Attityd

En bär eller rymdfarkosts axelriktning (orientering) i förhållande till en fast riktning tex horisonten, eller en fast punkt tex stjärnan Canopus

Framtidens historiker kan mycket väl tänkas tala om vår tid som (månresans tidevarv) Detta tidsskede har varit en följd av den rivalitet beträffande missiler och rymdfart som på 50talet uppstod mellan Sovjetunionen och USA. Grunden till arbetet med månresan lades för USAs del när kongressen antog lagen om luft och rymdflygning (National Aeronautucs And Space Act) med ledarskap i rymden som mål. Apolloprojektet faställdes 25 maj 1961 av president Kennedy. I ett tal inför den samlade kongressen framhöll han följande. Jag anser att denna nation bör inrikta sig på att uppnå målet att föra en människa till månen, och i trygghet föra henne tillbaka till jorden, innan detta årtionde är slut. intet annat rymdprojekt under denna period kommer att vara så svårt eller ställa sig så dyrbart att genomföra.

Mycket förberedande arbete hade redan averkats under Eisenhower regimen med den berömda X serien som kulminerade med X-15 (ser ut som ett flygpaln med raket motor) med en toppfart på Mach 6.33 (6812 km/timmen). Medicinska experiment hade gjorts med djur och människor i centrifugar, raketslädar. Redan 1952 hande man skjutit upp apor samt vita möss med V2 och Aerobee raketer till höjder på ca 130 km.

Av dom 540 testpiloter från USAF (flygvapnets testpiloter) som hade anmält sig frivilliga till astrnaut utagningarna valdes 32 st slut kandidater från dom fick man fram sju som antogs till Mercury teamet. Den 2 april 1959 tillkännagavs namnen på dom sju. Kommendörlöjtnant M Scott Carpenter, Major L Gordon Cooper jr, Överstelöjtnat John H Glenn, Kapten Virgil I Grissom, Kommendörkapten Alan B Shepard, Kommendörkapten Walter J Schirra och Major Donald H Slayton. (ytterligen nio astronauter utvaldes av nasa i september 1962. För att delta i Mercury-programmet.

Den första mera omfattande starten av en boiler-plate-kabin av Mercury typ utfördes med en Atlas-d raket den 9 september 1959. Försöket innebar inte insändning i kretsbana. Avsikten var att kabinen skulle utsättas för intensiv aerodynamisk upphettning och belastning med luftkrafter in en ballistisk bana. Provet lyckades och kabinen landade oskadd. Av de provuppskjutningar som gjordes omedelbart före den första bemannande Amerikanska rymdflygning, är det tre som är speciellt betydelsefulla. Den första genomfördes den 31 januari 1961 när ham, en 61 kgs chimpans slungades iväg i mercury Mk 2 en sträcka på 68mil. Det blev en större framgång än man hade hoppats på grund av oväntat stor drivkraft hos bärraketen.

Den 25 april 1961 bara 13 dygn efter det att Gagarin hade gjort sin berömda rymdfärd runt jorden. Förberedde man i USA att skjuta upp en obemannad Mercury-kabin i omloppsbana för första gången. I stället för en levande astronaut fanns det en astronaut simulator där. En robot som andades,talade, svettades. Roboten utsatte miljöreglersystemet för samma påfrestningar som en människa skulle ha gjort. Den förbrukade syre och tillförde den cirkulerande syrgasen koldioxid och vattenånga.Elektriska element med effekten på 200 watt fick motsvara kroppsvärmen. Två bandspelare med förinspelade röster kom tillanvänding för att kontrollera komunikationsutrustningen. Uppsändningen slutade emellertid olyckligt. Efter en mjuk och fin start började Atlas-raketen avika från kuren. Efter 40 sekunder var säkerhetsofficeren tvungaen att trycka på knappen till självförstörelse. Radiosignalen utlöste sprängladdningen som sprängde raketen.

Trots detta missöde med den obemannade kabinen, fortsatte Nasa ivrigt att planera för en bamannad kabin med en Redstone-bärraket. Trots att den skulle begränsas till en ballistisk bana längs Atlantic Missile Range. Astronauten Alan B Shepard väntade i mer än fyr timmar i sin kabin Freedom 7 den 5 maj 1961, medan molnen skingrades och "tekniska hinder" eliminerades av uppskjutningsteknikerna. Till slut strax efter 09:34 Eastern standard time, kom det historiska ögonblicket, och Shepard kom i väg efter en perfekt start. Shepard demonstrerade att man kunde attitydreglera en rymdfarkost under tyngdlöshet. Med ett reglerhandtag utförde han försiktiga tipp, roll och girrörelser. Vid landningen utlöstes stabiliseringsfallmskärmen på 7 500 meter, 30 sekunder senare utlöstes landningsfallskärmen som förde ner kabinen mot havet med en nedslagshastighet av 10 m/sek . Stöten mot vattnet mildrade genom en landningskudde som frigjordes när värmeskölden lösgjodes under landningsmanövern. Shepard tillrygglade en sträcka på 480 km och flygningen genom fördes på 15 minuter och 22 sekunder, av vilka han var tyngdlös i 4 minuter och 45 sekunder.

Ytterliggare värdefulla erfarenheter av regleringen av en Mercury-kabin vanns av kapten Gus Grimsson den 21 juli 1961, när han genomförde en liknande ballistisk flygning i sin kabin Liberty Bell. Efter att ha frigjorts från Readstone-raketen nådde farkosten en höjd av 190 km, varefter den slog ner i havet 485 km från start punkten. Sedan Liberty Bell hade landat höll en olycka på att hända. Under det att Grissom väntade på bärgning inuti kabinen, sprängdes luckan bort, och kabinen började omedelbart att vattenfyllas. Grissom kämpade sig ut och var tvungen att simma i flera minuter innan han räddades av en helikopter. Under tiden hade en annan marin helikopter (Sikorsky Hus-1 ) lyckats fästa en lina vid den sjunkande kapseln. Vid ett tillfälle hade helikoptern ett hjul i vattnet, till den grad var besättningen beslutsam att rädda kapseln. Då började en röd varnings lampa blinka (vilket visade sig senare vara falskt) vilket betydde att motorn var överhettad. Man kapade linan och Libety Bell sjönk till 5 500 meters djup. Under tiden togs Grissom ombord på USS Randolph. trots att han hade svalt en hel del vatten kvicknade han till snabbt. Senare förklarade han att han hade tagit bort säkringarna vid luckan strax innan de exploderande bultarna som höll den detonerade. Uppenbarligen hade det blivit kortslutning.

Trots framgångarna med de två bemannade färderna i ballistisk bana. Återstod det föt Nasa att få en Mercury-kabin i omloppsbana. Den 13 september sköts en kabin med en astronaut docka ut i omloppsbana. Så kom då turen till chimpansen Enos att skjutas upp i omloppsbana den 25 november, den gjorde 2 varv i bana runt jorden. Ett teknisk fel förkortade resan.

Nu kom till slut tillfället att skjuta upp en människa i omloppsbana. Det blev överstelöjnant John Glenn, och hans tre varv runt jorden den 20 februari 1962. Innebar en viktig etapp för den Amerikanska rymdfarten. Efter att ha väntat på startplattan i 3 timmar och 44 minuter i Friendship 7-kabinen på grund av en serie "tekniska svårigheter" startade Glenn 09:47 EST. Atlas-D-farkosten steg som beräknat över atlanten och kl10:00 kom bekräftelsen på att kabinen hade gått in i omloppsbana. Allting gick väl det första varvet, Friendship 7 slutförde sitt första varv kl 11:21 med en medelhastighet av 28 100 km/tim. Kl 11:28 medelande Glenn att han hade svårigheter med den automatiska attitydregleringssystemet. kapseln girade långsamt till höger med ungefär en grad per sekund. Ännu hade det stora problemen inte dykt upp när, Glenn befann sig på det tredje varvaet uppfånagde markstationen i Muchea (Australien) en telemetrisignal som visade att kabinens värmesköld möjligen kunde ha lossnat på grund av en felaktig strömbrytare. Anledningen till att man avände en löstagbar värmesköld berodde på att under dom sista faserna i landningen, just innan kapseln hängade i sin fallskärm slår ned i havet. Då sänktes värmeskölden 12 dm och drog med sig en perforerad krage glasfiberarmerat gummi. Detta bildade en luftkudde som mildrade nedslaget. Om skölden lossnade fanns det inget som kunde hindra kapseln från att brinna upp vid nerfarten. Glenn beskrev senare att den här skräckinjagande situationen vid nerfarten var nervpåfrestande. När nerfarten började hörde han en duns, efterhand som upphetningen tilltog började ett orangefärgat sken synas utanför kabin fönstret. Det blev snart klart för Glenn att något höll på att gå sönder. Glödande skrot stycken på upp till 20 centimeter strömmande förbi fönstret. Det som hade gått sönder var bromsraketen, landningen gick bra trots missödet.

Tre månader senare stog nästa Mercury-kabin färdig på sin Atlas farkost vid "the Cape". Det var Aurora 7 med Kommendörkapten M. Scott Carpenter. Starten utfördes den 24 maj 1962 08:45, farkosten gick i en bana på mellan 160-270 kilometers höjd. Det första problemet han fick ta itu med var överhettning av tryckdräkten. Sedan han gymnastiserat med en gummirem steg temeraturen till 27.8 grader under det första varvet. Carpenter beordrades vila och då gick temperaturen ner till 21 grader celsius. Carpenter hade två viktiga expreiment att utföra, det mest invecklade hade att göra med en aluminiserad mylar-plastballong med en 50 cm diameter, som fäst vid en 30 m lång lina, skulle frigöras
från kabinen i början av det andra varvet. Trots att ballongen frigjordes planenligt blåstes den inte upp helt. Som ytterligare hjälp för gemini-programmet utfördes ett experiment till som gick ut på att observera vätska. Monterad i kabin befann sig en flaska på 7.5 cm i diameter i vars mitt ett rör hade placerats . Tre hål i ändan av röret tillät vätskan tränga in i det. Vätskan bestod av destillerat vatten, ett grönt färgämne, en aerosollösning för minskning av ytspänningen, istället för att flyta omkring i små kulor. Resultatet var avgörande för konstruktionen av tankar i rymdfarkoster och av motorsystem som kunde startas flera gånger. Svårigheterna med det automatiska attitydreglersystemet innebar att Carpenter. Måste tippa upp farkosten till den rätta vinkeln för raketinbromsningen med hjälp av manuell reglering. Spårningsresultat med radar visade att rymdfarkosten under tiden strax före inbromsningen hade ett "genomsnittligt girfel på 27 grader". Detta i kombination med den sena tändnigen av bromsraketerna, resulterade i att kapseln missade det förutbestämda landingsplatsen i stilla havet med 465km. Carpenter tryckte på knappen för manuell bromsning, när inte bromsraketerna tände automatiskt. Detta utfördes 3-4 sekunder senare än planerat. Vilket motsvarar ca 25-30 km av det totala felet. Man förlorade nu radiokontakten med Carpenter trots att en ny radio frekvens utnyttjats i ett försök att övervinna den avskärming av radion som åstadskoms av den joniserade plasmaskikt som vid återfärd in i atmosfären bildas runt ett rymskepp. Hela världen väntade nu ängsligt på nyheten om astronauten, och till slut kom meddelandet att Carpenter upptäckts ungefär 200km nordost Puerto Rico. Efter att ha landat 17:41 hade han krupit ur kabinen och väntat på bärgning i sin gummiflotte. Vid flygningen som varade tre varv, färdades han 131 000 km.

Den näste som sändes upp från Cape var Kommendörkapten Walter M Schirra den 3 oktober 1962 i sin Sigma 7-kabin, under det första varvet höll han sig på höjder mellan 163-285 km. Flygningen som planerades vara 6 varv lång, gav tidsmässigt tid till ett flertal experiment såsom, hur mycket drivmedel man kunde spara i attitydreglersystemet med väteperoxid. När Schirra började sitt 3 varv rapporterade han att ca 90% av drivmedelsförådet var kvar. Kabinen tilläts flyga 99 minuter utan drivkraft och alla kontoller bortkopplade. Den enda märkbara effekten som märktes var att temperaturen höjdes i rymddräkten under dom två första timmarna. Det togs många fotografier på jorden med en 35 millimeters kamera. Nerfärden gick som planerat och han landade i stilla havet 475 km nordost Midwayön, den tillrygglade sträckan var 248 000 km.

Den sista Mercury uppskjutning var den mest abitiösa och på många sätt den mest lyckade. Den hade planerats som Amerikas första dygnslånga rymdflygning. Varvid målet var att uppnå 22 varv, med astronauten Major L Gordon Cooper vid spakarna, han for till väders i sin Mercury kapsel Faith 7 den 15 maj 1963 kl 09:04. Liksom astronauterna Glenn,Carpenter och Schirra hade Cooper många uppgifter att utföra, desutom lades stor vikt vid medicinska undersökningar med tanke på resans längd. Det mest anmärkningsvärda observationerna som rapporterades av Cooper var emellertid de som rörde möjligheten av detaljiaktagelser på marken med en skärpa som enligt optikens lagar borde vara omöjligt. Förutom att han såg floder, sjöar, berg, öar, när han befann sig över nordafrika, tyckte han sig se vad han trodde var kölvattnet från en båt på Nilen. Då han såg ner från kabinen över norra Indien och Tibet såg han slingrande vägar, rökstrimmor från skorstenar, hus, fordon och ett tåg. officiella talesmän för rymdforkningen var skeptiska och efter flygningen pratade man om rymdillusioner och hallucinationer. När slutet närmade sig på hans långa flygning i omloppsbana , hade Cooper andra saker att tänka på han hade svårigheter med rymdskeppets orienteringssystem gjorde det nödvädigt för honom att övergå till manuell reglering. Svårigheterna uppstod med två kopplingar till en förstärkar-kalibrator som användes för att omvandla elektriska signaler från olika rymdfarkostsystem till order. En del av detta systems funktion var att reläa kommandon som aktiverade väteperoxidmotorerna i det automatiska attitydreglersystemet. Felet spårades efteråt till fuktighet i rymdfarkosten som hade åstakommit korrosion i och omkring de elektriska kontakterna. Cooper tippade upp rymdfarkosten med hjälp av dom manuella kontrollerna och tände bromsraketerna. På grund av det inträffade elektriska felet instruerades han också från Mercury Kontroll att slutföra nedfärden med manuell attitydreglering. Instruktioner för brommsmanöverkontroll , manövrer och tidshållning gavs av astronauten John Glenn som tjänstgjorde som sambandsman med rymdfarkosten ombord på spårningsskeppet Coastal Sentry utan för Japans kust. Nedslaget i havet skedde ungefär 130 km sydost om Midwayön i stilla havet kl 19:24 den 16 maj. Från Hangarfartyget USS Kearsarge kunde man tydligt se kabinen komma ner i sin fallskärm. Hangarfartyget slutförde bärgningen 37 minuter senare. Cooper hade tillrygglat 940 000 km. Trots de betydelsefulla framsteg som gjorts i Mercury-programmet, släpade Amerika kraftigt efter ifråga om flygtimmar i rymden. Av de sex Amerikanska astronauterna hade bara fyra gjort flygningar i omloppsbana tillsammans 53 timmar. Sammanräknat hade de tillrygglat en sträcka av 1 450 000 km. Sovjets Vostok kosmonauter hade å sin sida bokförts för 382 timmar. Valentina Teresjkova hade varit i rymden 17 timmar längra än alla de Amerikanska astronauterna tillsammans. Det dröjde två år innan Amerikanerna började ändra denna situation. Det skedde med Gemini programmet som genom fördes på ett lysande sätt.

Den första Gemini starten skedde den 23 mars 1963 09:23 efter tekinska problem under enbart 24 minuter. Ombord befann sig Gus Grissom chefspilot och John Young de gjorde 3 varv runt jorden på 4 timmar och 53 minuter. Och deras farkost blev den första att dirigeras från en omloppsbana till en annan. Landningen ägde rum 14:47 i Atlanten inte långt från Grand Turk Island. Resans längd blev 130 000 km. Under denna flygning blev Grissom den första människa som hade varit uppe i rymden två gånger. Han hade varit uppe med Mercury-kapseln tidigare.

Därnäst sändes James A McDivitt och Edvard H White upp i omloppsbana den 3 juni 1963 10:16 i rymdfarkosten Gemini 4. Det främsta målet var att genomföra ett rymdmöte med slutsteget av bärfarkosten Titan. I ett fruktlöst försök att jaga ikapp bärfarkosten förbrukades 42% av drivmedlet. På det tredje varvet skrevs det återigen Amerikansk rymdhistoria, när astronauten White gjorde Amerikas första rymdpromenad. White beskrev händelsen som "uppfriskande", promenadens längd blev ca 21 minuter längre än planerat. Landningen skedde 370 km norr om San Salvador den 7 juni kl 12:12 och resans längd blev 2 600 000 km.

Nästa flygning som planerades pågå i 8 dygn, skulle utforska problemen vid rymdmöte i omloppsbana mera i detalj. Det var också den första flygning som använde bränsleceller istället för kemiska batterier som elektrisk kraftkälla ombord. Pilotos på Gemini 5 var Gordon Cooper och Charles P Conrad. Titan-raketen for tillväders den 21 augusti 1965 09:00 denna gång uppstod inga tekniska missöden. Flygningens experiment bestog av radarutprovning. Landningen skedde den 29 augusti 07:56 535 km sydväst om Bermuda. Gemini 5 utförde 120 varv runt jorden under denna historiska rymdflygning, varmed man överträffade den 119 timmar långa flygning som utfördes av Sovjetsike kosmonauten Valerij Bykovskij i Vostok 5. Den totala sträckan på denna resa blev 5 360 000 km.

En enorm informationsmängd insamlades av astronauterna på Gemini 5. Inte minst betydelsefull var den slutgiltiga och överväldiga beviset på möjligheten att urkilja små föremål på jordens yta. Vid den 16e kongressen som hölls av den Internationella astronautiska federationen i Athén en månad senare, förklarade Cooper att det var möjligt att se kölvattnet efter fartyg ute på havet. Vid rymdkongressen visade Cooper bilder som tagits med modifireade kommersiella kameror, bilder som visade en anmärkningsvärd detaljrikedom. En mängd vackra bilder visades på USA,Mexico,Tibet,Cuba,Kina mm. Astronauterna hade fått en lista på motiv som skulle fotograferas alla från Amerika och Afrika, där fanns urvalda städer,järnvägar,hamnar,floder,sjöar,upplysta städer på jordens nattsida,fartyg mm. förvånansvärt detaljkarpa bilder som togs ovanför Cape Kennedy visar startplattor och schaktingsarbeten i samband med Apollo projektet.

Nu kom dagen som ett rymdmöte skulle ske med en Agena-målfarkost. Ungefär 90 minuter efter det att Atlas-Agena hade skjutits upp den 25 oktober 1965 skulle Gemini 6 följa efter och upprätta kontakt på det tredje varvet. Under tiden som astronauterna Walter Schirra och Thomas Stafford väntade i sin rymdfarkost efter det att målfarkosten startat rapporterade spårningsstationen att man förlorat kontakten. Agena-steget hade inte förmått gå in i omloppsbana efter frigörandet från Atlas-bärfarkosten. Uppskjutningen av Gemini 6 inställdes omedelbart och eftersom man inte hade någon tillgång till en annan Agena-farkost. Nu planerade man att två Gemini farkoster skulle utföra en dubbelflygning som inkluderade ett rymdmöte. Gemini 7 som skulle skjutas upp med Frank Borman och James Lovell, skulle göra en 14 dygns flygning som ett slutprov på människans anpassningsförmåga till långa perioder i rymden. Starten gick av stapeln den 4 december 1965 kl12:30 återigen utan några missöden. Förutom medicinska tester skulle besättningen göra 20 olika experiment, av vilka 14 var upprepningar av tidigare experiment. Två av experimenten var förberedande navigationstester inför det nya Apollo-projektet. Som förberedelse för rymdmötesxperimenten hade man monterat en "rymdmötesgivare" i rymdfarkostens nos. Den vägde ca 20 kg och var konstruerad för att ta emot signaler från rymdmöstessystemet på Gemini 6 och sända tillbaka dem på bestämda frekvenser och bestämda pulser. Efter omfattande experiment som pågick i fem dygn , förberedde sig Borman och Lovell för ankomsten av Gemini 6 som stod klart på Cape Kennedy morgonen den 12 december, De väntade förgäves på grund av tekninska problem fördröjdes starten till den 15 december kl08:37. I det ögonblick Gemini 6 började sina rymdmanöverer låg den 1 930 km bakom Gemini 7. Efter sex större raketimpulser som gav hastighetsändringar mellan 4.3 och 18.5 m/sek, och åtskilliga mindre raketkorrektioner, befann sig det två farkosterna i radarkontakt på 435 km avstånd. Från det ögonblicket förde ytterligare raketimpulser Gemini 6 inom 35 m från Gemini 7 efter 5 timmars och 47 minuters flygtid. Det två farkosterna stannade i närheten av varandra i 20.4 timmar. trots att farkosterna inte hade några anordningar för dockning så minskades avstånden i bland till några enstaka meter. Vid ett tillfälle var dom bara några centimeter ifrån varann. Gemini 6 skulle bara flyga ett dygn så nu var det dags att landa, dom slog ner i Atlanten den 16 december kl10:29 sträckan blev 725 000 km. Gemini 7 fortsatte med flera experiment typ kolla efter en uppskjuten Polaris A-3 missil från en ubåt, Gemini 7 gjorde en perfekt Plash-Down utanför Bermuda den 18 december kl09:05. Deras rekordflygning på 206 varv hade tagit 330 timmar, 35 minuter och 17 sekunder, total flygsträcka på 9 200 000 km.

Nästa viktiga steg i Gemini programmet var att genomföra en dockning i rymden. Gemini astronauterna hade lärt sig att behärska tekniken i en docknings-simulator vid manned Spacecraft Center i Houston. Den 16 mars 1966 sköts en ny Agena-farkost med hjälp av en Atlas-d raket upp i omloppsbana, när målfarkosten efter 101 minuter efter start nådde den angivna positionen. Nu skickades Gemini 8 med astronauterna Neil Armstrong och David Scott upp. Starten skedde den 16 mars kl 11:42, flygningen var planerad till 3 dygn. Målet var att med styrraketer försiktigt föra in den smala ändan på Gemini i Agenas dockningskrage där ett riktmärke i form av en stång på rymdfarkosten skulle föras in i ett V-format uttag. I linje med uttaget på Agena farkosten satt den vertikala antennen för L-bandsradarn som användes för pejla Agena från rymdfarkosten strax före dockningen och för att styra Agena bort från Gemini strax innan dockningen. Målfarkosten hade sitt eget framdrivnings system som antingen kunde styras från Gemini eller marken. Efter 6 timmar och 34 minuters flygning var världens första dockning genomförd mellan två rymdfarkoster. Det innebär inte bara att de två farkosterna var mekaniskt fästade vid varandra på det sätt man planerade för Apollos mån program. Vid dockningen blev också farkosternas styrsystem automatiskt sammakopplade, på det sättet kunde Gemini astronauterna starta Agenas 7.25 mp raketmotor och genomföra kombinerade manövrer med de båda farkosterna som en enhet. Det var ungefär 20 minuter efter dockningen som problemen startade, plötsligt började farkosterna samtidigt gira och slå kullerbyttor i snabb takt. Som det senare skulle visa sig , berodde detta på att en av Geminis 11 kp rollraketer startade utan signal. Armstrong frigjorde Gemini från Agena, och efter en del besvär lyckades han stänga av rollraketen. När Gemini slutligen var under kontroll fann man att 75% av drivmedelsförrådet för nerfart hade använts och mark-kontrollen sände instruktioner om att flygningen skulle avbrytas. Nödlandningen skedde den 16 mars kl 22:38, 1 110 km sydost Okinawa och mindre än 5 km från den planerade landningsplatsen. Armstrong och Scott lämnade kapseln efter 1 timme och väntade på bärgning i sin gummiflotte. De plockade upp av den Amerikanska jagaren USS Mason kl 01:38 följande morgon. Istället för 3 dygns flygning blev det 10 timmar och 42 minuter och en sträcka på 290 000 km.

De sista Gemini flygningarna avsågs utveckla rutiner för rymdmötes och dockningsmanövrer. Som skulle användas av tre manna skeppet Apollo. De första obemmanade Apollo kabinerna hade redan skickats upp med hjälp av Saturn 1B raketen. Man planerade att genomföra tre rymdmötes och docknings försök mellan Gemini 9 och en Agena målfarkost och dessutom en rymdfrisvävnings experiment om totalt 2 timmar och 25 min. det senare skulle vara en utprovning av en manövrerings enhet för rymdfrisvävning. Den skulle fästas på astronautens rygg. den första missräkningen kom den 17 maj när en Atlas-D raket som bar Agenamålfarkosten fick fel på styrsystemet och föll i Atlanten. Återigen måste Gemini starten uppskjutas tills en anna målfarkost kunde förbereddas. Och den här gången fick en ATDA (Augstmented Target Docking Adapter) ersätta Agena. Allt gick väl vid uppskjutningen av Atda den 1 juni 1966, tills telemetriska signaler visade att skalplåtarna på nosen inte hade frigjorts. Sen kom nästa missräkning, man måste skjuta upp starten av Gemini 9 i ungefär 100 minuter på grund av datafel i markkontrollen. Astronauterna Thomas Stafford och Eugene Cernan var tvunga att vänta 48 timmar till innan deras uppdrag kunde börja, dom startade den 3 juni 1966 kl 08:39. Eftersom deras bana gick i samma plan som Atda-banan var det inga problem att med att åstadkomma rymdmötet på det tredje varvet. Det var på 31a varvet som Cernans rymdfriövning skulle ta sin början hans vistelse utanför Gemini varade 2 timmar och 9 minuter. Till sin stora överaskning fann han sin arbetsuppgift alltför krävande. Flygningen med Gemini 9 fortsatte 3 dygn till och den 6 juni genomförde farkosten en perfekt kontrollerad halvballistisk nedfart, varefter landningen skedde 650 meter från det planerade Plash-Down platsen ungefär 550 km öster om Bermuda. Flygsträckan på denna tur blev 2 020 km.

Nästa Gemini flygning bevisade att astronauterna behärskade sina farkoster vid rutinmässiga flygningar. En ny Agena gick in i omloppsbana den 18 juli, varefter Gemini 9 följde den efter 100 minuter med rymdflygarna John Young och Michael Collins. Rymdmötet med Agena genomfördes programenligt, sedan de två farkosterna lyckligen hade dockat, nu genomfördes förberedelser för starten av den andra manövern som skulle placera den kombinerade rymdfarkosten i en överfartsbana, vilket skulle nå den tidigare Agena-banan på 480 km höjd. Collins uppdrag var att klättra ut och hämta förpackningen med meteoritindikatorn. Han använde den dockade Agena-farkostens framdrivningssystem för att förändra banan, efter att ha frigjort sin farkost manövrerade astronauterna sig sen intill målfarkost nr 2, Agena-steget för Gemini 8. Sedan kabinen evakuerats lämnade Collins den fäst vid en 7.5 m livlina medan Young höll kabinen några meter ifrån Agena. Collins svävade över till den andra farkosten, lossade meteoritindikatorn och återvände till Gemini kapseln med den. Det var första gången en människa fått kontakt med en annan rymdfarkost i omloppsbana. Splash Down skedde den 21 juni kl 16:06 ca 850 km öster om Cape Kennedy och knappa 5 kilometer från den planerade nedslagsplatsen. flygsträcka 44 varv och 1 970 000 km.

Nästa mål inom Gemini programmet var att förena två farkoster i omloppsbana så man kunde göra experiment med passiv attitydstabilisering. Det var det uppdraget som astronauterna på Gemini 11 Charles Conrad och Richard Gordon hade fått då deras färd började den 12 september 1966 kl 09:42. Liksom tidigare hade en Agena-farkost startat ca 100 minuter tidigare. Syftet var att åstadskomma ett rymdmöte under Geminis första varv "ett så kallat direktmöte". Ett sådant genomfördes efter schemat ungefär 94 minuter efter start. Sedan farkosterna hade dockat använde Gemini 11, Agenas flerfaldiga startbara raketermotorer till att tänja banan till en vid ellips med höjder på ungefär 290 km och 1 370 km. Den maximala hastigheten i denna bana var ca 29 000 km/tim. Astronauterna frigjorde sig fyra gånger från Agena och hade ändå tillräckligt med drivmedel för att genomföra ett icke planerat rymdmöte med Agena. Gordon stod upprätt i 2 timmar och 8 minuter med huvudet och skuldrorna stickande ut genom den öppna luckan för att fotografera moln,stjärnor,jorden ur skilda belysningar. Splash Down var den mest träffsäkra i Gemini-programmets historia. Farkosten slog ner ungefär 1 130 km öster om Miami i Florida kl 08:59 den 15 september bara 2.5 meter från planerad nedslagsplats. Den totala flygsträckan blev 1 970 000 km.

Den sista flygningen med Gemini-serien närmade sig och den 11 november kl 15:46 startade Gemini 12 med piloterna, James Lovell och Edvin Aldrin. Det blev dom vanliga testerna med frisvävning mm, landningen skedde den 15 november kl 14:21 1 160 km sydost om Cape Kennedy, flygsträckan blev 2 620 000 km på 59 varv runt jorden. denna landning skedde endast 4.35 meter från planerade Splash Down plats, med detta plask i havet var Gemini programmet avslutat.

protokollet var imponerande. Amerika var långt före Sovjetunionen i nästan varje fas av den bemannade rymdflygningen. Tillryggaladga sträckor hade
Mercury/Gemini registrerat 28 400 000 km
Vostok/Voschod registrerat 12 000 000 km.
men ännu mer imponerade var att dom båda supermakterna hade tillsammans hade genomfört banbrytande rymdflygningar på 40 miljoner km.