Han sitter med ryggen vänd mot tavlan med sädes-
                   fältet
Bandaget kring käken för tanken till balsamering.
Hans glasögon är tjocka som en dykares. Och allting är utan
         svar
och häftigt som när telefonen ringer i mörkret.

Men tavlan bakom. Det är ett landskap som ger ro fast
         säden är en gyllene storm.
Blåeldsblå himmel och drivande moln. Därunder i det gula
          svallet
seglar några vita skjortor: skördemän - de kastar inga
          skuggor.

Det står en man långt borta på fältet och tycks se hitåt.
En bred hatt skymmer hans ansikte.
Han tycks betrakta den mörka gestalten här i rummet, kanske
        till hjälp.
Omärkligt har tavlan börjat vidga sig och öppnas bakom den
         sjuke
och försjunkne. Det gnistrar och hamrar. Varje ax är tänt som
           för att väcka honom !
Den andre - i säden - ger ett tecken.

Han har närmat sig.
Ingen ser det.

Tomas Tranströmer