Ordlista för dom mest typiska orden i den här branchen

Ablation:
"Avskalning" smältning och förgasning av en värmesköld under en rymdfarkost nedfärd.

Acceleration:
En ändring av hastigheten. En negativ ändring, dvs inbromsning kallas även retardation.

Accelerometer:
Ett intrument som avkänner hastighetsförändringar längs en axel.

Aeornautik:
Veteskapen om hur man bygger och styr flygfarkoster.

Altimeter:
Ett intrument som mäter höjden över en planets eller månens yta. Altimetrar på rymdfarkoster
fungerar så att de mäter tiden på radiosignaler som studsar mot ytan.

Apolunum:
Den punkt på en rymdfarkosts bana där den längst från månen.

Astronaut:
En pilot eller passagerare på en rymdfärd, även en person som utbildas för en rymdflygning. Sovjetiska astronauter kallas för kosmonauter.

Astronautik:
Veteskapen om en rymdfarkosts styrning

Atmosfärstryck:
Lufttrycket i jordens atmosfär, omkring 100 kpa vid havsytan. Ett sådant tryck upprätthålls också på konstlad väg i rymdfarkoster och rymddräkter.

Attityd:
En rymd farkosts orientering (axelriktning) i förhållande till dess rörelseriktning.

Autopilot:
Ett system eller intrument som kontrollerar en farkosts flygning efter en förinställd bana och höjd.

Avfyrning:
Förbränningsverkan i raketer. Framdrivandet i rymden åstadkomms genom en serie avfyrningar.

Azimut:
Vinkelmått på ett föremåls position längs horizonten, uttryckt i grader från öst till väst. Som en av
de koordinater som uttrycker position på himmlavalvet, används måttet ibland för att spåra rymdfarkoster.

Ballistik:
Vetenskapen om projektiler och deras flygrörelser

Bemmand manöverenhet:
(Manned maneuvering unit MMU) ett bärbart jetaggregat som används av astronauter för att driva fram sig själva i rymden oberoende av en rymdfarkost.

Bromsraket:
En raket som alstrar drivkraft i motsatt rörelseriktningen i syfte att sakta in en större raket eller satellit.

Bränsle:
En substans som när den kombineras med ett oxidationsmedel brinner och generar drivkraft i raketer.

C-Band:
En radio frekvens på 5 gigahertz som användes för kommunikation i rymdfarkosten på Mercury och Geminiflygningarna.

Chockvåg:
Den tryckvåg som bildas i fören på ett rymdskepp eller en satellit när den rör sig snabbt genom jordens atmosfär, mer allmänt varje sådan våg som bildas mellan ett föremål och ett icke fast ämne.

Deklination:
En av de koordinater som mäts i grader och används för att ange ett fixt föremåls, tex en stjärnas position på himmelssfären. Deklination är ett  nord-sydligt värde i likhet med breddgraderna på jorden.

Dockning:
Sammankoppling av två enheter i rymden.

Dopplereffekten:
Ett fenomen som gör att vågor tycks kortare när deras källa närmar sig iakttagaren och längre när källan avlägsnar sig från iakttagare.

Drivkraft:
Den kraft som driver en raket eller rymdfarkost. Drivkraften genereras av att gaser i höghastighet i form av en jetstråle uttöms genom ett munstycke.

Drivmedel:
En kemisk förening eller blandning som förbräns för att generera drivkraft i en raket eller rymdfarkost.

Elementarpartiklar:
Materia är uppbyggd av elementarpartiklar som elektroner och protoner.

Excentricitet:
Avståndet mellan brännpunkterna i en ellips, och således ett mått på hur mycket en ellipsk bana aviker från en cirkel.

Fastbränsleraket:
En raket som drivs med fasta bränslen och används att skjuta upp en rymdfarkost i omloppsbana.

Frekvens:
Antalet svängningar per sekund av en elekromagnetisk våg.

Förbränning:
En kemisk reaktion mellan två eller fler ämnen som avger värme, ljus, gasser.

Geosynkron:
Beteckning på ett sådant kretslopp runt jorden hos en rymdfarkost eller satellit att omloppstiden är tjugofyra timmar samma tid som det tar jorden att göra ett varv runt sin egen axel. Således stannar farkosten eller satelliten ovanför en och samma plats på jordytan. Geosynkrona omloppsbanor uppnås ovanför ekvatorn på en höjd av ungefär 35 900 kilometer.

Gir:
Rörelsen hos en farkost runt sin vertikala axel, "fören och aktern rör sig sidledes"

Gravitation:
Den kraft som orsakar att två skilda massor attraheras.

Gyroskop:
En snurrande, hjullik anordning som motstår varje kraft som försöker luta dess axel. Gyroskop används för att stabilisera attityden hos raketer och rymdfarkoster i rörelse.

Himmelssfär:
Det synliga himlavalvet som omger jorden, det är vedertaget att specificera en himlakropps position genom att ange dess projektion på denna sfär.

Höjd:
I astronomiska sammanhang ett vinkelmått på ett föremåls höjd ovan horisonten, anges i regel tillsammans med  azimut, en annan av de koordinater som används för att ange himlakroppars position och ibland används i spårning av rymdfarkoster.

Injektionsvinkel:
Den vinkel i vilken en rymdfarkosts projetktilbana på tillbakavägen skär jordatmosfären.

Insats:
Den gummiliknande massa av kemiska drivmedel som ger drivkraft i fastbränselraketer. Insatsens mönster avgör förbränningstakt och -mönster och styr således drivkraften.

Jonosfären:
Ett atmosfäriskt skikt som domineras av laddade, eller joniserade, atomer som sträcker sig från omkring 60 till 650 kilometer från jordytan.

Kardansk upphängning:
Del i en anordning som konstruerats för att hålla ett föremål eller ett instrument som tex en rymdfarkosts tröghetsmätare i en konstant vinkel inom en rörlig ram.

K-band:
En kommunikationsfrekvens på 15 gigahertz som används för höghastighetssändningar av data från rymdfärjor.

Kinetisk energi:
Ett föremåls rörelseenergi, tex en fallande kropps energi.

Korona:
Solens yttre skikt. Koronas skiftande utseende återspeglar ändringar i solaktiviteten.

Landningmotor:
Raketen som används för att driva ett rymdfarkost när den gör en planerad landning på en planets eller månens yta.

Luftsluss:
En kammare som skiljer olika miljöer, särsklit olika luftryck, och används för att gå in och ut ur en rymdfarkost.

Magnetometer:
En anordning för att mäta styrkan och riktningen hos magnetiska fält.

Mikrogravitation:
En omgivning med mycket svaga gravitationskrafter, som den som finns i ett rymdskepp i omloppsbana. Mikrogravitation i rymdstationer kan möjliggöra experiment eller tillverkningsprocesser som inte är möjliga på jorden.

Motor:
kan dels vara en vätskedriven raket eller startraket på en rymdfarkost och vars drivkraft kan regleras, dels en raket som bränner fasta bränslen.

Månmodul:
Den farkost som används på Apollo-flygningarna för månlandningar. Månmodueln bestod av ett landningssteg som användes för att landa på månen och som plattform att lyfta från, och ett steg för uppstigning, som besättningen använde som förläggning och för att återvända till kommandomodulen i omloppsbana.

Nedräkning:
En  kontrollprocedur som används före uppskjutningen av raketer och rymdfarkoster. Standardtidsenhet faställs genom att räkna baklänges till noll, under varje tidsenhet kontrolleras vissa funktioner och system. Uppskjutningen sker vid noll.

Nedstigande nod:
Den punkt vid vilken ett förmål eller rymdskepp i omlopp. Som rör sig från norr till söder, korsar ekvatorplanet.

Nollgravitationen:
Ett tillstånd då gravitationen tycks frånvarande. Nollgravitation uppstår när gravitationskrafterna balanseras av accelerationen hos en kropp i en omloppsbana eller fritt fall.

Nyttolast:
Avkastningsgivande eller användbar last som forslas av en rymdfarkost, betecknar även allt det som en raket eller en rymdfarkost tar med sig och som inte är en del av själva farkosten, dess drivmedel eller styrssystem.

Omloppsbana:
En bana som följs av ett föremål som kretsar runt ett annat föremål.

Omvända kvadratlagen:
Den matematiska beskrivningen av hur styrkan hos vissa krafter, inklusive gravitation, ändras i ett omvänt förhållande till kvadraten på avståndet till kraftkällan.

Oxidationsmedel:
Ett medel som frigör syre för reaktion med ett annat ämne, vilket skapar förbränning och gas som kan driva en farkost.

Parkeringsbana:
En temporär omloppsbana för en rymdfarkost, som intas för rendezvous med en rymdfarkost eller satellit, för att invänta fördelaktiga projektilbanor, eller som en del i modulflygningar som exempelvis Apollos månlandningar.

Perigeum:
Den punkt på en rymdfarkosts eller satellits omloppsbanan då den är närmast jorden.

Perilunum:
Den punkt på en rymdfarkosts eller satellits omloppsbanan då den är närmast månen.

Plasma:
En gaslik förening av joniserande atomer som reagerar kollektivt på elektriska och magnetiska fält.

Plutonium-238:
En form av det radiaktiva ämnet, som kännetecknas av att det emitterar mycket energi.

Polymer:
En kemisk förening som används  som bindemedel i raketbränslesystem, mer allmänt en förening som består av upprepade struktuella enheter.

Projektilbana:
Den kurva som följs av en kropp som rör sig i rymden. En sluten projektilbana kallas omloppsbana.

Radiovågor:
Den minst energirika formen av elektromagnetiska vågor, som alltså har den lägsta frekvensen och den längsta våglängden.

Raket:
En missil eller farkost som drivs genom förbränning av ett bränsle och ett inneslutet syreförråd. När utloppsprodukter slungas ut ur aktern resulterar det i en framåtriktad drivkraft.

Rektascension:
Är tillsammans med deklinationen en av de koordinater som används för att bestämma ett fixt föremåls. tex en stjärnas, position på himlavalvet. Rektascension mäts i timmar, minuter och sekunder och är snarlik longituderna på jorden.

Rendezvous:
Möte i rymden.

Retardation:
Negativ acceleration, fartminsking.

Roll:
Rörelse längs en flygande kropps längdaxel.

Rymden:
Universum bortom jordens atmosfär. Gränsen vid vilken atmosfären slutar och rymden börjar är inte skarp men börjar vid ungefär 160 kilometers höjd över jordytan.

Rymdfarkost:
En bemannad eller obemmanda farkost konstruerad för rymdresa.

Rymdstation:
En rymdfarkost i omloppsbana som konstruerats för männskliga aktiviteter under längra tid.

Räddningstorn:
En raketdriven konstruktion avsedd att skilja rymdskeppets moduler från deras startraketer i händelse av en olycka. Räddningstornen monteras ovanpå rymdfarkosten och frigörs efter uppskjutningen.

Röntgenstrålning:
Ett band av elektromagnetisk strålning på våglängder mellan ultraviolett och gammastrålning. Eftersom röntegenstrålar absorberas av atmosfären, utförs röntgenastronomi i rymden.

S-band:
En radiofrekvens på 2 gigahertz som används för att kommunicera med bemannade rymdstationer.

Satellit:
Varje kropp, naturlig eller artificiell, som går i omloppsbana runt en planet. Termen används oftas för att beskriva månar och rymfarkoster.

Seismometer:
En anordning som används för att mäta markens rörelser.

Servicemodul:
Den slutna sektionen av rymdfarkosten Apollo som rymde styrraketer, luft och vatten och det elektriska kraftaggregatet.

Sextant:
Ett instrument som mäter avstånd med vinklar till fixa himlakroppar och ibland används på en rymdfarkost som hjälpmedel vid navigeringen.

Simulator:
En anordning som imiterar förhållandena under vilka en utrustning eller en farkost fungerar.

Skevroder:
En rörlig klaff på vingen till ett flygplan eller rymdfarkost som används för att justera farkostens flygvinkel.

Solpanel:
En uppsättning ljuskänsliga celler angjorda till en rymdfarkost för att generera elektrisk kraft åt farkosten i rymden.

Solvind:
En ström av laddade partiklar som kommer från solen.

Spårning:
Vetenskapen om hur man övervakar satelliters position med hjälp av radioantenner på marksationer eller genom att använda andra satellitsystem i rymden.

Startraket:
En raket som används för att avfyra ett rymdskepp.

Steg:
En sektion av en raket eller rymdfarkost som drivs oberoende av och ofta är kombinerad med andra för att bilda flerstegsraketer.

Strålning:
Energi i form av elektromagnetiska vågor eller partiklar.

Styrmodul:
Den sektion av Apollos moderskepp som medför besättningen och kommunikationsutrustningen och som används som för återfärden.

Styrraket:
Raketmotor som används för att manövrera en rymdfarkost i rymden.

Sublimator:
En exponerad metallplatta, som är placerad på utsidan av en rymddräkt och fungerar som en avkylningsspiral för att reglera dräkternas temperatur.

Svartkrut:
En blandning av slapeter (Kaliumnitrat), svavel och kol som används i sprängämnen och som ett tidigt drivmedel för raketer.

Telemetri:
Data, vanligen mätdata, som sänds från avlägsen sensor för att registreras i en mottagare.

Termisk energi:
Energi i form av värme.

Tipp (el. lutning)
Rörelsen hos en farkost kring dess tvärgående axel, fören tippar upp eller ner kring denna axel.

Transponder:
En apparat som automatiskt sänder en svarssignal när den aktiveras av en inkommande signal.

Tröghetsmätare:
(Inertial measurement unit "IMU") ett instrument ombord på en rymdfarkost som mäter attityden. den innefattar accelerometrar och gyroskop.

Tröghetsstyrning:
Styrning av en raket eller rymdfarkost under flygning med hjälp av automatiska anordningar som följer en förprogrammerad flygrutt.

Ultrahög frekvens (UHF):
Korta radiovågor som används för kommunikation med en rymdfarkost.

Ultraviolett:
Ett band av elektromagnetisk strålning med högre frekvens och kortare våglängd än synligt blått ljus. Ultraviolett astronomi praktiseras i allmänhet i rymden, eftersom jordatmosfären absorberar det mesta av den ultravioletta strålningen.

Uppstigande nod:
Den punkt på ett föremåls eller en rymdfarkosts omloppsbana, där den från söder korsar ekvatorplanet i nordlig riktning.

Utombordaktivitet ( Extravehicular activity, EVA):
En handling utförd av en astronaut eller kosmonaut utanför en farkost i rymden, en rymdpromenad.

Van-Allen bältet:
Två ringformade strålningszoner runt jorden, koncentrerade till 4 800 och 16 000 kilometers höjd. Bältena innehåller laddade partiklar som skapats av solflammor och som fångats in av jordens magnetfält.

Våglängd:
Avståndet från vågkam eller vågdal till vågdal hos en elektromagnetisk eller annan våg. Våg längden står i ett bestämt förhållande till frekvensen. Ju längre våglängd, desto lägre frekvens.

Återinträde:
nedstigningen i jordens atmosfär från rymden.

Tba´x