen Bisons lättnad:

   – Jag hjälper dig i din kamp mot Boxer Berggren, vilken skall få erfara att han icke är osårbar. Fast du förtjänar inget bättre öde än det du själv ställer till för dig. Minns detta Busen Bison.

   – Tack Gamle BM 10. Du anar inte hur lättad jag blev. Hur ska vi göra?

   – Överlåt åt mej att lägga upp strategin inför denna manöver. Du har ingen eller ringa erfarenhet om hur man lagligen löser ett problem. Tyvärr. Vilka är dina planer för de närmaste dygnen, i avvaktan på motangreppet på fienden?

   Busen Bison anade vad som skulle ske, men förstod att han inte hade friheten att välja sin sysselsättning, inte just nu i alla fall.

   – Inget särskilt, har du nåt jag kan hjälpa dig med, måntro?

   - Det råkar sammanfalla som så att vi ämnar just i dessa dagar köra ut stallgödsel på åkrarna, i fall du förstår vad jag menar....

   Busen Bison svalde förtreten. Tänk att det blev så här varje år. Han fick köra skit på Björngården. Hur än han försökte så nog stod han där med gödselspridaren varje år. Typiskt. Boxer Berggren hade väl aldrig sett en stallgödselspridare. Men i dag var det helt fel tillfälle att bråka om det.

   Så kom det sig att Busen Bison under två vackra vårvinterdagar sågs sprida stallgödsel på de snötäckta åkrarna. Det var inte så mycket snö så det gick bra trots hans dåliga kedjor.

   När han var klar och hade varit hos Trevlige Terrier och tvättat sig själv och spridaren, backade han in den i ”lidret”. Så kom Gamle BM 10 och förkunnade att nu var ”Operation Baggböleri” klar att iscensättas. Det var en lysande plan, tajmad och klar in i minsta detalj. Den gick ut på att Busen Bison skulle rapportera för Boxer Berggren att märkningen var gjord, fast det var den egentligen inte. Så skulle de kapa tunna trissor av några timmerstockar, märka dem med bolagets stämpel och smussla in desamma in till vedgården på Baggbölesågen. Så skulle polisen få ett hett tips om att Boxer Berggren märkt om 4000 timmer och att bevis fanns på sågverkets vedgård. Sedan föll det på Busen Bisons lott att få Boxer Berggren att tro att det hela var en komplott från Sergeant Boxers sida. Med ett hot ifrån den ökände Sergeanten som skulle kunna starta ett krig för mycket mindre, så skulle nog Berggren bli svettig om topplocket. Det var här det gällde, sa Gamle BM 10. Allt byggde på att värmen skulle få isarna att gå upp och hindra Polis och Boxer Berggren från att kontrollera ommärkningen. Hann polisen kolla allt virke, vilket egentligen var omöjligt, skulle de se att allt var en bluff. Boxer Berggren visste på ett ungefär var han skulle leta och det vore synd om han inte skulle få lida ända fram till senhösten då sorteringen nere vid kusten var klar. En näsbränna skulle det bli i vilket fall som.

   - Men om han tror att det är jag som ligger bakom allt, då är det färdigt ändå, fräste Busen Bison irriterat.

   – I detta avseende torde du icke ha något alternativ, såvida en bättre lösning av problemet ej framställes av dig personligen.

   - Just det ja, hur man än vänder sig så har man bakaxeln bakåt, suckade Busen Bison resignerat.

   – Din situation är vad man kallar en smula prekär, men ge ej tappt. Det finns ingen som hjälper Boxer Berggren om det börjar lukta bränt gummi om hans däck. Så använd din sedvanliga fräckhet och fantasi så ordnar allt sig. Men kom ihåg, skulle du hamna i klammeri med rättvisan så kommer jag icke att vidkännas något, förstått!

- Ja, jag fattar startveven.

– Vidare så går det åt tolv meter prima sågtimmer för att ordna falsariet med de avkapade stockändarna. Du köper det av mig mot rimlig ersättning, eller hur ?

   – Jaa, är det något mer? morrade Busen Bison ur luftrenaren.

   – I så fall får du reda på det, iväg till vargens kula nu, så skall jag ombestyra litet annat under tiden.

   - Vargens kula, snarare järnverkets smältdegel.

   Busen Bison anträdde färden ned mot staden. I vanliga fall var det med full fart och med glädje. Men inte denna dag. Nu körde han på en låg växel och med lågt motorvarv. Allt för att få tid att fundera över vad han gett sig in på, inte bara det som han nu satt fast i, utan hela sin tid här på jorden. Allt ifrån monteringshallen i Eskilstuna och hela sin vingliga framfart tills nu. Ju mer han drog sig till minnes, ju saktare körde han också. Till slut vek han in på en gammal igenbuskad basväg och stannade. Vem som helst utom Busen Bison skulle vara helt knäckt av alla händelser han drog sig till minnes. Alla utom han. Ja sliten av ett hårt liv med ett högt varvtal, det var han. Men knäckt? Nejdå, fast ovanligt lågväxlad.

   Allt började i samma sekund som han fick liv i monteringshallen hos Bolinder- Munktells i Eskilstuna. Det första han fick erfara var hur våldsamt de drog efter alla hjulbultarna på honom. Redan då fick omgivningen erfara hur temperamentsfull han var. Sedan när de skulle genomföra slutprovningen så vägrade han. Vilket liv det blev. Till slut så skrev de ut ett provresultat utan att ha fått genomföra ett enda prov på honom. Då blev han nöjd. Men inte fabrikschefen.

   – Hur i alla navreducerade bakaxlar ska vi kunna leverera en ny traktor utan ett enda bevis på att den är funktionsduglig? För att inte tala om fabriksgarantierna, den attans traktorn måste vi försöka sälja utan garanti och till starkt reducerat pris. Det är det värsta jag varit med om, rena kommunistfasonerna!

   Så kom det sig att han fick öknamnet ”Busen Bison". Efter ett jättelikt bråk med sina antagonister ute på uppställningsområdet som slutade med att nio traktorer av olika modeller blev mer eller mindre totalkvaddade så fick Busen Bison ”knalltransport”.  Till ett storgods i på Väst- götaslätten. Där accepterade han faktiskt tillvaron ända tills han fick reda på att godset ägdes av en bror till fabrikschefen på BM och att han med vilje gjort honom till den han blivit, bara för att hans rike knös till bror skulle få en billig traktor. Så då blev det ett liv som alla i socknen talar om än i dag. Efter att Busen Bison eldat upp hatet mot överheten hos alla självgående maskiner på godset så att det blev en storstrejk så fanns det bara ett alternativ kvar för honom. Traktordemonteringen. Men i sista stund så rekryterade militären honom och han hamnade hos det berömda Artilleriregementet som ständigt är ute och vädrar sina kanoner.

   - Där skall han väl ändå få lära sig vem som bestämmer och att lyda order, skockade de två bröderna och tog itu med nästa affär, godset behövde ständigt nya maskiner och av någon underlig anledning så fanns de alla att införskaffa inom Bolinder- Munktells intressesfär, konstigt, eller hur….

   Busen Bison eskorterades av mötande militärpolis ner till järnvägsstationen där ett militärt tåg stod. Vagn efter vagn var lastade med olika modeller av traktorer, allt från T- 31: or och kultändare till alldeles nya BM 350 Boxer. Det tutades och varvades, dieselröken låg som en dimma över stationen, svordomar flög genom luften och överallt MP och andra militärer. Busen Bison konstaterade snabbt att det här var det värsta sortens kaos som kunde tänkas.

   Så ställdes han för första gången inför Sergeant Boxer. Det mötet kom ingen av dem att glömma. På den tiden var Sergeant Boxer befälhavare på rekryteringstågen, som likt en rosthärd drog fram över landet.  Likt en självgående lokomobil stod han där och jäste när han spände lyktorna i Busen Bison.

   – Är det du som är den felande länken från BM i Eskilstuna.

   – Felande, är någon felande så är det väl en sån militäridiot som du. Krigsidioter som bara är ute efter mer anslag till idiotiska kolonnkörningar.

   – Ta in honom i vagnen längst bak och se till att han är tyst. Slå sönder motorblocket om det behövs, fräste Sergeant Boxer åt Militärpoliserna som stod och väntade.

   Busen Bison förstod att tiga den här gången. Men militärtraktor, det tänkte han inte vara. Aldrig. Men kronvrak, det lät bra tänkte han elakt.

   Efter tre kaotiska månader på Artilleriregementet hade alla befäl fått nog. Sergeant Boxer gjorde allt för att få honom avskriven, Han hade nämligen en del mystiska affärer med militär materiel som Busen Bison snabbt snokat reda på och hotade att avslöja om han inte kom utanför stängslet så fort som möjligt. Så en dag blev han hämtad av en skogvaktare från Storforsens Skogsaktiebolag och utrustad för timmerkörning i trakterna av Lomsjön. Halvband vägrade han att använda.

   – De där fängelsekedjorna får andra bära, inte Busen Bison, aldrig, var hans svar.

   Skogvaktaren som blivit rikt upplyst om vad denna nya hjälpreda hade för åsikter om det mesta lät honom hållas. Bolaget hade trots allt erhållit en viss summa pengar för att ta emot honom och misskötte han sig så kunde de enkelt och bekvämt avskeda honom. Men först så skulle han nog få erfara vem som bestämde här, tänkte skogvaktare Trä- Terrier elakt. Vad han inte kunde tänka sig var att Busen Bison skulle att komma att bli Lomsjön trogen och även verksam i skogen, låt vara under Timmer- Kalles ansvar.

   – Tja, förtjänsten blir mycket mindre för din del men det är dit bekymmer. Du kan ta någon av de mindre ÖSA- kälkarna.

   – Om min förtjänst blir mindre, då blir också skojarbolagets förtjänst mindre, förklara det för dina överordnade om du kan, viktigpetter, svarade Busen Bison kyligt och valde den minsta kälken han hittade. Plus ett par snökedjor som han lovade att slita så lite som möjligt på.  

   Skogvaktaren blev för första gången på länge svaret skyldig. Den här utvecklingen hade han inte tänkt sig precis. Skulle de bli tvungna att dras med en som drog ned resultatet! Med deras godtycke till och med. Nu måste han hem och tänka över detta. Så han gav den motsträvige BM 470: n instruktioner om vart han skulle åka och for själv hem.

   Busen Bison trivdes faktiskt där han tuffade fram längst basvägen upp till avverkningen. Fast han svor på att arbeta så sparsamt som möjligt. Det var biljetten till frihet från förmynderi, och träldom. Framme på avverkningen mötte han den som för alltid skulle komma med moralpredikningar och sensmoral för honom, fast det skulle även bli en djup vänskap. Gamle BM 10 gjorde intåg med rökringar och allt som hör en gisten kultändare till.

   – Busen Bison förmodar jag?

   - Just det, nyss avskedad från mord och brand- regementet uppe i skogen, nu här för att göra livet surt för er.

   – Ja på Bolinder- Munktells monteringshall och tillika hos storgodsägaren som är bror till fabrikschefen i Eskilstuna, där lyckades du till fullo ställa till med kalabalik utan dess like.

   - Hur i alla kullager vet du det, utbrast Busen Bison förvånat.

   – En traktor som fått en viss insyn i hur makten och kapitalet fungerar vet en hel del. Sen så har jag kontrollerat vad de båda skojarna har gemensamt.

   – Varför då? Ingen kan ändå något bevisa, eller hur.

   – Nej, men det skadar aldrig att veta hur potatislandet ligger till. Därför vet jag också att det inte enbart är dit fel att du är som du är.

   – Vad då är som jag är, vill du ha oljesumpen spräckt eller vad? Eländiga tvåcylindriga kultändaremissfoster.

   – Att du är så snarstucken till exempel.

   – Snarstucken, nä ju jädrar i mina ventilfjädrar får du förklara dej! skrek Busen Bison helt upp i toppvarv.

   – Min bäste herre! Nu får ni allt ta tillfället i akt och visa lite gammalt och hederligt varvtal. Icke över 1200 varv per minut. Basta! Gamle BM 10 hade behärskat sig till sitt yttersta för att tala som traktorer i allmänhet men nu hade han fått nog.

   – Ursäkta en yngling ditt gamla konversationslexikon, men torde icke denna konversation nu till fylles hava vad de inom Statens järnvägar skola så smått skämtsamt undslippa sig att ha kallat

 " spårat ur "?

   Gamle BM 10 höll på att baktända av förvåning. Vilket svar på tal! Av en avdankad Bison till på köpet.

   – Vad falls, ernår min herre en viss standard på sitt sätt att uttrycka sig, trots sitt en aning svärtade rykte?

   – Om mitt minst sagt säregna konversationsobjekt måhända kunde underlåta sig att hemfalla till petitesser så kanske vi kunde komma till en slutsats och ett inslag av vad de lärda kallar " sens moral? "

   – Sens moral i detta advekata fall kan icke annat bli än ”döm ej traktorn efter registreringsbeviset".

   – Sant i den oljesumpen Gamle BM 10. Vi kommer nog att få tillfällen att hemfalla åt många dispyter i framtiden, om du inte går och skär ihop av all din äckliga präktighet du har i smörjoljan.

   Så slutade deras första möte. Efter blott fem veckor hade Busen Bison fått det av alla så efterlängtade avskedet från Storforsens Skog AB. Resten vet vi.

   Busen Bison vaknade upp ur sina oljefyllda tankar och satte full fart in till Boxer Berggrens kontor.

   – Skulle inte jag klara av en avlagrad sågverkspatron, jag, Busen Bison som fått godsägare, militäridioter, en bensindriven skogvaktare att gråta och en gammal kultändare att baktända av pur häpnad. Sällan pinka Munktellare.

   Med de orden körde han rakt in i vad han nyss ansåg vara järnverkets smältdegel. Rakt in på Boxer Berggrens garageplan och signalerade allt han kunde. Direkt kom två av flottans torpeder

utfarande och haffade honom med sina urstarka Bergsjölastare. De bar in honom till Boxer Berggrens helt träinredda privata garage och släppte bryskt ner honom på betonggolvet.

   Boxer Berggren hånlog med sin förgyllda grill och undrade hur det kändes att bli fångad av starka Bergsjölastare.

   – Du Boxer, ÖSAs allgrip skulle mosa dina leksaker i ett nafs!

   – ÖSA, ÖSA och återigen ÖSA, det namnet gör mig galen, jag skall knäcka det förgjordare Alfta- företaget med sina jädrans halvbandare, Nallar och allskönt tillbehör för skogsbruket!, skrek Boxer Berggren galen av ilska.

   – Innan du får brustna ventilfjädrar så vill jag upplysa dig om att snuten just gjort en razzia på din bondsåg och lär ha hittat tusentals med ändkap av knivfurastockar med Storforsens märke på.

   – Spilloljesnack! Du kan väl inte vara så dum heller att du tänkte elda upp bevisen på min såg.

   – Inte jag inte. Mina bevis är uppbrända. Men Sergeant Boxer, han är visst lite putt på dej…

   – Sergeant Boxer. Den inpiskade kanaljen, den ärans femtekolonnare, den, den förrädaren! Brölade Boxer Berggren och körde fram till sin exklusiva oljebar och halsade en deciliter motorolja av bästa årgång.

   Busen Bison dolde sin skadeglädje och fortsatte:

   – Han vill visst bli kvitt dig, militärtraktorn där.

   Just då sprängdes portarna och in vällde polistraktorer med tjutande sirener. Boxer Berggren med hantlangare haffades. Busen Bison som för första gången under sin driftstid lät sig oskyldigt arresteras gjorde ett visst motstånd. Allt enligt Gamle BM 10: s plan. En plan som Busen Bison gillade mer och mer.

   Det blev förhör och korsförhör. Boxer Berggren satt allt djupare i sitt myrhål. Inte ens en Stor- Nalle med band och drivning på vagnen skulle ha kunnat få loss honom. Nu hängde planen på utetemperaturen. Den steg. Dag efter dag satte våren in sina krafter. På morgonen den dag när polisens utredningar och stela byråkrati gjort sitt skulle så krim göra sin undersökning på avlägget. Boxer Berggren hade i väntan på fortsatt utredning lyckats med konststycket att bli frisläppt av sin advokat. Advokaten var en nu förmåga som snabbt gjort sig ett namn hos de sofistikerade ekonomiska brottslingarna. Hans öknamn var ”Halvband Nelson”. Egentligen hette han Pellets Klensson och kom från Sundsvall. Nu var han kallad att rentvå Boxer Berggren och tillskansa honom ett gigantiskt skadestånd. För sitt arvode drömde han om att bygga upp en Tractorpullingbana ute vid Bergsåker. Där skulle spel och dobbel kunna ske helt lagligt, nja, nästan i alla fall.

   Men Boxer Berggren hade inga illusioner om snabba pengar för en gångs skull. I den varma vårnatten slirade och sladdade han längs basvägarna upp till avlägget där Sergeant Boxer så illfundigt märkt om Storforsbolagets virke med Baggböleriets egen stämpel. Måtte han hinna dit före polisen. En splitter ny motorsåg av märket Homelite satt fastspänd på hans kondensdrypande motorhuv. Det var en muta ifrån en gangster i Chicago. Med den tänkte han kapa bort alla märken som Sergeant Boxer så illistigt satt dit. Hann isen gå och med den timret då var det bara en lång sommars färd mot skiljet ner vid Byn.  Det kunde dröja ända till augusti innan allt virket var registrerar. Så länge tänkte han inte vänta på sin dödsdom. Vattnet forsade runt hans splitternya radialdäck av senaste modell.

   Månen spred sitt fotogenglänsande sken ut över de vattenfyllda myrarna. Nu var han ensam, så ensam som bara en stackars storfräsare i brant utförsbacke kan bli.

   Så var han då framme vid avlägget. Virket var redan nedpressat i isen och vattnet som strömmade fram över selet frätte på isen så att det hördes. Med skakande styrleder och ryckiga kopplingsrörelser körde han ut i det halvmeterhöga vattnet. Lättad kände han hur framhjulen steg upp på isen och han gasade på lite extra. Snökedjornas sylvassa broddar grep tag i isen och han hävde upp sig på den sviktande isen. Med en hackande insprutningspump och överhettat kylvatten så tänkte han att det var allt tur att han köpt isracingkedjor i alla fall. Isen gungade oroväckande där Boxer Berggren i skydd av mörkret sakta rullade fram emot timmervältorna. Som spöklokomobiler ur det förgångna låg vältorna där. De liksom bara väntade på att han skulle komma tillräckligt nära så att de skulle kunna hämnas på honom. Lättad så stannade han framför den första vältan. Vattnet nådde upp till bakhjulsnaven men nu var han genast lite morskare. Med ett elakt flin på grillen så tog han loss motorsågen och drog i gång den med ett snärtigt ryck. Ett ryck så snärtigt att isen med ett slurpande läte försvann under honom. Med motorn rusande i panikartat varvtal och snökedjor som piskade upp vatten och is flera meter upp i den varma vårnattens mörker så sjönk Boxer Berggren djupare än han någonsin gjort förut. Han sjönk till botten i ett av Stenåns hemlighetsfulla stora höljor.

   Samma natt och som av ett ödets nycker så befann sig BM Brunett just i detta ögonblick på den motsatta stranden. Han var ute för att om möjligt få uppleva när det blev isgång i Stenån. Denna natt trodde han att isen skulle släppa sitt grepp om stränder och stenar och låta ån bära sin börda av virke på sin breda rygg. Så hörde han hur en traktor närmade sig på andra sidan ån. Förvånat släckte han sina ljus och lyssnade. Så, där i en strimma månljus kom en BM Boxer körandes rakt ut i ån.

   – Stanna, isen bär inte! Skrek BM Brunett allt han orkade. Men försent. Som en u- båt sjönk den mystiske nattåkarn ned i det kalla mörka vattnet. Utan att tveka körde BM brunett ned till ån, vände sig och backade ned i ån. Isen var så dålig att hans vagn sjönk direkt. Snabbt drog han ut lite vajer ur sin frontmonterade ÖSA- 101 hydrauliska vinsch. Det var ett provexemplar som Martimer Höstberg på ÖSA hade övertalat honom att prova denna vinter.

   – Inget som skall hålla i skogen bör vara mer komplicerat än ett järnspett, hade han sagt när hans driftige anställde monterade vinschen.  Denne anställde var den ditintills märkligaste konstruktion BM Brunett skådat. Han bestod nämligen av en avkortad Volvo lastbil med gamla vesselband monterade. Med denna konstruktion hade han kört timmer på Grannäsens is i upp till 80 km i timmen! Inte undra på att Martimer Höstberg som ägde ÖSA anställt honom. De var ju lika fantasifulla och driftiga både två.

   – Hydrostatdrift, det är framtidens drivkälla, sanda mina spår, ropade Höstberg efter BM brunett när han fortsatte sin tågresa från Alfta station.

   Nu hade han verkligen användning för vinschen. Han kopplade den runt stammen på en stadig fura och ryckte till tre gånger för att förvissa sig om att den satt som den skulle. Sedan lät han vajern löpa ut i samma takt som han backade sig själv allt djupare ned i det kalla isvattnet. Allt djupare gled han ned men bottnade innan luftrenaren tog in det dödliga vattnet. Så svängde han sin långa kran bakåt och tände alla lampor som fanns att tända. Genast fick han syn på den sjunkna traktorn och sänkte gripen med vidöppen käft ned genom vattenytan. Nu var det inte tal om att vara känslig på reglagen utan så fort han kände att han fått grepp över ett av framhjulen så nöp han åt så hårt att det tjöt i hydrauliken. Med tjutande vinsch och spinnande kedjeklädda däck drog han den sjunkna traktorn upp på terra firma. Till sin förvåning så såg han att det var den ökände Boxer Berggren han dragit upp. Många andra traktorer hade nog låtit den eländiga boven återvända till det korrisionerande klimatet under vattenytan, men åt det hållet hade inte BM

Brunett ens en halvliters dieseltank. Tvärtom, han tog ur sin första hjälpen låda fram startkablar och gjorde en elöverföring på Boxer Berggren. När BM Brunett tryckte in startknappen på den halvdrunknade Berggren, då sprutade Stenåns humusfärgade vatten ur avgasröret, motorn hackade och hackade, började tända på en cylinder, men för varje sekund kände BM brunett hur kraften svek. Men så gick den vattenskadade BM 350: n igång. Kondensröken spred ett moln omkring den, han varvade vilt för att så gå ned till normal tomgång igen.

   Boxer Berggren öppnade sina vattniga strålkastare och såg på den vattendrypande räddaren framför sig och i ett stadium som nog får betecknas som eterliknande, skulle han just till att tacka sin räddare i höljan. Men då hördes ett enormt brakande och knakande.

   - Hurra, isen går timret bär i väg, skrek hans räddare och riktade alla sina ljus ut över ån.

   – Nej, inte det, din jädrans kommunist, har du låtit isen och virket gå, dig blir det synd om.

   Häpet undrade räddaren i höljan hur det kunde vara han som orsakade naturens gilla gång, men han fick inget svar. Inte den natten i alla fall. Boxer Berggren försvann som av en avlövning med hormoslyr. Inte bara ifrån den brusande Stenån utan även ifrån Sverige. Inte genast, men så fort hans åtal blev nedlagt i brist på bevis, ja allt var ju ett falsarium ifrån Gamle BM 10:s sida.

     Den gigantiskt stora fallskärmen utlöstes och med den under motorhuven emigrerade den förre disponenten vid Baggböleri Såg AB till Canada. Passande nog så ”råkade” Busen Bison och Gamle BM 10 vara nere vid utskeppningshamnen den dagen. När Boxer Berggren fick syn på dem, just då fartyget lämnade den stenklädda kajen, då skrek han:-

   – En dag skall jag hämnas er alla, inte minst det där sabla ÖSA som skall vara så bra, lita på det era uslingar.

   - Smörjoljeprat, sa Busen Bison.

   – Njaa, jag är icke så säker på detta min herre, Boxer Berggren kommer nog tillbaka och då blir det nog svårt för vissa av oss.

   - Det lagret, den rosten.

   Gamle BM 10 fick aldrig uppleva hur sant han spådde. Boxer Berggren bildade Timberjack och på den nu nedlagda ÖSA- anläggningens tak så tronar en stor skylt som syns vida omkring.

" TIMBERJACK "

  Just så står det.

  SLUT.