Ny sida 2

1985 blev jag av dåvarande ledningen för ÖSA tillfrågad om jag ville engagera mig i att plocka ihop en skrift som skulle kunna heta "ÖSAs historia". I ett svagt ögonblick utlovade jag detta, fullt medveten om att det i så fall skulle bli ett svårt och mycket tidsödande arbete.

Som tidigare ledare för ÖSA i ca 40 år är det min förhoppning att även dagens anställda skall finna en del intressant om företagets förflutna. Jag hoppas också att "En smedjas förvandling" skall intressera företagets kunder och personer i skogsnäringen och då känns det verkligen rätt att jag i åtskilliga dagar suttit i tänkarstugan Id'e-ro och plockat och valt bland många tusen foton, diabilder m m.

Jag är mycket tacksam för all hjälp min dotter Marita bistått mig med i arbetet på att fullfölja detta uppdrag.

Eftersom jag alltid varit mer road av att se in i framåt ifråga om skogsbrukets mekanisering har det många gånger känts vemodigt och motbjudande att "rota" i det förgångna men å andra sidan är det min uppfattning att mycket av det som här redovisas i fråga om experimentfordon och prov har sitt värde genom att andra ej ska behöva upprepa samma misstag som jag medverkat till under årens lopp.

Tänker man och tittar bakåt kan det bli lättare att se framåt in i "kristallkulan".

Redan 1312 finns Alfta (då Alpta) omnämnt i historiska texter. Den dominerande näringen i socknen var naturligtvis jordbruk. vid beskattningen enligt föreskrifterna för tionde till kyrkan framgår det att det i huvudsak var spannmål och linodling. Som husdjur fanns hästar, kor, får och getter. Man livnärde sig även på jakt och fiske.

Under 1400- talet utvecklades boskapsskötseln med ett stort antal djur på varje gård. Jakt och fiske bedrevs fortfarande, djurskinnen var en viktig handelsvara.

1542 fanns i Alfta socken 150 bondgårdar. Under andra delen av 1500- talet drabbades Alfta Kyrkby av flera stora eldsvådor. Trots detta ökade antalet gårdar med ytterligare 50 fram till 1626.

Vid mitten av 1700- talet kan man börja att se ett visst välbestånd hos Alfta - bönderna. Varje bonde hade en eller flera fäbodvallar för en expanderande boskapsskötseln.

Alfta-borna for på marknad t ex till Uppsala, Falun och Hedemora. Till marknaden hade man med sig linnevaror, smör, ost, skogsfågel, skinn, vadmal m m. På återresan var det olika förnödenhetsvaror men även lyxbetonade artiklar.

Biinkomsterna använde Alfta-bönderna bl a till utsmyckning av sina redan påkostade gårdar. Det sägs att en viss tävlan förekommit mellan Alfta och Ovanåkersbönderna i att vara störst och värst. En del bönder ägde också linberedningsverk och kvarnar. 1790 fanns det 60 skvaltkvarnar och en tullmjölkvarn i socknen.

ÖSAs historia går egentligen flera generationer tillbaka. I byn Hymmersbacken, sydost om Alfta, pågick verksamheten i en smedja som varit i bruk sedan lång tid tillbaka. Kring sekelskiftet var här Erik Persson Östberg verksam som bysmed. I barnaskaran på åtta barn var det mest Jonas som hjälpte sin far Erik i smedjan.

Bysmeden fick på den tiden mycket skiftande arbeten. Man tillverkade bl. a kälkar, skaklar, kolstigar, tvättbunkar, kaggar i trä och till och med likkistor. Reparationerna som kom i fråga var seldon av olika slag, kastruller, kopparhinkar och sparkstöttingar m m.

Eriks son Jonas, född 2/10 1891, studerade till hovslagare på Kungliga Veterinärhögskolan år 1912. Som ekonomisk hjälp till studierna söktes bidrag från Hushållningssällskapet vilket tillstyrktes av Gillesordföranden Fritiof Isberg. Efter utbildningen till hovslagare återgick Jonas till verksamheten vid fädernehemmet vid Krooks i Hymmersbacken och den gamla smedjan som tyvärr brann ner 1913.

Efter branden uppfördes en ny smedja på samma plats i Hymmersbacken, men denna byggnad nyttjades som smedja endast under några år.

Året 1918 flyttade Jonas Östberg från Hymmersbacken till Bränderna där det fanns en slakteribyggnad som förvärvades. Av slakteriet blev det den smedja som än i dag, 1990 finns kvar på ursprunglig plats där man kan säga att den egentliga ÖSA-verksamheten startades. Golvytan var endast 61 kvadratmeter men här fanns ändå plats för två hästar i taget som väntade på nya hovbeslag. Även en liten snickeridel på ca 12 kvadratmeter fanns det plats för. För den egentliga smidesverksamheten fanns endast 39 kvadratmeter tillgängliga. Som mest utförde Jonas Östberg hovslagning på 22 hästar under en arbetsdag. Hästar fanns det gott om i Alfta förr i tiden. Exempelvis räknade jag till144 hästar under en vinterdag i början av 40-talet dragandes timmerlass över Kyrktjärn ner till Norrsjön, alltså Voxna Älv.

Arbetshästarna drabbades ofta av skador och fel på hovarna, vilket i många fall avhjälptes av Jonas med egentillverkade hästskor.

Virkeslastningen på hästkälkarna underlättades tack vare Jonas Östbergs uppfinning "lastjärn" som patenterades 1924.

Redan under första skolåren fick Gunnar och jag hjälpa far med enklare arbeten i smedjan, exempelvis till den omfattande flottningen som pågick under den här tiden. Bl.a. beställdes mycket bomsmiden och vi fick lära oss hjälpa till vid borr- och gängmaskinerna.

1932 började vi att själva under kvällar och nätter bygga ett nytt bostadshus som vi flyttade in i till julen 1938. Familjens trånga bostad ovanpå smedjan lämnades nu efter 20 år.

Den tunga långa arbetsdagen var en blandning av hovslageri och smide. Ersättningen inom yrket var låg vilket framgår av prislistan från 1938.

1941 bestämde jag tillsammans med sin bror Gunnar samt vår far Jonas att vi skulle anskaffa en el- och en gassvets. Firmanamnet blev J.Östberg & Co, efter att tidigare ha varit endast Jonas Östberg, Alfta. Efter att jag med hjälp av ett kompendium lärt mig att svetsa, började vi i mindre skala med att lite försiktigt köpa in en del bilar som under andra världskriget stod uppställda på lador och logar. Den första bilen som vi köpte var en T-Ford som kostade 150:-. Ägare var hemmansägaren Vahlund i Annefors. Bil nr 2 som inhandlades var en lyxutrustad Chevrolet från Sörbo som betingade ett pris av 400:-. Dessa bilar slaktades och av axlar och gummihjul byggde vi hästvagnar som direkt blev mycket omtyckta av bönderna. Man var ju van att köra omkring med trillor som hade järnskodda trähjul. Det blev många bilar av skilda märken som under kriget skrotades av oss och förvandlades till häst- samt efterhand traktorvagnar.

Nytillverkningen var rätt stor av hästkörredskap såsom kälkar i olika utföranden, skaklar, timmer- och massavedsreden m m. Leveranser gjordes till olika järn- och redskapshandlare i hela Sverige. Även till Norge levererades en del av tillverkningen Efterfrågan var ofta större än vår . leveranskapacitet, vilket kunde medföra att körreden, kälkar och skaklar fraktades omålade till järnvägsstationen i Alfta för lastning. Färgen utgjordes oftast av en blandning av trätjära och fotogen. I brådskan utförde vi då målningen av körredskapen på järnvägsvagnarna under transporten mot Bollnäs. Vi forcerade och målade så att vi kunde kliva av vid någon av stationerna Runemo, Söräng eller Freluga där någon hämtade oss med företagets jeep

Efter hand gjorde vi även allt snickeri själva. Till detta nyttjade vi två ihopbyggda militärbaracker. Vår verksamhet var en blandning av nytillverkning och reparationer, fortfarande till låga priser.

Efter installationen av några verkstadsmaskiner samt genom tillgången på el- och gassvets tillkom häst- och traktorvagnstillverkningen i början av 40- talet.

En specialuppgift för Jonas Östberg var att vid flera tillfällen cykla till Handelsbanken i Alfta för att med sina hemmagjorda dyrkar öppna dörren till bankvalvet! Tjänstemannen Bengt Björling och Birger Hansson hade problem när dörren gick i baklås.

Redan 1944 började specialgjorda nya hästvagnsdäck, importerade från Tjeckoslovakien, att saluföras. Efter hand kom det fram kompletta mindre specialhjul med svensktillverkade däck passande till bl. a lågbyggda hästvagnar. Produktionen ökade i omfattning så att årstillverkningen blev över 1000 vagnar. Vid denna stora volym räckte vår begränsade golvyta inte till, varför en stor del av arbetet, såsom svetsning o dyl. genomfördes utomhus, Detta oavsett vilken väderlek som rådde. Exempelvis genomfördes sprutlackering utomhus vid -25° C kyla, då med eluppvärmning av färgen. Hästvagnsepoken avslutades 1949 då 30 vagnar tillverkades.

Även reparationer av allehanda slag åt bönderna gav en del sysselsättning. Mest jäktigt var det omkring jul och trettondagshelgen, ty efter den helgen började vinterns timmerkörning.

Beställningar och arbeten fanns det gott om varför vi inom familjen bestämde oss för att börja anställa personal. Först på plan blev Erik Nyegård som började 1/1 1946 och fortfarande år 1990 är verksam som svetsare på ÖSA. Ett av Eriks första jobb blev att medverka i tillverkningen av brädgårdsvagnar. Det fanns redan då många sågverk i Alfta.

Under hela 40- och 50- talen hade Gunnar och jag jobb med att på kvällarna, ofta långt in på sommarnätterna, hjälpa bönderna med att slipa upp liar, slåtter- samt skördemaskinsskäror. Många reparationer utförde vi på slåttermaskiner och självbindare.

Inder årens lopp har vi tillverkat och experimenterat med många olika redskap och maskiner. Bl. a gjordes en serie personbilssläpvagnar.

Utöver den rätt omfattande tillverkningen av hästkörredskap, hästvagnar, traktorvagnar, snöplogar (även s k halvplogar) samt vagnar till militären utfördes även en hel del andra arbeten (dock till blygsamma priser).

De 61 m² golvyta som vår verksamhet begränsades till utökades första gången 1950 till 251 m². Härigenom och med hjälp av vissa maskiner som anskaffades ökade möjligheten till rationellare verksamhet. Bl. a reducerades en del av utomhusjobbet som vintertid varit ganska besvärligt.

Jordbrukets fortsatte mekanisering i början av 50- talet resulterade i stor efterfrågan på lantbruksvagnar i olika utföranden. Transporter av skilda slag gjordes med dessa vagnar, t ex jord, grus och foder. Specialvagnar för sädestransporter levererades i olika utföranden till bl. a Mälardalen och Uppland.

I skogsbruket var det fortfarande hästen som dragare. Mätt i skogskubikmeter var produktionen år 1950 1,4 m³ sk per dagsverke.

En milstolpe i ÖSAS historia var 1952 då halvbandstillverkningen startade. Det började med att Calle Larsson från Hedeviken hos Kopparfors AB monterade gamla vesselband på en avkortad lastbil. Med denna banbrytande ide' gjorde Calle bl. a timmertransporter vid Grannäs. Bilen var en Volvo med 85 hk- motor utan hastighetsbegränsning. På Grannäsens is på väg upp till timmerskogen drog Calle upp farten till 80/h. I april 1952 började Calle som anställd på ÖSA, fungerande som idéspruta/konstruktör .

Bolinder- Munktells kontaktades och en lantbrukstraktor BM-10 med tändkulemotor inhandlades, till vilken vi konstruerade och byggde den första halvbandsutrustningen. Det tog endast fyra dygn (!) från att traktorn lossades vid järnvägsvagnen till att den första provkörningen genomfördes. Det gick glädjande bra att på provturen ta sig ut i en stenig skogsbacke. Men helt plötsligt ramlade banden isär. Jag fick då springa hem med bandplattorna i en skottkärra för att snabbt borra i låsbultar vilket vi i brådskan glömt!

Två dagar senare transporterades traktorn på lastbil till det stora lantbruksmötet i Eskilstuna. Bolinder- Munktell och AB Volvos traktoravdelning visade mycket stort intresse för att jordbrukstraktorn helt plötsligt fick möjlighet att gå in i skogen för virkestransporter.

Den 2 augusti 1952 tecknades samarbetsavtal med såväl BM som AB Volvo. Samarbetet med BM, sedermera Volvo- BM, varade i 23 år. AB Volvo ägde ju BM sedan 1951 men upphörde med sin traktorförsäljning 1959.

Halvbandsintresset accelererade under 1952 så att i slutet av året stod drygt 100 traktorer utanför verkstaden i Alfta i väntan på utrustning. Vi blev erbjudna ensamförsäljning av luftkylda Deutz på vissa distrikt. Detta resulterade i leverans av ett antal i första hand till Gävleborg och Västernorrlands län. Deutz med 30 hk blev det andra traktormärket som vi bandutrustade.

Olika tillverkare kontaktade oss och visade stort intresse för att få in lantbrukstraktorn i skogen med hjälp av våra halvband.

Åt AB Volvo utrustade vi först en Volvo T- 33 hösten 1952. Motorn på T- 33 varmkördes på bensin, innan man kopplade över till fotogendrift.

Aktiebolaget Farming i Nyköping lanserade tidigt sin Ferguson- traktor i skogen. På en del av deras maskiner monterade vi våra halvband

Bland specialmaskiner som vi halvbandutrustade fanns även stenupptagningsmaskiner.

Efter succén på lantbruksmötet i Eskilstuna blev intresset enormt för halvbandstraktorernas möjligheter.

Nästan dagligen förekom demonstrationer i en stenig björkbacke utanför ÖSA samt i stor utsträckning i Jordbärs (alftamål för hjortron) myran belägen bredvid dagens ÖSA- skola.

I myren finns många källhål och det blev dramatiska och publikdragande bärgningar för att få upp traktorn på torra land. Ibland låg vi så djupt nere i myran att motorn tog in lortvatten med påföljd att det sprutade som en kaskad ur avgasröret. Tillsammans med Calle Larsson hade vi roligt under dessa övningar. Vid ett tillfälle hade Calle och jag kört ner BM- 10:an i ett djupt källhål med både framhjul och motor under vattenytan. Vi kämpade och försökte att för egen maskin ta oss loss. Calle klamrade sig fast i sitsen "tvålkoppen", motorvarvet drog han i topp, släppte kopplingen för att traktorn skulle sega sig upp någon centimeter. Men vid ett försök plågade Calle motorn så att den helt vände rotationsriktningen, vilket kunde hända med tändkulemotorerna, och BM- 10:an kröp tillbaka ner i kallkällan. - Då blev Calle arg.

Vi deltog också på Expo Norr i Östersund sommaren 1952 med BM- 10 och Deutz- 35. Våra halvbandstraktorer drog stor publik till visningsringen på mässområdet samt vid specialdemonstrationerna i ett blött myrområde strax norr om staden.

Under 1953 genomfördes en andra utbyggnad av ÖSA, vilket ökade fabrikens golvyta ytterligare, fördelad på två våningar. Samtidigt satsade vi på ett antal kontorsrum i tredje våningen.

I anslutning till den rätt stora utbyggnaden tyckte vår far Jonas Östberg att verksamheten skulle bli för stor och som vår far uttryckte det: "Det blir för bråkigt. Ni pojkar får ta över. Jag vill hellre fortsätta och jobba för er så mycket jag orkar." Så blev det, Gunnar och jag fortsatte verksamheten och ändrade firmanamnet till Östbergs Smidesfabrik Alfta, M o G Östberg. Initialbokstäverna blev ÖSA, som inregistrerades som firma. Omsättningen uppgick det året till över 1 miljon kronor för första gången. Efter intrimningen av verksamheten i de nya rymliga lokalerna utökades antalet anställda successivt.

Bohlinder-Munktell (BM) med Volvo som ägare ersatte det föråldrade utförandet av lantbrukstraktorn med tändkulemotorer till nya modeller med större effekter i såväl diesel- som bensinfotogenmotorer.

Mekaniseringen kom mer och mer igång i skogsbruket. Långa basvägstransporter av virke fortskred. Långa basvägstransporter av virke utfördes med dessa nya halvbandstraktorer. Behovet växte fram att på ÖSA bygga vagnar och kälkar för större last. På de längre basvägarna kopplades ofta två släp ihop för lönsammare transport. På ÖSA-doningen lastades två lägg virke Forskningsstiftelsen Skogsarbeten, SDA, arrangerade en släpfordonstävling i vilken vi prisbelönades för vår ÖSA-doning som förutom dubbelmonterad hjulboggie även kördes med medar, då lastande 12 ton. Även flak med hydraulisk 3-vägstipp levererades som komplement till ÖSA-28 (doningen). Syftet med tävlingen var att få fram det mest lönsamma "släpfordonet".

Överhuvudtaget ökade intresset och efterfrågan även på våra vagnar som härigenom gjorde halvbandstraktorn till ett mer komplett ekipage för virkestransport året om. Vi bandutrustade olika specialfordon i ökad omfattning, då vi i de rymliga fabrikslokalerna fick en större kapacitet. Redan 1953 tillverkade vi halvbandsutrustningar till 124 traktorer. Bohlinder-Munktell och Volvo dominerade i antal, men vi utrustade även Ferguson, Nuffield, Unimog, Deutz, Ford, Farmall, David Brown, M.A.N., Fahr och Porsche. Genom att montera våra halvband på en del olika specialmaskiner minskades marktrycket, t ex skördetröskor för Thermanius & Son i Hallsberg samt Bohlinder-Munktell. ABS grävmaskiner kunde lättare ta sig fram på blöta marker sedan de kompletterats med ÖSAs bandutrustningar.

I samarbete med Calle Larsson tog vi fram en provmaskin med "dubbla" halvband, fortfarande med rattstyrning till framhjulen. Eftersom denna maskin blev ganska tungmanövrerad blev nästa utvecklingssteg den absolut första skapelsen med hydraulisk midjestyrning Vid uppbyggnaden av denna maskin var det stort hemlighetsmakeri. En vårdag 1954, då det för övrigt var solförmörkelse, var det dags att öppna garageportarna och åka ut på på jungfruturen. Det råkade vara matrast på ÖSA just då, och när vi körde upp på gårdsplanen utbrast en av svetsarna: "Det var en dj-a negercykel!" Namnet Negercykeln blev riksbekant och användes i alla sammanhang vid olika visningar och snöprov. Negercykeln utvecklades i olika steg under en treårsperiod och tilldrog sig stort intresse främst hos militären och Vattenfall.

Under en period arrangerade Forskningsstiftelsen SDA varje vinter under åren 1954-59 snöprov på olika platser i fjällen. I dessa snöprov deltog Armén, Vattenfall och några skogsbolag. Maskintillverkarna och traktorförsäljarna var rikligt representerade. Vid en del fältprov var vi uppåt 30 ekipage som "tävlade" om att vara bäst.

I första hand var det armén som sökte efter en ersättare till den gamla importerade "Vesslan" som hade tjänat ut. Ambitionen hos oss maskintillverkare var att försöka få fram ett "översnöfordon" som skulle falla försvaret i smaken. Faktum är att i de flesta prov var det Negercykeln som höll sig i täten av "resultatlistan". Militärens intresse för den midjestyrda maskinen blev stort bl a genom att det gick att ta av banden och på landsväg köra den på de boggiedrivna gummihjulen som var 8 till antalet .

Årstillverkningen av ÖSA-produkter blev nu så stor att en organiserad reservdelsuppläggning aktualiserades. Enkla och lättolkade reservdelslistor togs fram efter fotografering av de i början vanligast förekommande reservdelarna. För tillverkningen tog vi fram jiggar och fixturer som medverkade till säker reservdelspassning.

Vinterbasvägar plogades upp men i skogarna "norr om Dalälven" förekom det ofta att man packade och sladdade basvägarna vilka vid rätt kyla och ev. bevattning ofta fick en bärighet som räckte även för biltransporter.

Inom skogsbruket försökte man även att nyttja de små bandtraktorerna för packning av basvägar samt för virkestransporter på kälkar. På den tiden var det i huvudsak under vinterhalvåret som timret och massaveden skulle köras fram till flottleder och sågverk.

1954 byggde ÖSA om den första bandtraktorn Oliver HG- 42 till gummihjul i boggie. Speciella band konstruerades för såväl sommar som vinterbruk. För att öka dragkraften växlades hastighetsregistret ner på Oliver-traktorn med en av ÖSA särskilt konstruerad växellåda. Efter kapning och förlängning av rambalkarna monterades denna växellåda in bakom standardlådan. "Alfta-band" blev efterhand ett begrepp inte enbart i det svenska skogsbruket

Vi kom igång med export till Finland och Norge men även till rätt många andra länder. Till Kanada skickades i varje leverans 20 satser Alfta-Band som Oliver-fabriken monterade direkt på nya chassier.

Efterhand byggdes fler bandtraktormärken om till Alfta- band, t ex över 700 Fiat i olika storlekar. Förutom komplett boggie med gummihjul och band utökades utrustningen stegvis till att omfatta skyddsramar, kranar, vinschar, schaktblad, vagnar m m. En av de stora kunderna på Fiat var Vattenfall som alltid valde en mycket komplett utrustning. Andra märken av bandtraktorer förutom Oliver och Fiat som vi helbandsutrustade var Inernational-Harvester, Allis-Chalmers, Caterpillar, Bristol, Case samt Porsche.

Även under 1955 fortsatte de s k snöproven i svenska fjällvärlden. Ännu hade inte försvaret bestämt sig för någon ersättare till Vesslan. Skogsbruket visade genom Forskningsstiftelsen SDA intresse för ytterligare prov och tester i stora snödjup. Mer vetenskapligt fördjupade man sig i mysteriet med snöns förändringar under olika vintermånader i skiftande temperaturrer. Olika snöfräsar, sladdar, "vispar", vibratorer o dyl. testades. Vi på ÖSA fortsatte att hänga på med vår Negercykel förutom Oliver och Fiat helbandstraktorer.Militären var åtskilligt intresserad av vår Negercykel, men ÖSA var dock ett allt för litet företag för att försvaret skulle våga satsa på oss. I stället gick budet till Bohlinder-Munktell som i Arvika drog igång tillverkningen av det som blev den "svenska bandvagnen". Detta efter import och prov av den kanadensiska skapelsen som visade sig gå "lika bra" som den enkla Negercykeln.

Trots att svenska försvaret hade beslutat sig för bandvagnstillverkning hos BM i Arvika, fortsatte SDAs snöprov ytterligare några vintrar, bl a i Hemavan. Inom Forskningsstiftelsen satsades pengar på ett specialfordon som benämndes TR-1. Nordverk i Uddevalla kom fram med "Noven". "Myran" utvecklades av bröderna Sandberg i Stensele. Vid ett stort vinterprov i Vinliden i Lycksele drabbades vi av mycket stark kyla. Som mest uppmättes -47º C. Trots detta arktiska klimat lyckades SDA ha en Fordson-traktor igång hela tiden. I Vinliden fick vi också prova den första snöskotern. Den var importerad från Kanada och bar namnet Tobogga. Framkomligheten var dock ej imponerande.

De flesta traktormärken var representerade vid snöproven. Vid proven 1954 hade AB Farming två flygplan som i skytteltrafik mellan Nyköping och Skalstugan servade sina Fergusontraktorer. För ÖSAs del koncentrerades vårt intresse till Oliver OC-3, Fiat 25 CF och Negercykeln, men den nya större Oliver OC- 6 testades också.

Under 1956 konstruerade vi i samarbete med BM den första svenska helbandstraktorn som kallades Bamsen, med beteckningen BMB- 230. Med erfarenhet från några hundratal byggnationer på de konventionella bandtraktorerna Oliver, Fiat m fl utvecklades Bamsen och testades på olika sätt i krävande terräng. Bamsen var den första verkliga specialtraktorn för skogsbruk.

Den 10 april 1957 betecknar jag som en mycket stor och viktig dag i ÖSAs historia. Vid Skogsveckans maskinvisning presenterade vi Bamsen för allmänheten. Intresset och mottagandet hos skogsfolket var mycket positivt. "Imponerande!" tyckte man om den 2- cylindriga 30 hk starka dieselmotorn från BM som hade full dragkraft även vid 800 varv/min!

Direkt efter succén på Skogsveckan åkte vi med bl. a Bamsen till snöprov i Ammarnäs. Detta var i slutet av april, vilket gjorde att fjällsolen värmde skönt under provningsveckan. Även många andra märken deltog i dessa prov. Fiat presenterade sin stora Fiat- OM.

Från Svedala i Skåne kom det en maskin kallad "Svedala- elefanten" konstruerad av ing Ivan Troeng vid Skogshögskolan i Garpenberg. Denna tunga hjulmaskin (8 ton) fick det mycket svårt att ta sig fram i det norrländska snödjupet.

Tillsammans med BM blev det under några år en massiv satsning på Bamsen. Bamsen blev utrustad och nyttjad i alla möjliga och omöjliga arbeten. Exempelvis med frontlastare, som markberedare, i timmerrullning vid flottled, i jordbruksplöjning och som dragare av snövisp och vibratorsladd. I början hade vi wirekran och mekanisk vinsch på Bamsen, men efterhand gällde enbart griplastare samt hydraulvinsch. Bamsen utrustad med s k A-ram utsattes för hårda tag, när den gick med planeringsblad och snöplog, Tack vare motorns enorma segdragning blev den mycket omtyckt i bl a snöplogning.

Ryktet om Bamsens möjligheter spred sig även utanför Sveriges gränser. Bamse blev ett begrepp och legendarisk. I Holland gick ett 25-tal Bamsar i rörläggningsjobb vid de stora invallningarna mot havet som holländarna satsat så mycket på. Många andra länder "drabbades" av ÖSAs maskiner, förutom Holland t ex Kanada, Västtyskland och Australien. Vi levererade till Bogata i Colombia BM-55 med specialbreda band och till Chile gick 25 skräddarsydda BM-36 för Bergslagets (Storas) räkning.

Under åren 1957-58 utrustades Norsk Antarktisekspedisjon för säkerhets skull med Alfta-band på Oliver helbandare OC-3 och OC-6. Expeditionen var en satsning under det internationella geofysiska året. Enligt utlåtande från expeditionen hade utrustningen fungerat utomordentligt bra. Inga nämnvärda skador uppstod, varken på metall- eller gummidetaljer, trots den intensiva kylan och de svåra snöförhållanden som råder vid Sydpolen. Genom att maskinerna var försedda med Alfta-band kunde de genomföra sina uppgifter, vilket hade varit omöjligt med vanliga standardband och stålhjul.

Den inriktning och ambition vi hade på ÖSA var att på bästa sätt medverka till mekaniseringen av skogsbruket. Vi tyckte oss se stora möjligheter i detta orörda fält.

Med kännedom om konjunktursvängningar även inom denna näring funderade vi dock på alternativ sysselsättning att ta till om det så skulle behövas.

Efter vår rätt stora utbyggnad 1953 fortsatte vi att expandera. Nya produkter växte fram och tillverkningsvolymen ökade stegvis. Följden blev att vi blev mer och mer trångbodda, varför ytterligare utbyggnad av fabrikslokalerna aktualiserades. 1958 genomförde vi en stor ökning av produktionslokalerna samtidigt som flera kontor tillkom för den administrativa personalen. Det året ombildades också företaget till aktiebolag under namnet Östbergs Fabriks AB, med familjerna Martin och Gunnar Östberg som ägare. Som verkställande direktör fungerade undertecknad och som styrelsens ordförande och verkstadschef min bror Gunnar.

En intressant styrningsprincip blev midjestyrningen som vi på ÖSA stegvis introducerade på Negercykeln. Nästa steg innan vi byggde den första Dumpern var att vi provade med två hydraulcylindrar mellan en avkortad lastbil och en kardandriven släpvagn. Ekipaget fungerade mycket bra, dock med även för Calle Larsson överraskande stor vändradie. Detta resulterade i att när Calle drog iväg på första provturen, givetvis med "full sula" så körde han bort tio brevlådor utanför ÖSA! Det här fula men intressanta provbygget fick namnet "Månraketen". Vi bestämde oss för att testa dumpertillverkning. Med början 1957 satsade vi en hel del på denna typiska entreprenadmaskin. Under en period på ca 5 år byggde vi 19 dumprar i huvudsak av två olika storlekar. På skilda arbetsplatser i landet sattes våra maskiner in i olika vägprojekt, vid husbyggen m m. När kraftverket Byggdes vid Stalon i Vilhelmina var vi med några veckor i bergtransporter ur tunneln.

1959 ordnades en första stor Lant- och Skogsbruksutställning i Jönköping under tiden 29/5-7/6. Utställningen kallades Rila och var föregångaren till Elmia som redan 1961 fick sitt rätta namn. Vi visade i egen monter vår dumper kallad ÖSA-traktorn. Stort intresse visades även denna gång för nytänkandet från ÖSA. Vi hade nämligen boggie på dumpern, dock ej med drift, men med stora fördelar jämfört med enkelaxel. Planeringsblad bak under lastkorgen var en patentskyddad uppfinning av oss. När hydrauliska tippen kördes upp sänktes bladet automatiskt och vid backning var det lätt att planera ut lasset. Vi hade för avsikt att fortsätta denna dumpersatsning men med BM beslutades om en uppdelnig mellan oss tre s k medleverantörer. Vi på ÖSA koncentrerade oss på Skogsmaskiner, Linells i Braås på dumprar och bröderna Lundberg i Skellefteå skulle specialisera sig på lastmaskiner. Denna överenskommelse fungerade under några år, men efterhand började både Linellsoch senare även BM att utveckla och tillverka skogsmaskiner.

I vår monter på Rila 1959 hade vi Bamsen med, vilken i Jönköping blev första demonstrationen för denna intressanta helsvenska skogsmaskinlösning. Bamsen var åren 1961-63 med i BMs monter på Elmia. På Rila premiärvisade BM lantbrukstraktorn BM-350 Boxer, som med den nya 3-cylindriga 1113-motorn verkade intressant även i skogsbruket. Förutom halvband utrustades Boxer med komplett övrig skogsutrustning, såsom skyddsramar, hydraulisk vinsch, i början wirekran sedan griplastare, extra bukplåtar m m. Vi gjorde BM-350 till skogsboxer i exakt 921 exemplar under åren 1959-68. För fjärrmanöver av vinsch och wirekran utvecklades en automat med 15 m kabel och manöverdosa som möjliggjorde för föraren att vistas på avstånd från traktorn och lasset, och med hjälp av denna "navelsträng" manövrera såväl kran som vinsch. För lossning av lasset hade vi som hjälpmedel s k tippstötta.

I alla år, alltifrån mekaniseringens början i skogsbruket 1952, hade vi Bergslaget (Stora) som en stor kund. Chef för bl a skogsmaskinerna var kapten Bo Hedegård. Vårt värdefulla samarbete med Hedegård utvecklades så att under en följd av år vistades Hedegård som regel en dag i veckan på ÖSA. Förutom Bergslagets stora satsning och köp av standardmaskiner höll vi i många år på med olika specialbyggen på beställning från Hedegård. I fråga om standardmaskinerna hade Bergslaget dock en lista med extrautrustning som var "Bergslaget Special". Under några år lackerades även alla Bergslagsmaskiner i en särskild orange färg.

Bo Hedegård höll sig alltid väl underrättad om vad nytt vi hade på gång i utveckling. Men när vi 1959 fick fram fjärrmanövrering med radio, bestämde vi oss för att på skämt försöka hemlighålla detta för Heregård, fram till att vi bedömde utrustningen som färdig. Så en dag tog vi Bo Heregård och hans medhjälpare Kjell Degermark med ut i skogen till en Kopparfors-avverkning. Vid en mekaniseringsdiskussion intill kaffekorgen halade vår testförare Bertil Rudman fram bältet med radiosändaren och ca 100 meter från traktorn svängde han kranen och drog in vinschlinan. När Hedegård fick se denna revolutionerande uppfinning hoppade han upp och ropade glatt:

"Men nu pojkar har vi kommit så långt i mekaniseringen, att det ej går att komma längre!"

Ja, detta var 1959. Sedan dess har ju som bekant mycket hänt i fortsatt mekanisering av skogsbruket.

I övrigt bestod tillverkningen av vagnar i olika utföranden för skogsmaskiner, lantbrukstraktorer, lastbilar och jeepar. Det utvecklades även släpvagnar till personbilar och ca 200 båttrailers tillverkades.

Åt militären, framförallt flygvapnet, framställde vi en hel del specialvagnar, snöplogar o dyl.

Överhuvudtaget blev hela 50-talet mycket expansivt för ÖSA med ständigt växande årsproduktion.

Trots dagliga engagemang i olika produkt- och tillverkningsfrågor får en företagsledare inte glömma den nog så viktiga personalen. Redan 1955 började vi på ÖSA med gemensam samling för alla anställda på Lucia-morgonen då företaget bjöd alla på kaffe och skönsång av den egna Lucian med tärnor. Luciafirandet har blivit en tradition på ÖSA, då det i många år varit ÖSA-kören som bjudit på de kända Luciasångerna. Alftas Lucia med tärnor gästar oss numer varje år och förgyller stämningen med sina vackra sånger.

Samarbetet med BM som alltså inleddes i augusti 1952 utvecklades till att 60-65 % av ÖSAs omsättning fakturerades på BM. För den verksamheten svarade BM för marknadsföringen. I Sverige såldes produkterna genom Lantmännen. På exportmarknaden var det BMs och Volvos dotterbolag eller agenter som var distributörer. Genom dessa kanaler levererade vi sammantaget rätt stora antal till i första hand Finland och Norge.

I den del av verksamheten som ej berördes av BM-avtalet hade vi samarbete med återförsäljare för några andra maskinmärken, men det skedde även en del direktförsäljning. Cirka 35-40 % av omsättningen utgjordes av direktförsäljning. Under många år av det 23 år långa samarbetet med BM pendlade det väsentligt med BMs intresse för skogsmaskiner. Än trodde man en hel del på möjligheterna i denna bransch, däremellan var intresset mycket lågt. Härav förklaringen till att flera av våra gemensamma produkter blev nedlagda i förtid. Vad jag förstår, stod valet mellan satsning på entreprenad- alternativt skogsmaskiner, eller kanske både och?

Vid tillfällen med svag tro på denna bransch var man snabb att "dra i snöret" och därmed spola en skogsmaskin, i flera fall då vi hade alla introduktionskostnader och barnsjukdomar bakom oss. För BMs del blev det ju så småningom en koncentration på entreprenadmaskiner.

1960 hade antalet anställda ökat till 143 personer. Lönesumman uppgick till 1,8 mkr. Omsättningen blev 8,5 mkr. Tyngdpunkten av leveranserna inom Sverige låg på Norrland. I de tre nordliga länen blev det en enorm mekaniseringsrusch. I Västerbotten satsade man framförallt friskt på halvbandstraktorer. Bandförsedda maskiner ansågs som självklart för att komma fram i de stora sammanhängande myrmarkerna.

När helbandstraktorerna Oliver och Fiat m fl men framförallt Bamsen blev mer och mer kända kom halvbandaren till korta, särskilt i de stora snödjupen. Tendenserna blev att den stegrade sig och körde fast, vilket mer sällan förekom med helbandaren eller "hjulbandaren" som den också kallades.

Bamsen utvecklades och ändrades till ett helt nytt utförande som introducerades 1960. Bland många förbättringar fick Bamsen bl a en ny fördelaktigare viktfördelning och kraftigare styrkopplingar. Trots detta var marknadspriset från BM för standardutförandet på komplett maskin endast 24000 kronor! Detta pris gällde 20/6 1960.

Fabrikslokalerna byggdes ut även 1960 till en längd av 85 m med 22 meters bredd. Året innan hade vi byggt kontor ovanpå 1950 års verkstadsdel och i lägenheten ovanpå smedjan fått företagets första mäss. Där hade de anställda tillgång till måltider från företagets egna lilla kök.

Vid denna tidpunkt utnyttjades hydrauliken alltmer på skogsmaskinerna. Förutom att vi i några år svängt wirekranarna med hydraulik tog vi nu ett stort steg till att utveckla hydrauliska griplastare i ett för skogsmaskinen kraftigare utförande. Redan då var vår erfarenhet att för terränggående maskiner var påkänningarna avsevärt större än för exempelvis väggående lastbilar. Åren 1961-62 hade vi den absolut största efterfrågan på skogsmaskiner. 1961 levererade vi 638 stycken, 1962 623 stycken, alltså tillsammans 1 261 skogsmaskiner.

Från att ha köpt mekaniska Sepson-vinschar satsade vi nu på egen tillverkning av hydrauliska vinschen ÖSA-101. På enkel lina hade den en dragkraft av 4,5 ton. Sedermera kompletterades vår vinschtillverkning med en mindre hydraulvinsch, ÖSA-91. Åren 1965-79 tillverkade vi 4 420 vinschar.

Att skogsmaskinerna skulle utrustas med vinsch var under en följd av år en självklarhet. Numera är vinschen helt borta från skogen. Nog förekommer det minsann fortfarande att man lägger ner och kör fast med maskinerna. Möjligen kan den genomgående ökade maskinvikten vara förklaringen till att skogsbruket anser det mer lönsamt att med annan maskin bärga sig loss.

Svenska skogsmän ansåg under ett antal år att det i Nordamerika fanns mycket att lära ifråga om skogsbrukets mekanisering. Av pengar ur Malmfonden bildades Stiftelsen Skogsmekanisering av Norrlandsfonden. För medel ifrån denna stiftelse var det åtskilliga från Sveriges skogsinstutioner och bolag som reste över för att se och lära.

1961 köpte SCAs skogsdirektör Folke von Heideken två Garrett Tree Farmer lunnare (skidder). Men den som allra först fick hem två Garrett var sågverksägaren Helmers vid Norsälvens såg i Värmland. Stiftelsen Skogsmekanisering köpte två kanadensiska maskiner. Den ena maskinen var fällare-läggaren Vit Feller Buncher som efter några år övertogs av ÖSA. Beloit Tree Harvester kvistade träden stående från roten. Därefter klipptes toppen, och sist fälldes trädet med maskinens klipp. Beloiten hamnade så småningom hos SCA. Ingen av dessa två maskiner bedömdes som intressant i svenskt skogsbruk.

Detta blev början till ett mångårigt försök med att även här få lönsamhet med stam- och trädmetoden i avverkningen. Kortvirkesmetoden har ju varit och är fortfarande den vanligen förekommande metoden i vårt land. T o m i Nordamerika håller faktiskt denna metod på att sprida sig en hel del. Ifråga om lunnare (skidders) har det under flera årtionden just i USA och Kanada tillverkats tusentals maskiner som levererats världen över. Lunning av stammar och hela träd är de allenarådande metoderna i många länder. Till fördel för våra svenska maskiner accepteras ändå kortvirkesmetoden "sakta men säkert".

Eftersom BMs tillverkning av lastmaskiner ökade i volym för varje år, var det naturligt att på försök prova denna maskintyp även i skogen. På ÖSA utrustade vi 225 av BMs lastmaskiner med halvband. Gaffellunning var det jobb man gjorde med dessa maskiner. Huggaren fällde och kvistade träden med motorsåg, timmerstockarna fick ligga där trädet fallit, men massaveden drog huggaren ihop till lämpliga högar som sedan lastmaskinen kom och hämtade i sin timmergaffel. Flera av maskinerna utrustades med vinsch och linblock. På så sätt kunde svåråtkomligt virke vinschas fram till maskinen.

Hästen började nu att i stor utsträckning trängas undan i skogsbruket. det stora antalet skogsmaskiner i olika utföranden som sattes in i avverkningarna hade stor kapacitet, och var klart lönsammare i framförallt basvägstransporterna. Framlunning av virket från stubben var fortfarande mest lämpat för hästen. ÖSAs mångåriga tillverkning av hästkörredskap började nu att utgå ur vår verksamhet. Släpkälkar, släpreden och skaklar tillverkades dock till en bit in på 60-talet.

Skogsfolket såg i skogsmaskinen många nya möjligheter. T ex var markberedningen ett tungt och tidsödande arbete som ej heller var så populärt att göra för hand.

Bamsen med sin lågvarviga segdragningsmotor blev för många skogsbolag en omtyckt och flitigt utnyttjad dragare av olika slags markberedningsaggregat och harvar. I samarbete med Forskningsstiftelsen SDA och i tidigt skede med det värmländska VSA gjordes många jämförande prov med mycket tyckande och måttligt vetande om hur en för beskogning bra markberedning borde se ut. Förutom rent manuell markberedning hade man även satt in hästen under några årtionden i detta hårda arbete.

Vasaloppet var många gånger problem med att spåra upp, men 1963 fick Mora-Nisse & Co hjälp av Sohl-Lars-Ivarsson att med Bamsen köra hela spåret från Sälen till Mora.

Vasaloppet, världens längsta tävlingslopp för skidåkare, fick i år en påtaglig anknytning till Bolinder-Munktell och Gävle-Dala lantmannaförbund. Det var nämligen en BM-traktor av märket ÖSA-Bamse som gjorde spåret åt löparna och som alltså även var före Janne Stefansson i målet.

Tidigare har värdföreningen i tävlingen, Morakamraterna, måst anlita en spårpatrull som svarat för spårläggningen mellan Sälen och Mora. Även i år ordnades en spårpatrull i vilken bland andra Mora-Nisse ingick. Den som emellertid skall nämnas i detta samanhang är BM-traktorn Bamse som med gummiband i stället för de vanliga stålbanden och en refflad kavel av jätteformat i släp puttrade fram de nio milen . Efter jättekaveln var en släpa påhäktad och denna släpa var undertill monterad med två par stålskidor. Sådan var den mekaniserade spårläggarens konstruktion i stora drag.

Att ÖSA-Bamsen dessutom vägde 3.600 kg och att den hade en motor som presterade 30 hkr bör kanske även nämnas liksom att ingenjör Lars Ivarsson var den som körde maskinen de nio milen mellan Sälen och Mora.

"Denna ÖSA-Bamse-traktor levererad av Gävle-Dala Lantmannaförbund har spårat åt Vasalöparna från Sälen till Mora. GDL och Bolinder-Munktell är alltid först i skogen."

Det är självklart att en traktor som på ett så elegant sätt klarar spårläggningen i världens största terränggående skidtävling också har möjlighet att klara vägproblem i andra sammanhang och som dragare i både jord och skogsbruket har onekligen Bamsen stora förtjänster. I detta sammanhang kan nämnas att gummibanden som Bamsen var försedd med är svensktillverkade och att de tillåter att bandtraktorn även framförs på landsväg.

Att det fanns många som ville veta ytterligare detaljer om traktorn som i årets Vasalopp hade premiär som spårläggare kunde för övrigt konstateras i Mora, där traktorn med påsittande presentationsskylt var parkerad tävlingsdagen. Här skall endast ytterligare nämnas att Mora-Nisse på skidor ledde spårläggningen och att ÖSA-Bamsen med efterföljande släpdon alltså följde i skidkungens spår - för framtids segrar.

Söderhamns Verkstäder tillverkade en barkningsmaskin Cambio med Brundell & Jonsson i Gävle som uppfinnare, vilken blev en verklig storsäljare. Bl a monterades Cambio på vagn efter många skogsmaskiner. Med sin höga kapacitet är den fortfarande i bruk på många industrier och sågverk.

Som en första kvistningsmaskin kom SCA-ägda Sunds AB i Sundsvall med det s k Sundsystemet, där kvistningsmaskinen hade eldrivna roterande fräsar. I Sundsystemet ingick flera maskiner såsom lunnare, lastmaskiner m fl. Systemet hade mycket hög kapacitet när det fungerade som bäst.

1964 led Bamseepoken mot sitt slut efter det att de sista tio maskinerna levererats. Sammanlagt antal blev 732 stycken under åren 1957-64.

Som en vidareutveckling av Bamsen satsade vi tillsammans med BM på de förenklade s k 3/4-bandarna, men då med midjestyrning. Den först framtagna maskinen blev SM-360 "Stor- Nalle" som även intresserade ryske regeringschefen Nikita Chrusjtjev när han med stort följe gästade Sverige. "Crusse" beställde en Stor- Nalle samt en mängd reservdelar som alltså levererades till Sovjetunionen. Tyvärr blev det ej någon fortsättning på Nalle-leveranser till ryssarna. . .

Lantbrukstraktorerna hade oavsett märke som regel bakaxlar som ej tålde ihållande körning med påmonterade band. Vilket märke vi än bandutrustade, blev det förr eller senare utmattningsbrott som resulterade i olika alternativförstärkningar. Så var det även med Stor-Nallarna SM 360. Därför satte vi på ÖSA igång och konstruerade en slitstark navreduktionsaxel. Vår konstruktion patenterades men bedömdes vara väl avancerad för skogsmaskiner vilket gjorde att BM tog fram ett förenklat utförande av navreduktionsaxel, som blev standard på "nya" Stor-Nalle 661 m fl.

Nallarna introducerades alltmer i storskogsbruket på allvar. Efterhand utvecklade vi ytterligare kompletteringsutrustningar såsom planeringsblad, timmervagn för 12 tons last, hydrauliska vinschar och kranar. ÖSAs griplastare blev ju obligatoriska på alla Nallar.

Lunnare (skidders) importerades mestadels av fabrikat Timberjack. Under en tid hade Kopparfors AB 70 % av sin avverkning i form av stammetoden då lunningen utfördes med Timberjack. Ett alternativ till skidder i stammetoden blev Stor-Nalle med ÖSAs lunningsslky som med sin stora klämbanke lunnade imponerande lass.

Efter några år blev dock kortvirkesmetoden som tog över, vilket resulterade i att vi på ÖSA utrustade många skidders med våra griplastare.

Skidders-importen till Sverige från Nordamerika var av sådan omfattning att även vi på ÖSA startade utvecklingsarbete med att ta fram en helsvensk skidder. Vi valde en stor Volvo-motor och de ÖSA-tillverkade navreduktionsaxlarna. Ett alternativt utförande byggdes som skotare, då med hydrauldriven boggie. Vi försökte få BM att ställa upp på ett tillverkningssamarbete på dessa två projekt som vi kallade S-1 och S-2. Vid olika testkörningar bedömde skogsfolket båda maskinvarianterna som mycket intressanta, men trots detta blev det tyvärr aldrig någon serietillverkning.

Stor-Nalle SM 661 fick 1966 en lillebror kallad Lill-Nalle SM 460. Även den en 3/4-bandare med midjestyrning och Perkinsmotor. Lill-Nallen blev synnerligen populär framförallt då främre hjulparet i vagnsboggien utrustades av oss med hydrauldrivning. Med sin låga vikt och smidighet hade Lill-Nallen en hög kapacitet. Under några år hade denna maskin i SLAs maskinjämförelse den lägsta transportkostnaden i avstånd upp till 600 m.

Mekaniseringen i skogsbruket hade i mitten av 60-talet kommit i gång på allvar. I hög grad skedde detta med hjälp av de olika maskiner och utrustningar som vi tagit fram på ÖSA. I smedjan var det ändå full verksamhet främst genom fader Jonas samt smeden Tore "Getryggarn" Andersson.

Efterhand startade Bolinder-Munktell (Volvo) tillverkning av två typer skogsmaskiner som kallades "Lisa". Kort-Lisa, SM 870 var en skidder, Lång-Lisa, SM 871 var en skotare. Denna satsning valde BM i stället för samarbete med ÖSA om de av ÖSA utvecklade S-maskinerna. Lång-Lisa skickades dock till ÖSA för utrustning med hydraulvinsch och griplastare. En egenhet i utförandet på Lisorna var att motorn placerats på ena sidan, varför viktfördelningen fram måste kompenseras med en gjutjärnsvikt.

Utökningen av fabrikslokalerna genomfördes under en följd av år. 1966 färdigställdes ytterligare en monteringshall, nu på 6 500 m². Placeringen blev på den av Bengt Broman nyförvärvade åkermarken där det bl a fanns fisk i en del myrgropar. Invigningsfesten var förlagd till Gästis i Alfta.

I Finland satsade staten under en följd av år stora bidrag till dikning och torrläggning av myrmarker i syfte att där så småningom få fram avverkningsduglig skog. På ÖSA hade vi förmånen att få leverera drygt 100 Fiat 25 CF helbandare till Hymas i Hudiksvall, där grävare monterades. I Finland var det generalagenten Työväline OY som kundplacerade dessa maskiner. Efter Fiat blev det stor satsning på Bamsen med grävaggregat som i sin tur fick efterföljare i specialchassiet &-612 från BM. På ÖSA tog vi fram en speciell bandutrustning som gjorde att maskinen fick ett extremt lågt marktryck. Genom maskinens möjlighet att ta sig fram på nästan "grumligt vatten", kallades den för Grodan.

Bandutrustning till de flesta skogsmaskiner som vi tillverkade krävde stora utvecklingsinsatser och prov. Ingen produkt på ÖSA har haft sådan "livslängd" som just bandtillverkningen. Vi började ju med band redan 1952, och när detta skrivs 1990 är det fortfarande stora årsantal som produceras. Under åren 1952-81 har vi t ex tillverkat 11 662 par band. Varierande storlek på maskiner och däckdimensioner krävde många alternativa utföranden. Skilda användningsområden vid olika årstider med ibland extrema bärighetsproblem bidrog på den tiden till en flora av bandtyper. Under åren har minst 50-talet olika modeller framtagits. Numer är det maskinernas boggie som bandutrustas som extrautrustning. Därför har bandvarianterna nu reducerats till ett fåtal.

För fällning av träd kom ju motorsågen in i svenskt skogsbruk på verkligt allvar under 50-talet och finns fortfarande kvar i rätt stor omfattning. För mekanisering av trädfällning tog vi på ÖSA ett stort steg 1966 med vår fällklipp. Detta fällaggregat monterades i armen på griplastaren vilket gjorde att maskinföraren från sin hytt på ett bekvämt sätt gjorde fällningsjobbet även på vintern, ibland vid svår upplega. Trots sprickbildning i virket som uppstod vid sträng kyla levererade vi under årens lopp ca 150 fällklippar.

Givetvis var det fler företag än ÖSA som arbetade med mekaniseringen av skogsbruket. K G Jörgensen vid AB Sikob konstruerade Logmamaskinen som Kockums i Söderhamn så småningom förvärvade. Logma-systemet slog igenom hos de flesta skogsbolag inklusive Domänverket. Maskinen var egentligen endast en mobil kvistningsmaskin som från toppen kvistade de motormanuellt fällda träden. I samband med kvistningen lades virket i högar som sedan lunnades till central kapning. Detta system levde kvar i många år i framförallt det svenska skogsbruket, men dessutom exporterades en del maskiner. Hos företaget Hydrolin, f d Söderlund & Lindström i Gävle, byggdes de flesta Logmamaskinerna. Försök gjordes på senare år att på någon maskin även komplettera med kapsågverk. Under 80-talet har Logmor renoverats och på begagnade hydrostatiska chassier, ÖSA 270 bl a, exporterats till Australien.

Trädmetoden innebar att man till central upparbetning lunnade fram okvistade träd. Allan Brånemo på SCA i Sundsvall uppfann kvistningsmaskinen "Skruven". Kvistningskapaciteten var mycket stor, problemet blev att hinna med matningen av maskinen, men framförallt att nog snabbt från maskinen få bort det kvistade virket, medan något fanns kvar. Den fungerade som en högeffektiv pennvässare!

Hittills hade ÖSA och andra maskintillverkare jobbat med att mekanisera avverkningsarbetet. Nu var turen kommen till beskogningen. 1968 köpte ÖSA en av professor Gustav Sir'en på Skogshögskolan, Stockholm uppfunnen planteringsmaskin. Planteringen är ju ett tungt manuellt arbete som kräver stor omtanke för bästa möjliga resultat. Under de gångna åren sedan vi förvärvat prototypen av Gustav Sir'en har det visat sig svårt att mekanisera planteringen. Helt nöjaktigt är väl ännu inte utvecklingsarbetet som kostat många miljoner. Vi har på ÖSA lagt ner mycket tid och pengar i detta problem som efter ett antal år överläts till MoDoMekan. Sedan några år är det Silva Nova som driver projektet med stort ekonomiskt bidrag från skogsbruket. Redan Sir'enska prototypmaskinen kom upp i en dagsprestation på 8 000 plantor, men planteringsutförandet var däremot inte till belåtenhet.

Det hade dittills varit en helhjärtad satsning både från tillverkare och brukare på bandutrustade skogsmaskiner. 1968 presenterade ÖSA sin första verkliga hjulskotare SM-668 med BM-1113 motor (lika motor som i skogs-Boxer). 668:an blev från första stund en för skogsbruket mycket intressant produkt och i än högre grad när vi tillsammans med BM år 1969 fick in den betydligt starkare D 50-motorn. Den nya beteckningen blev SM 868. I ÖSAs verksamhet blev 868:an en riktig långkörare som tillverkades t o m 1974 i ett sammanlagt antal av 1 794 stycken. Som mest tillverkades 18 maskiner i veckan på ÖSA. Även denna produkt drabbades av BMs tveksamhet till långvarig satsning på skogsmaskiner. 868:an spolades från BM-programmet flera år för tidigt. Trots att produkten lades ner redan 1974 står den robusta 868:an fortfarande i ett högt andrahandsvärde.

Rottne Maskin AB kom även de med en hjulskotare som presenterades 1968, då med rulldrift på boggien. Blondin som maskinen kallades blev för Rottne en trygg sysselsättning t o m 1988. Skicklige Börje Karlsson på Rottne såg till att denna produkt tillverkades i 20 år och under slutfasen förnyades den med kugghjulsboggie. Med lika skicklig matchning hade 868:ans liv kunnat bli lika långt.

Stor-Nallen fick även en tvillingbror, SM 662 Niklas, som istället för midjestyrning hade differentialstyrning. Per Kollandsrud i Oslo var uppfinnare och konstruktör av denna styrutrustning, som gjorde maskinen manöverbar som en "löshäst". För att styra var man alltså inte beroende av tillkopplad vagnsdel. Denna maskin utrustades även den på olika sätt, givetvis med vinsch och griplasrare samt A-ram för planeringsblad. På ett stort antal monterades Hymasgrävare. Sveriges Geologiska Undersökningar, SGU, köpte ett betydande antal för sina prospekteringar.

Mora-Nisse och &. drabbades ånyo av ett oöverstigligt problem att dagarna före tävlingen köra upp Vasa loppsspåret. Snödjupet var mycket stort, och på de stora myrmarkerna trängde vattnet upp. ÖSA ställde upp med Niklas som utan problem spårade sträckan Sälen-Mora. Den specialkomponerade medaljen som utlovades av Vasaloppsarrangörerna har dock ej överlämnats.

Redan 1968 gjorde vi på ÖSA ett försök att mekanisera gallringen. På Stor-Nallevarianten Niklas byggde vi teleskopkran i 8 alt 14 m längd med fällklipp samt tillhörande mindre klämbanke. Vid provkörningar hos Domän i Naggen gjorde Forskningsstiftelsen studier. Kapaciteten och lönsamheten var intressant men vid den tidpunkten ville inte skogsbruket ta in maskiner i gallring. Fällning och kvistning ville man göra med motorsåg och som alternativ till hästen sattes gallringsvinschar in.

Stora stickvägsavstånd samt tron på mindre skador på kvarvarande träd stärkte i början satsningen på vinschning. Med facit i hand kan vi konstatera att skadorna blir försumbara med dagens gallringsmaskiner.

Träd- och stammetoden samt fördelen av mesta möjliga nyttiglast vid lastbilstransporterna föranledde oss att bygga s k kranlastare. På begagnade lastbilar monterades vår största griplastare. Ovanpå lastbilstaket hade kranföraren en särskild hytt. Med speciellt konstruerat mätverk och utrustad med gripsåg blev kranlastaren även intressant vid uppbearbetningen av träd och stammar på de centrala avläggen.

Skogsmaskinbranschen har tidigare vid några tillfällen drabbats av djupa konjunktursvackor. Detta har påverkat vår verksamhet och vårt resultat på ÖSA. Under BM-samarbetet gjordes flera tvivelaktiga prognoser. Konjunktursvängningarna kom ibland mycket snabbt. Tillsammans hade vi svårt att klart se in i kristallkulan. Vid ett tillfälle hade vi 267 maskiner stående i lager på ÖSA. Året innan var efterfrågan mycket stor här hemma och bl.a. i Kanada. Det såldes nu inga maskiner, undantaget någon vinsch. En dag kom dock ett avrop från Volvo Auto OY i Helsingfors på två kompletta 350 Boxer. När maskinerna var lastade på den finska långtradaren såg vi en liten ljusning i mörkret. Optimismen ökade ytterligare någon grad när finske chauffören efter en timmes resa ringer och meddelar att han kört in i järnvägsviadukten i Lilltjära, Kilafors.

Maskinerna hade blivit skrot och låg på marken. På frågan om han fick hämta två nya hälsades han välkommen tillbaks. Helt plötsligt fick vi alltså leverera 4 maskiner till Finland. Nog tyckte vi att det var synd att chauffören inte körde sönder fler maskiner i viadukter på väg till Kapellskär!

1968 firade vi 50-års jubileum på ÖSA eftersom 1918 har angetts som ÖSAs födelseår, trots att ursprunget egentligen sträcker sig generationer tillbaka. Jubileumsfirandet skedde 28 september, då stor festmiddag var ordnad på Alfta Sporthall för närmare 600 personer. Programmet var trevligt upplagt med en del kända underhållare.

Guldur överlämnades till 14 anställda som "tack för god och lång tjänst". På en flotte i sporthallens simbassäng fanns ett tjusigt blomsterarrangemang med belysning och "ÖSA 50 år" tecknat med vita nejlikor. Kvällens mest uppmärksammade tal hölls av Dir Karl-Åke Svensson, Bolinder-Munktell, som omnämnde att ÖSAs skogsmaskiner behärskar mer än hälften av det svenska skogsbruket. Ja, detta var 1968, den positionen behåller företaget även 1990.

Expansionen och utbyggnaden av fabrikslokalerna hindrades vid några tillfällen genom brist på tomtmark. Flera olika markförvärv gjordes från Bromans hemman. Axel och Bengt Broman var alltid positiva att ställa upp på våra önskemål. Utbyggnad norrut var en stor önskan men hindrades av dåvarande riksväg 82 som passerade strax utanför fabriksväggarna. Jag arbetade i 11 år med att få riksvägen flyttad till ny sträckning parallellt med järnvägen. Då blev det möjligt för oss att bygga norra fabriken med en golvyta på 12 500 m². Inte heller detta stora tillskott av lokaler var tillräckligt varför vi diskuterade möjligheten att expandera även mot söder. Men där var det Ol-Andershemmanet som hindrade oss. Efter 4 ½ års resonemang och förhandling med 52 delägare blev det 1969 klart med köp. När köpekontraktet skrevs i ett konferensrum på ÖSA var det 17 personer från säljarsidan med. Släkten Ol-Anders är ju stor, något år senare hade de en släktträff vid Ol-Andersgården med drygt 100-talet personer.

Kapacitetsbrist var ett ständigt återkommande problem genom ÖSAs mer och mer framträdande roll inom mekaniseringen. Till följd av nämnda problem med tomtmark för ytterligare utbyggnader undersöktes möjligheten till förvärv av någon fabriksanläggning.

Av Sundsvallsbanken köpte vi 1/8 1971 Ilsbo Industrier AB i Ilsbo där golvytan 8500 m² blev ett intressant tillskott. Antal anställda var vid övertagandet drygt 100 personer. Komplett maskinpark med framförallt ett stort antal elsvetsar gjorde att en hel del tillverkning kunde förläggas till Ilsbofilialen. ÖSA-Ilsbo AB ägdes av familjerna Gunnar och Martin Östberg. Ilsbofabriken såldes 1980.

I byn Skålsjön på Alfta Finnskog har det funnits lanthandel sedan början av 30-talet. Från 1947 var byns handelsbod och cafe' beläget i norra delen av byn i en ny byggnad. 1967 hade avfolkningen i trakten ökat så pass att underlaget för rörelsen var otillräckligt. Av f d handlaren P G Nilsson övertalades jag att köpa affärsfastigheten. Övertagandet gjordes 1970 efter stor tvekan. Skålsjön har ju i flera årtionden tillbaka varit känt som ett "snöhål". Med hänsyn till den kuperade och intressanta terrängen bestämdes att nyttja den gamla affären till ytterligare en fritidsgård för anställda med familjer. Vi kostade på fastigheten en del med bl. a dusch, bastu och serveringslokal. ÖSA-gården blev namnet på anläggningen. Skidspår och vandringsleder iordningställdes i olika terräng och svårighetsgrader. En del kurser och sammanträden förlades till ÖSA-gården i Skålsjön där miljön var lugn och avstressad. Genom närheten till Ol-Andersgården i Alfta blev dock utnyttjandet där mycket större än i i Skålsjön. Snötillgången var ju alltid bättre i Skålsjön varför det framförallt på försäsongen åktes mycket skidor vid ÖSA-gården. Idag heter anläggningen Skålsjögården och verkar som kurs- och lägergård i privat familjeregi.

Skogsbrukets mekanisering fortsatte att utvecklas med hjälp av stegvis nyutvecklade produkter från ÖSA. 1971 var det dags att börja leveranser av vår första processor som var den tvåmansbetjänade ÖSA 710. En förare körde maskinen och manövrerade griplastaren. Den andre föraren hade ansvaret för kvistning, aptering, sortering av massaveden samt nedläggning av virket i "sortimentsrena" högar. Fru Stina Mickelsson hade under en längre tid jobbet att på prototypmaskinen ta de avgörande besluten om vad det skulle bli av varje träd. Hon manövrerade alltså processordelen i maskinen, som för övrigt redan då hade en inbyggd dator. I ett TV-program presenterades Stina Mickelsson som "Världens första processorska".

Framgången med SM-868 sporrade oss och BM att även satsa på en mindre hjulskotare SM-462. Den blev 2-axlad men som extra utrustning levererades halvbandsutrustning. Som motor valdes Perkins, liksom i Lill-Nallen. Denna skogsmaskin blev mycket omtyckt bl a på vissa exportmarknader. Exempelvis i Bordeaux-distriktet i Frankrike, där den passade bra i de radplanterade bestånden.

1972 fick jag av Kung Gustav VI Adolf mottaga Skogsveckans Teknikpris. Priset hade då utdelats en gång tidigare. Konsul Erik Sundin, HIABs grundare, hade fått priset 15 år före mig för sin banbrytande insats med Hiab-kranen. Eftersom jag betraktat mig endast som lagledare inom ÖSA överlämnade jag checken på 7 500 kronor till personalchefen. Efter ca 2 års diskussion i företagsnämnden blev det beslutat att företaget skulle satsa samma belopp, vilket då blev en grundplåt på 15 000 kronor som skulle förräntas och komma någon förtjänt anställd till del.

Utbildningen av förare och servicemän, som jobbade med skogsmaskiner, satsade ÖSA på redan i början av 60-talet. Under några år inrymdes dessa kurser i dåvarande lektionssalen som fanns ovanpå fabriken. En del praktiska övningar förlades till verkstadsgolvet. Efterhand blev ju maskinerna mer och mer avancerade med mer hydraulik, pneumatik och utbyggda elsystem. Ett ökande antal kursdeltagare samt önskemål om fler utbildningsdagar per kurs resulterade i beslut om en stor satsning på ett separat utbildningscenter. I östra hörnet av Ol -Andershemmanet byggdes ÖSA - skolan 1972. Två högtakiga maskinhallar samt ett antal lektionssalar har efterhand tillkommit. Idag är det drygt 1 200 elever per år som får sin specialtrimning på ÖSA -maskinerna. I utbildningsverksamheten är det idag 9 lärare och 13 instruktörer på skolan. Utbildningen riktar sig till förare, servicemontörer, arbetsledare, lärare från skogsbruksskolor, skadereglerare från försäkringsbolag etc. Totalt är det 200 kurser per år och 5000 elevdagar. Deltagarna kommer från ett 25-tal olika länder, nya tillkommer varje år.

Tyngdpunkten på utbildningen är maskinteknisk - de senaste åren har elektroniken kommit in i stor skala. Apteringen är i hög grad datoriserad på dagens skördare. Sedan flera år tillbaka är det Lasse Larsson som är omtyckt ledare på ÖSA-skolan.

ÖSA har varit banbrytande i fråga om att först av alla införa hydrostatisk transmission i skogsmaskiner. Redan 1973 lanserade vi denna fördelaktiga drivningsprincip för BM som dock förordade det gamla hydrodynamiska. Detta ställningstagande från BM var en av orsakerna till att det långvariga samarbetet mellan ÖSA och BM sades upp 1973 för att helt avbrytas vid årsskiftet 1974-75.

Hydrostatiska transmissionen infördes med framgång på alla av oss tillverkade skogsmaskiner fr o m 1975. 270-chassiet vilket konstruerades och tillverkades helt utan medverkan från BM blev banbrytande för den hydrostatiska transmissionen på skogsmaskiner. I många år gjordes olika påbyggnader på detta robusta chassie med pendelarmar till boggien, som i olika marklutningar horisonterade förarhytten och arbetsplattformen. Nivelleringen av chassiet var även helt automatisk.

Som ett led i utvecklingen av skogsmaskinernas framkomlighet även under vinterhalvåret har vi på ÖSA under många år fortsatt med egna tester och prov i varierande förhållanden och stora snödjup. Provningsplatserna har varit bl.a. i gränstrakterna mot Norge och vid Sjösveden på Bollnäs Finnskog.

Den stora tillverkningen av lunnare (skidders) i Nordamerika sporrade även Kockums till satsning på en svensk lunnare (skidder). I Kockums strävan att etablera sig i olika exportländer kom man i ständig kontakt med avverkningsmetoderna helträd och stammar. Kockums lyckades bl.a. göra en större affär på lunnare till Polen.

I Nordamerika, framförallt i Kanada, är det ofta andra dimensioner på skogsmaskinerna. Bl.a. Koeringfabriken bygger riktiga mastodonter.

1975 utvidgades fabriken ytterligare då en ny huskropp placerades på det s k Västra området. Till den nya byggnaden koncentrerades reservdelslagret, till en början även serviceverksamheten och med specialmaskiner framtagning av detaljer för bandtillverkningen.

I syfte att minska flisimporten fick skogsbruket i mitten av 70-talet intresse för stubbupptagning. På ÖSA engagerade vi oss mycket i att på ett annorlunda sätt ta upp stubbarna. Det stora problemet vid upptagningen av en stubbe är ju att jord, sten o dyl. följer med, som givetvis är helt ointressant att transportera till massafabriken. Till ÖSA 670 Fällare-Läggare utvecklade vi ett kraftigt aggregat likt en stor yxa, med vars hjälp vi spräckte stubben. I fyra delar lyftes stubben upp med aggregatet, på et sätt som i studier visade på endast 6 % förorening. Nackdelen med denna metod var att upptagningskapaciteten blev för låg samt att den kraftiga "smäll" som erfordrades frestade hårt på maskinens kranutrustning m m. Stubbved har vid fabriken vid Mackmyra, Valbo nyttjats till ända till i slutet av 80-talet. För ÖSAs del pågick stubbupptagningsförsöken under en 3-årsperiod.

Trädforskningsinstitutet räknade ut att med en s k rotskärningsprincip vid fällning av träd skulle gagnvedsdelen öka med ca 20-30 cm. Teoretiskt var detta resonemang ytterst intressant. I praktiken höll det tyvärr inte. Även detta skogsfolkets hugskott hakade vi inom ÖSA på. Ett aggregat konstruerades med vilket vi fällde en hel del träd, dock med största svårighet under savningsperioden då greppet runt stammen ej blev tillräckligt. Stor kraft behövdes för att trycka ner aggregatets knivar som skar av trädrötterna under marknivån. När trädet fällts fanns istället för en stubbe en "blomkruka" kvar som spår. Vid industrin blev problemen med förorening och renkapning av rotstocken övermäktiga. Virkestillskottet var ju intressant, men till för hög kostnad. Vi och skogsfolket drog alltså i "snöret".

Vidareutvecklingen av tvåmansbetjänade ÖSA-processorn 710 blev övergång till enmansbetjänade ÖSA 705 som under introduktionsårat 1975 och presentationen på Elmia fick en rivstart med 105 tillverkade enheter det året. Vid skilsmässan från BM hade vi på ÖSA inte hunnit få fram ÖSA 260 varför 100 ÖSA 705 i början monterades på SMV-21 från bröderna Sandberg i Stensele. ÖSA 260 blev en genomtänkt produkt som presenterades 1976 som den första helsvenska hjulskotaren med hydrostatisk transmission. Med Scanias D-8 motor blev detta en slitstark 12 tons skotare som även med fördel nyttjades till många olika påbyggnader. Mellan åren 1976-87 tillverkades 855 ÖSA 260. ÖSA 260 basmaskin användes som chassie till Processor, Skördare, Fällare- Lunnare, Lunnare, Skotare, Gripsågskotare, Markberedare, Planteringsmaskin och Stubbkorgbärare.

Steyr-Daimler-Puch i Wien var i många år vår återförsäljare i Mellaneuropa. Vid tillverkningen av ÖSA 260 monterades Steyr- motorer (i stället för Scania) på de maskiner som Steyr sålde.

Ett alternativ och verklig kontrast till de stora komplexa maskinerna utvecklade firman Hydrovåg i Burträsk, den s k Skogsmyran.

I studier som vi gjorde på ÖSA visade sig denna enkla lilla maskin vara intressant i gallring. Resultatet vid våra prov blev som bäst när föraren var en vältränad idrottsman. Omställningen blev för stor för maskinförarna som vant sig vid att sitta i en ombonad hytt. Med denna låga maskinvikt blev markskadorna mycket små.

De större svenska skogsmaskintillverkarna har alltid haft ambitionen att exportera sina produkter. Många försök och misslyckanden har gjorts under årens lopp. Bl. a har problemen varit att våra svensktillverkade maskiner varit alltför påkostade och lyxutrustade. Det svenska förarutrymmet är ju av sådan klass och komfort att motsvarande inte förekommer utanför Norden. I de flesta länder har man nöjt sig med på sin höjd en störtbåge vid förarplatsen. Tullkostnader och importrestriktioner har alltid varit ett hinder för oss svenska tillverkare att komma in på andra marknader.

Jag har i många år haft liten tro på möjligheten att härifrån exportera till 100 % färdigbyggda maskiner. I stället har jag har jag förespråkat försök att begränsa sig till de avancerade påbyggnaderna. De enklare maskinerna som tillverkas i t ex USA och Kanada har då blivit intressanta samarbetsprojekt. I överenskommelser med Clark-fabriken monterade vi på deras mycket enkla skidder hela fällningsenheten från ÖSA 670. Efter en tvåårig provperiod här hemma och i Kanada med mycket positiva resultat spolierades tyvärr projektet genom omorganisation i Clarkledningen och en kraftig reducering i Clarks produktprogram. "Vår" modell togs ur sortimentet.

De svenska sågverken blev alltmer negativa till piggskador från matarvalsarna, med resultat att prisreducering infördes. Flera tillverkare har gjort en mängd försök med gummihjul för att få en skadefri matning. Mönstrade gummihjul i olika utföranden förekommer. ÖSA har nu övergått till helt omönstrade försedda med slirskydd.

Beskogningen har efterhand mekaniserats steg för steg. Markberedningsaggregatet till 260 utvecklade ÖSA under 1977. Aggregatet kunde köras i s k fläckberedning med inställbar längd mellan och på fläckarna. Den svåra mekaniseringen av planteringsmomentet var dock fortfarande olöst.

ÖSA 250 med Perkinsmotor har blivit en riktig långkörare i ÖSAs tillverkning. Redan när maskinen konstruerades valdes tre alternativa utföranden. Ett tvåaxlat utförande för vissa exportmarknader med 4 stora hjul. Ett 6-hjulsutförande med boggie bak samt ett 8-hjulsutförande med boggie även fram och med möjligheter till band på båda boggierna.

Konjunktursvängningarna inom skogsmaskinbranschen har tidigare omnämnts i denna historiebeskrivning. 1978 blev ett svårt år för skogsmaskintillverkarna, vi på ÖSA redovisade ett 0-resultat. Året därpå hade vi obetydlig orderstock och ekonomisk svårighet. Min bror Gunnar hade definitivt tröttnat och ville lägga av. I januari 1979 skrev vi ett avtal, sk letter of intent, med Volvo BM. ÖSA skulle svara för all marknadsföring , även på export. Till intressant pris skulle vi på ÖSA överta ett mycket stort färdiglager av nya BM-skogsmaskiner. Meningen var även att återuppta marknadsföring i Sverige genom SLR/Lantmännen. På exportsidan stod det oss fritt att välja mellan BMs eller Volvos återförsäljare i olika länder. Den här intressanta helsvenska lösningen spolierades dock av av löntagarorganisationerna som försökte framtvinga ett samangående även med Kockums. I det här läget valdes att överlåta Gunnars del av ÖSA till finska Rauma-Repola. Jag var fortfarande ägare till 50 % av ÖSA. I samarbete med Rauma-Repola fortsatte det ägandet till 1981, då även min och familjens del av ÖSA övertogs.

Med Rauma-Repola hade vi tidigare under en femårsperiod haft ett samarbetsavtal gällande marknadsföring av våra processorer i Kanada samt genom bondekooperationen Hankkija.

1982 fick jag vid Skogsveckans högtidliga öppnande mottaga Bernadotte-medaljen av Kung Carl Gustaf. Denna s k Kunga-medalj utdelas en gång årligen och då alltid vid invigningen av Skogsveckan. Jag var den 31:e i ordningen att få den. Domänverkets Gen. dir. Bo Hedström nämnde bl. a i sitt tal att jag alltid hyllat enkelheten - en konstruktion bör egentligen inte vara mer komplicerad än ett järnspett. Vasaorden hade jag tilldelats i slutet av 70-talet. Sedan 1982 är jag med i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.

Bruun System AB i Filipstad blev 1983 dotterbolag till ÖSA efter att dessförinnan under några år ägts av finska Sponsor. En mycket intressant produkt fanns på tillverkningsprogrammet - Mini 578. Denna 8-hjuliga skotare fick större motoreffekt och förbättrades ytterligare en del, varefter beteckningen blev 678.

T o m 1988 har Mini 578 och 678 tillverkats i ca 1600 exemplar. I exportländer har denna skogsmaskin sålts i större andel än andra maskintyper från Sverige.

I många år har Kockums i Söderhamn varit en av ÖSAs svåraste konkurrenter. När bröderna Sandberg i Stensele avvecklade sitt ägande var det Kockums Industri som förvärvade SMV i Stensele. Kockums köpte även in en del produkter såsom buntkvistaren från Allan Brånemo. Logma övertog man från Hydrolin AB i Gävle. För Kockums del var ett samgående med annan tillverkare i branschen aktuell under många år. 1984 övertogs hela skogsmaskinverksamheten inom Kockums Industri AB av Rauma-Repola. Kockums blev då ett dotterbolag till ÖSA. Från Söderhamn överförde ÖSA hela tillverkningen till Stensele. I de ändamålsenliga lokalerna där fortsatte produktionen av några Kockums skogsmaskiner som fortfarande sålde bra. Verksamheten inom dotterbolaget Kockums återfick namnet SMV.

I motsats till ÖSA låg Kockums kvar med hydrodynamiska transmissioner i hela produktprogrammet. ÖSA hade vid denna tidpunkt helt koncentrerat sig på hydrostatisk chassiedrivning. Detta nya förnämliga drivningssystem är särskilt fördelaktigt på just skogsmaskiner vilket mer och mer ökade efterfrågan på ÖSA tillverkade produkter.

Tillverkningsvolymen trappades ner stegvis vid SMV och 1986 var det dags att avveckla företaget. Några maskiner tillverkades dock i början av 1987.

Nya avverkningsmetoder har ju efterhand prövats och i flera fall blivit kvar i svenskt skogsbruk. Det satsades mycket på träddelsmetoden under t ex 1984. ÖSA prövade två nya idéer riktade till just träddelsmetoden. Den ena var en stickvägsgående gallringsmaskin, Fä-Sa, som hade en 15 m lång kranarm i vars ände förarhytt, kran och fällaggregat hade monterats. Basmaskinen som var en strippad ÖSA 250 stod kvar på stickvägen, föraren manövrerade in den långa kranarmen i beståndet. Gallringsträden fälldes och lades upp på en liten klämbanke. När banken fyllts till lagom stor bunt drog föraren ihop kranarmen och därmed drogs trädbunten fram till stickvägen. Efter stickvägen kom en annan 250 med ÖSAs enkla buntkvistare. Med gripsåg i kranen kapades träden till önskad längd och maskinen kvistade samtidigt en rätt stor bunt. Efter stickvägen var turen så kommen till skotaren ÖSA 250 som körde ut virket ur skogen. Fä-Sa bedömdes bli en alltför dyrbar och rätt komplicerad maskin varför denna uppfinning lades åt sidan efter några månaders studier med provmaskinen. Samma öde drabbade även buntkvistaren.

I utvecklingsarbetet på ÖSA har det satsats stora pengar på en efterträdare till ÖSA 260. När man äter brukar aptiten växa. Det nya flaggskeppet ÖSA 280 Master är i alla avseenden större än ÖSA 260. Motorn blev nu en Volvo Turbo på 154 kW (209 hk). Lastförmågan på skotaren ökade till 18 ton. Master har blivit en idealisk basmaskin för markberedning och som tvågreppsskördare. Master levereras även som intressant engreppsskördare. Introduktionen gjordes 1985.

Processorutvecklingen på ÖSA började ju med presentation av 2-mansbetjänade ÖSA 710 redan 1971. Därefter kom ÖSA 705 som i sin helhet manövrerades av en. Piggvalsarena ersattes efterhand av gummihjul. Nästa steg blev ÖSA 706 utan virkesfickor. Dagens ÖSA 706 är en kompakt processorenhet som monteras på såväl ÖSA 250 som 280 Master. ÖSA 706/280 är en tvågreppsskördare med mycket hög kapacitet. Med fällsåg 642 och datorstyrd värdeaptering kan Masterskördaren betraktas som skogens skördetröska.

I Sverige har återkommande men väl motiverade krav kommit från myndigheter om förbättring av förarmiljön i skogsmaskiner. I skogens skördetröska 280 Master är det en dator som programmeras för aptering. Detta moderna hjälpmedel avlastar föraren en hel del, men det stillasittande arbetet i hytten ställer krav på att arbetsställning och manöverorgan skall vara så ergonomiskt rätt utformade som möjligt.

Förarens stillasittande skift efter skift i de moderna hytterna blir i längden nästan för bekvämt, varför det ställs krav på regelbunden motion för att undvika arbetsskador.

Anställda med familjer och utomstående fick en lördag se det mesta av ÖSA i verksamhet. Arbetet hölls igång på de flesta avdelningarna. med hjälp av i första hand av "Getryggarn" Tore Andersson och Kalle Ellberg lyckades jag under veckorna före visningsdagen att återställa smedjan till i huvudsak sitt ursprungliga skick. Alla gamla maskiner och verktyg finns på plats. Om man startar elmotorn för taktransmissionen är det inte mindre än åtta olika maskiner som rasslar igång. Trots de enkla maskiner och hjälpmedel som finns i smedjan går det faktiskt att utföra en del rätt avancerade arbeten. Vid exempelvis nytillverkning eller reparation av kedjor vällde vi ihop kättinglänkarna med hjälp av sand. Innan svetsningen infördes i ÖSA-smedjan använde vi borax som flussmedel vid sammanfogning av t ex olika stålstycken, hjulringar e dyl.

ÖSA-mästerskapet på skidor har i många år körts som en motionstävling för de anställda med familjer. På senare år då tävlingen förlagts till Skålsjögården har de yngsta familjemedlemmarna även fått åka häst med släde till korvgrillningen.

Som en förutsättning för att utveckla avancerade skogsmaskiner har ÖSA efterhand investerat i åtskilliga moderna bearbetningsmaskiner på verkstadsgolvet. ett sådant exempel är satsningen på plasmapressar samt svetsrobotar.

I ÖSAs direktförsäljning av skogsmaskiner som började 1975, efter skilsmässan från BM, är det årligen stora antal begagnade maskiner som byts in. En del maskiner skrotas och delar säljs i fyndshopen, som "begagnade - Allan" Mårtensson byggt upp. Denna verksamhet har svällt ut och blivit rätt omfattande. Entreprenörer, även från grannländer, kommer till "Repola" för att göra fynd.

Sedan 1981, då Rauma-Repola förvärvade hela ÖSA, har några ytterligare företagsförvärv genomförts.. Som tidigare nämnts förvärvades Bruun System 1983. Kockums Industri införlivades med ÖSA 1984. Cemet-Agrip i Frankrike köptes 1986, Timberjack i Kanada köptes 1989.

Sverige har en helt framträdande plats ifråga om skogsbrukets mekanisering. Den totala avverkningskvantiteten i Sverige var avverkningssäsongen 1987/88 67,6 miljoner skogskubikmeter. Därav var 75% slutavverkning, 25 % utgjorde gallring. Slutavverkningen var till 80 % mekaniserad. Med hjälp av framförallt engreppsskördarna hade gallringen mekaniserats till 30-35 %.

ÖSAs och även andra maskintillverkares idoga satsning och samspel med skogsbruket har gett resultat. Produktionen mätt i skogskubikmeter per dagsverke som 1950 var 1,4 skogskubikmeter har ökat till ca 11, 5 skogskubikmeter 1990.

Röjningen är nu nästa område där skogsbruket hoppas på en mekanisering. detta trots vetskap om svårigheten att med en maskin utföra röjningen med lika bra omtanke som vid motormanuell metod.

Min positiva inställning till samarbete även med konkurrerande maskintillverkare bidrog till att jag ingick i styrelsen för den branschgrupp som bildades inom Mekanförbundet i slutet av 60-talet. I skogsmaskingruppen, SMG, var vi under några år endast samt Huskvarna (motorsågar). Under senare delen av 70-talet utökades branschgruppen med många olika företag som har produkter för skogsbruket. Namnet ändrades till Fortec och verksamheten blev mer globalt inriktad. I amband med bl a Exportrådet har många aktiviteter genomförts för att Fortec-företagen skall komma åt nya marknader och kunder. På Elmia Logging som hittills arrangerats vart annat år har vi inom Fortec varit med i uppläggningen av mässan. Skogsfolk från olika hörn av världen kommer till denna massiva expose av skogsmaskiner och utrustningar. ÖSA har i alla år varit väl representerat i denna branschgrupp. Själv har jag varit med i styrelsen ända till i början av 80-talet. Hans-Åke Elofson har varit ordförande sedan 1983. Sedan 1982 tillhör Fortec ej längre Mekanförbundet utan gruppen arbetar helt fristående.

ÖSA har inte bara bevakat och följt trenderna inom skogsbruket. Jag påstår att vi i stort har legat i täten och tagit initiativet till olika mekaniseringssteg. Vid några tillfällen har vi varit för tidigt framme med en viss maskin eller utrustning. Efter en tids mognad har vi kommit igen och då även med en mer genomtänkt och ändamålsenlig lösning. Jag tänker exempelvis på när vi 1968 kom med differentialstyrda Niklas som gallringsskördare. Maskinen fungerade och gjorde ett ganska intressant gallringsjobb, men den motormanuella metoden bedömdes som bättre. Däremot när vi på ÖSA i mitten av 80-talet kom med 250 Eva blev den snabbt accepterad och skogsbruket satsade friskt på engreppsskördare. Vid denna tidpunkt kom även Valmet med sin stickvägsgående engreppsskördare 901.

Samarbetspartnern Bror Hult i Filipstad har i många år medverkat till att Mini Bruunetten varit och är så populär. Redan 1986 visade Bror Hult upp sin nyutvecklade lilla maskin Lillebror som är en beståndsgående gallringsmaskin. Två varianter utvecklades av Bror, dels en fällare-lunnare samt en engreppsskördare. dessa båda maskinvarianter är tvåaxlade, små och smidiga för arbete i beståndet. När detta skrivs har Lillebror levererats i rätt stora antal från fabriken i Filipstad.

Framgångarna för oss med mekaniseringen av såväl slutavverkning som gallring har sporrat ÖSA att även lösa problemet med röjningen. Återigen är det Bror Hult som tänkt till, med resultat att en tredje variant av Lillebror sett dagens ljus. Med portalaxlar har röjningsmaskinen fått en frigångshöjd på 900 mm vilket ger möjlighet till grensling av de kvarstående småträden. Från den siktvänliga hytten kan föraren med maskinens röjningsaggregat utföra ett jobb som skogsfolket accepterar.

1912	Jonas Östberg utexamineras till hovslagare vid Kungliga Veterinärhögskolan.	1967 -68	Inflyttning i en ny monteringshall på 6 000 m2. Utbetalda löner översteg 8 miljoner. Sammanlagda brandförsäkringsvärdet för fastigheter och maskiner var 19 miljoner.
1918	Där ÖSA idag ligger startade Jonas Östberg smidesrörelsen i ett f d slakteri, total golvyta 61 m2. Då lades grunden till ett av världens största företag i sin bransch.
1941	Tillsammans med sönerna Gunnar och Martin bildade Jonas ett handelsbolag "J Östberg & Co". En el samt gassvets inköptes. Hästvagnstillverkningen startades.
1950	Antalet anställda var 6 personer. den första utbyggnaden genomfördes till golvyta 251m2.
1952	samarbetsavtal tecknades med Bolinder-Munktell samt AB Volvos traktoravdelning. Halvbandstillverkningen startades med hjälp av Calle Larsson, Hedeviken.


Bokens framsida	Boken baksida