Berättelse från valpköpare.

Maj -2010

Duvjakten började i Lördags och Yatzy gjorde ett mycket fint eftersök på fågel som blev skadeskjutet och flög in i skogen.
Denna duva bar hon fram till mig. Annars vill hon bara markera.
Det räcker i och för sig enligt lag, att hon markerar...
När hon sitter med i vårat gömsle så upptäcker hon fåglarna före oss.... Håll koll på Yatzy, så vet vi när det är dags!!!

Vi hade även med 2 unghundar (wachtel/Labbe & en labbe inte riktigt året fyllda).
Detta innebar att jag skulle sätta Yatzy i bilen.....trodde jag........när det small så tänkte hon "det här får jag inte missa" och bröt sig ur bilen!
4 förvånade jägare tittade på henne när hon kom springande över åkern......Uffe (Smurf) utbröt:
-HON ÄR JU FULLKOMLIGT JAKTTOKIG!

Hon är nu trådsmal igen, ett riktigt muskelknippe!
Vi har en otroligt spännande tid framför oss.................


//Hans Rembsgård
 

.............................................................................................................

Mårris väckte mig på natten, klockan var 02.00 ca. Ute var det bara någon minusgrad och ett lätt snötäcke hade kommit. Jag steg upp och släppte ur honom, tänkte att han kanske mådde lite illa. Nåväl, det gick en kvart, det gick en halvtimme, ingen hund. Jag tog på mig kläderna och gick ut, ropade och hojtade men ingen hund. Gick in och tog på mig mera rejäla kläder samt bilnyckeln. Satte mig i bilen för att kolla upp så att han inte stuckit till bostadsområdet som ligger ca 2 km från oss (löptikar??). Ingen hund. Vände och fortsatte ut mot en udde på golfbanan där jag och Mårris ofta promenerar, ligger ca 1,5 km åt andra hållet från vårt hus. Ingen Mårris där heller. Då hade klockan hunnit bli 03.00. Åkte hem för att se om han kommit hem men nej. Tog på mig rejälare skor och pannlampa. Gick i ca 1 timme och lyssnade samtidigt, men ingen hund. Gick hem igen. 04.30 ropade jag till min man att jag skulle gå ut ytterligare en sväng och leta. Han steg upp snabbt som attan och klädde på sig. Tillsamman gick vi ut på spårning. Nu var vi helt övertygade att något hade hänt. Aldrig aldrig hade han varit borta längre än en kvart ungefär. Nåja, tur i oturen var det trots allt nysnö. Vi knatade in i skogen ut mot en udde där vi såg spår. Spåren gick ut på isen och Tony sa att det var märkligt att det inte var några tillbakaspår. Vi lyssnade och inte ett ljud i natten. Vi gick ut mot en ö inte långt från oss. Tony gick lite före mig. Framkomna till ön (där det finns en stuga) säger han, här har vi honom! Där, sittandes glatt viftandes på svansen, satt han instängd i ett mjärde!!! Hur tusan var det möjligt? Fiskarna hittar inte alltid in men nog sjutton hade han lyckats. Förmodligen har han känt lukten av något, stuckit in nosen i den lilla öppningen och inte kunnat dra tillbaka det eftersom det är gjort så att fiskarna inte ska kunna simma tillbaka. Då har han sakta men säkert gått längre och längre in tills hela han var inne och då hade mjärdet vält. Jag kunde inte annat än börja skratta, det var bara för otroligt.Tony bände ut mjärdet och släppte ut honom. Han var hur glad som helst och visade inga som helst tecken på att vara orolig eller skadad. Vi gick hem med honom hoppandes runt i kring oss. Väl hemma kollade jag igenom honom men inte ett endaste sår kunde jag hitta. Jaa, så kan det gå. Han går numera under smeknamnet Abborren.