Tomtar & Troll

(Bilden är ett montage av Tore Hagman / Naturfotograferna och John Bauer.)

Tomten

Tomtegubben var den populäraste av folktrons alla gestalter. Man kunde stöta på honom alldeles utanför knuten och till och med inne i huset. Mestadels höll han till i uthusen, ofta i höet där det var mjukt att ligga och doftade gott. Men han tyckte också mycket om att vara inne hos hästarna där det var varmt och skönt. Tomten tycktes älska hästarna mer än andra levande varelser. Man får inte förväxla denna gamla gårdstomte med vår tids jultomte. han har inte alls med gammal nordisk folktro att göra. Jultomten var från början ett katolskt helgon, Sankt Nikolaus. Detta helgon delade ut gåvor på sin dödsdag den 6 december och kom i norra Tyskland och i Danmark att få rollen som julklappsutdelare. Han kom till oss i slutet av 1800-talet så Jultomten är ett relativt nytt begrepp i vårt land. 

Vår tomtegubbe har anor ända tillbaks i hednatiden, han skyddar gården där han bor och ombesörjer välfärden där. Där det bor en tomte växer det bättre på åkrarna och djuren mår bättre. Namnet "tomte" har med ordet "tomt" i betydelsen gårdsplats att göra. I våra södra delar av landet kallas han i dansk och norsk stil för nisse. Han är klädd i gammeldags bondkläder, grå slitna vadmalskläder med en luva som inte är röd utan grå. Oftast har han grått eller vitt skägg, men det finns även slätrakade tomtar. Han är till längden stor som ett barn, men han har förmågan att kunna växa blixtsnabbt och bli väldigt stor. På vissa håll i Sverige har han bara ett öga, mitt i pannan som exempelvis i Uppland. Vår gårdstomte har inte alls samma vänliga och snälla sinne som jultomten, utan är istället vresig och tvär. Han håller sig oftast osynlig och visar sig helst bara för ett ögonblick. 

Bilden vi har av gårdstomten har vi bland annat fått av Jenny Nyström som format sin tomtefigur av både den gamle och nye tomten. Hon varierar också sin tomte som ibland är rödklädd som Sankt Nikolaus och ibland gråklädd som den gamle tomtegubben. Han bär ibland även gröna eller blå kläder. Folktrons gamla tomte levde ensam, en utpräglad ungkarl var han. Tomtefamiljen är en senare uppfinning. Han såg till att människorna skötte sig och tog hand om sina djur. Den som inte gav till exempel hästarna tillräckligt med foder kunde räkna med att tomten ingrep via en örfil ur mörkret eller en spark där bak. Slaget kunde ibland vara så hårt att man hamnade på ändan i dyngstacken. Gårdstomten var en stor skojare, men gårdsfolket kunde oftast hålla sig för skratt. Han kunde bland annat trolla ner en ko genom ett kvisthål i golvet, så hon stod därnere och råmade övergivet. 

Tomten var en mycket duktig gårdskarl. Han såg till att det växte bra, han skötte själv djuren om så krävdes, höll noga vakt när en ko skulle kalva och ibland hjälpte han även pigan i köket. Många vandrare kunde höra tomten när han tröskade på nätterna, men när de stannade upp så tystnade ljuden för att fortsätta när de började gå igen. Tomten kunde också släpa in säd på logen, inte bara gårdens egna utan även grannens. I en gammal sägen från Värmland berättas om en oförsiktig bonde och hans tomte:

Sägner om tomten

Bonden möter tomten på logbron där den lille kommer kånkandes på ett enda strå, djupt stönande. 
"Det där är fäll inge stort å suck för", sa bonden. 
"Ja, var det inge å suck för, så ska du inte heller få nå å suck för", svarade tomten.
Tomten försvann med sitt strå, nu började han att dra säd från gården istället. Hur mycket än bonden än arbetade hjälpte det inte. Allt gick fel för honom. Tomtegubben hade förvrängt bondens syn och det som liknade ett strå var i själva verket ett stort lass med säd. 

Tomtar som bodde grannar kunde ibland ryka ihop i slagsmål så halm, hår och skägg yrde. Den som vann kom gärna fram till sin husbonde och skröt över hur duktig han varit. Tomten ville ha blygsamma gåvor som tack för sitt slit. på julaftonen skulle han ha sin del av julbordets läckerheter. Det var oftast gröt och den skulle ha en ordentlig klick smör så han förstod att gårdsfolket uppskattade honom och hans arbete. I folksägnerna får man veta följderna om man retades med tomten. 

I Västergötland gömde en gång en dräng smöret under gröten för tomten. Han blev så arg att han vred huvudet av den allra största bjällerkon. Men sen åt han upp gröten och fann smöret.
"Vad ska jag nu ta mig till?" sa han. "Nu får jag dra min fot över mången tröskel innan jag får en sådan ko igen."
Den lille, fruktansvärt starke hubben tog den döda kon på ryggen och började springa runt i bygden för att leta efter en likadan ko. När han funnit en likadan bytte han dem och tog den levande kon och satte den i båset där den andra stått. men han var inte helt nöjd utan suckade:
"Det är ju sju svarta hår mer på denna kon än på den andra."
Tomten var en mycket stor pedant och ville nå det absolut perfekta resultatet.

Bor ni på landet och har en tomte så var glad för det, värna om honom och uppskatta hans arbete!

Troll

I södra och mellersta Sverige var förr i tiden risken att råka ut för troll mycket stor när man vandrade runt i markerna. Trollen bodde oftast i berget och kallades för bergatrollet. Men man kunde även finna dem i stora stenblock eller helt enkelt på valda platser direkt under marken. Trollen fanns också i skogen, men det var inte lika vanligt. Skogstrollen tillhör mest barnböckernas värld, inte det muntliga berättandet. Det finns få väsen som så grundligt omvandlats av illustratörer och leksaksmakare. Vi har vant oss vid att trollen ska vara väldigt klumpiga och groteska. Näsorna ska vara långa och krokiga eller små och potatisliknande, öronen ska vara stora och spetsiga. De avbildade trollen går omkring nakna och de fryser inte för kroppen är täckt med en pälsliknande hårbeklädnad. Det finns heller inget tecknat troll som saknar svans som oftast är lång och släpar på marken. Men så enkelt var det inte i bondesamhället. Trollen hade rykten om sig att vara väldigt knepiga och listiga varelser. Man hade svårt att avgöra hur trollen såg ut för de kunde skifta gestalt som det passade dem för ögonblicket. I vanliga fall såg de ut som normala människor fast mycket vackrare och mer välklädda! 

Det var mycket vanligt att kolare, jägare eller skogsarbetare rätt vad det var fick se två eller tre elegant utstyrda herrskapsdamer på ett öde berg. Då gällde det att vara försiktig! För vem som helst förstod ju att inga riktiga fruntimmer gick omkring i skogen klädda i siden samt prydda med smycken och annan lyx. Det bästa var då att läsa en bön eller göra korstecknet. Då försvann trollen, för det var ju det de var, förhoppningsvis ur blickfånget. Trollen tyckte om att förvandla sig till djur. Om man fick se en främmande katt eller hund skulle man inte känna sig säker, för just de djuren gillade trollen att förvandla sig till. Men de kunde även förvandla sig till grindstolpar eller trädstammar.

Trollen levde i större eller mindre familjer och de hade det oftast livligt och bråkigt inom den. Att skydda sig mot trollens besök var viktigt. Man kunde exempelvis bära ett stålföremål på sig, eller lägga ett eggverktyg i sädesbingen. Man borde även lägga ett magiskt skyddande föremål i bryggkaret. Vid ölbryggningen var det bra att se arg och ondskefull ut, för så fick trollen respekt för en. Ibland hände det att folk kom bort i markerna och då låg det nära till hands att anta att de övernaturliga haft ett finger med i spelet. Trollen kunde nämligen bergta människor och djur. De lockade in dem i sitt berg och höll dem fångna under en längre eller kortare tid. I bland kunde man bli där för alltid. De som varit bergtagna och sen släppts fria har berättat hur vackert trollen hade det i sina boningar. Det glänste av silver, guld och ädelstenar från golv till tak. De har också blivit väl behandlade av trollen under sin fångenskap. Man fick äta lyxmat, dricka gott och tillvaron inne i berget tycks ha varit fylld av älskogens njutningar. Men de var absolut inte befriade från arbete i berget. Kvinnor fick skura, tvätta, diska, laga mat, spinna, väva, sticka, sy och laga kläder. Vissa bergfångar fick sköta trollens lagård, utfodra djuren, mocka och mjölka.

I och med frigivningen så var problemen långt ifrån lösta. Var det en kvinna kunde hon ha fått ett barn med en trollgubbe under sin fångenskap. Hon längtade då så mycket efter sitt barn att hon ibland gick fram till bergväggen för att lyssna efter deras röster. Vissa kunde också längta tillbaka till berget eftersom de haft det så mycket bättre än i människornas värld där inne. Troll kunde även stjäla ett nyfött människobarn och dess ställe lägga en av sina egna ungar. Oftast märkte man inte detta förrän långt senare. Barnet utvecklades inte på normalt vis, de verkade inte kunna lära sig tänka eller tala. Huvudet växte mest och blev tillslut som en stor klump. Åt och drack gjorde ungen däremot, oftast så mycket att föräldrarna hade stor möda att skaffa fram allt som behövdes. Ungen låg jämt i sängen och dreglade, ville inte ens resa sig upp. Så småningom började mor och far anan hur det förhöll sig. Trollen hade placerat sin unge där för att han skulle få försörjning. Men föräldrarna visste på råd att kunna ställa allt till rätta igen, bara de kunde få bytingen att avslöja vem han var så förlorade han all sin makt. För att lyckas med detta fanns olika knep. Ett var att mor i familjen gick ut i skogen och bröt av en talltopp. Den skulle hon sen använda som visp när hon kokade gröt. men grytan var bara ett halvt äggskal. Denna syn var förstås löjlig och det dröjde inte länge innan trollungen satte sig upp i sängen med ett ryck. Genast var ungen förvandlad till en så stor och åbäkig jätte att han nådde ända upp till ryggåsen. Nog kunde man allt se vad det var för en, inte undra på att hans aptit varit så stor! Ännu säkrare blev man när han helt plötsligt skrattade till högt och bullrande:
"Sju ekeskogar har jag sett växa opp, och sju har jag sett ruttna ner, men en så stor visp till så liten kittel har jag då aldrig förr skådat!"
I överraskningen hade han avslöjat sig själv och var då tvungen att ge sig av. I sängen låg nu istället det riktiga barnet.

En annan metod var att mor i huset eldade så hårt i bakugnen att den blev röd av hettan. Sen låtsades hon att hon skulle slänga in ungen och steka honom som en spädgris. Då slets dörren upp och trollmor stod där med det stulna barnet på armen. De bytte och trollmor mumlade att så elaka som människor kunde vara mot barn var då aldrig trollen!

Så möter du ett troll i skogen se till att vara försiktig! Be en snabb bön eller bär med dig stål!

Upp                                    

Webmaster © Erica Westerholm