Amerikanska Rymdfärder II

Apollo Serien

Apollo programmet, på vilket alla ansträngningar nu koncentrerades på, tydde på att man skulle kunna uppnå President Kennedys mål att sända Amerikanska astronauter till månen före 1970. Man hade nått det stadium då tre obemmanade Apollo farkoster hade skjutits med Saturn IB raketer i stället för den större Saturn 5 som kommer att användas under den verkliga programmet. Den första obemmanade Apollo-uppskjutningen i ballistisk bana den 26 februari 1966 gjordes huvudsakligen för att fastställa nedfartskaraktäritiska för kabinen. i Slutet av 1966 var det dags för en tre mannabesättning att testa Apollo-kabinen och Service delen i omloppsbana runt jorden. Flygningen beräknades börja den 21 februari 1967 och pågå i 14 dagar. När den första Amerikanska rymdfarkost olyckan un inträffade var den därför desto mer förvånande, eftersom det inträffade på marken och inte uppe i rymden. Den krävde tre rymdpionjärers liv. Av dessa hade två redan gjort rymdhistoria. Det var Virgil "Gus" Grissom, Chefspilot på Apollo, som tidigare hade gjort rymdflygningar 1961, 1965, Edvard White, den förste Amerikan som gjort frisvävning, och slutligen Roger Chaffee, vilken ännu inte hade varit upp i rymden. Olyckan inträffade på startplats 34 när dom tränade på nedräkning, som förberedelse för den första bemannade flygningen med rymdfarkosten Apollo 204. Kabinen och service delen var monterad i nosen på den förstärkta Saturn 1, som inte var försedd med drivmedel. Astronauterna hade redan varit i kabinen i 5 timmar. Servicetornet stod på plats runt farkosten och vid tidpunkten för tragedin fick farkosten sin kraftförsörjning utifrån. Den första varningen om eld kom 27 januari 1967 kl 18:31 då nedräkningen stannat på T -10 minuter (dvs 10 minuter före den fingrerade starten). Ända tills denna tidpunkt hade Nasa rapporterat endast smärre svårigheter med utrustningen. Och orsaken med fördröjningen var att man ville förbättra kommunikationerna mellan rymdfarkosten och mark-
personalen, tryck och temperatur på det syre som tillfördes dräkterna var normalt. Trycket i den rena syrgasatmosfären i kabinen var före eldsvådan ungefär 1.1 atmosfär, ett värde som var nödvändigt på marken för att man skulle kunna upprätthålla den önskvärda tryckbalansen. Vid en verkligt uppskjutning skulle den ha minskats till 0,34 atmosfärer då farkosten sändes upp i rymden. Elden tyckas ha startat i kabinens nedre vänstra del, nedanför Grissoms fötter, utan att bli upptäckt. Haverikommisionen ansåg det troligt att en kortslutning hade startat en förbränning som spred sig till det nylonnät som förhindrade lösa föremål från att flyta omkring i kabinen vid tyngdlöshet. Det tog 15 sekunder från den första rapporten om eld (från Chaffee) innan kabin väggen mellan de inre och yttre skroveen brändes igenom. Trycket inuti kabinen var strax före detta 2.55 atmosfärer. Alla tre rymddräkterna brändes igenom, varvid Grissoms (längst till vänster i kabinen) utsattes mest för lågorna och Chaffees (längst till höger) minst. Elden visade ändå förvånande skillnader ifrågan om intensivitet och varaktighet. Det kunde man se efter olyckan att skillnaderna var stor, ett handtag av aluminium hade bränts igen , vilket visar en temperatur om mins 760 grader celsius trots att dess gånjärn av nylon knappa 5 cm från det smälta var relativt okadat, vilket tyder på en temperatur under 254 grader celsius. Dödsorsaken var inandning av rök. Grissom hade formulerat en gravskrift åt sig själv och sina astronaut kamrater i en interjuv som följde hans historiska flygning med Gemini 3 "Om vi dör" sade han "vill vi att folk skall acceptera det. vi har ett riskabelt jobb och vi hoppas om någonting händer med oss skall det inte fördröja programmet. Erövringen av rymden är värd risken att dö för." Nästan omedelbart tillkänna gav Nasa namnen på ersättarna Kapten Walter Schirra chefspilot, Major Donn Eisele första pilot och Walter Cunningham. Det var det reserv lag som hade tränat parallellt med de förolyckade astronauterna. När man senare insett omfattningen av de modifikationer som var nödvändiga för att göra Apollo-farkosten säker, avbröts tillfälligt den aktiva träningen av Apollo-besättningar, Och de astronauter som tidigare hade valts ut för denna avregistrerades. Det skulle dröja innan Amerikanska astronauter var redo att färdas i rymden igen.

Rymdhamnen för USAs månprogram Apollo byggdes på en öde sand och träskområde intill Cape Kennedy på Merritt-ön. Till en kostnad av 1 miljard dollares som antagligen var det största och dyraste projekt dittills, den största enheten startplats 39 krävde 1 000 000 ton stål och nästan 17 000 000 ton betong. Området är på 32 000 hektar stort och täckt med ett nätverk av vägar på 160 km och 35 km järnvägar. Området domineras av en speciell byggnad som kallas VAB (Vertical Assembly Building, "för vertikal montering" ). VAB är monterings hall för Saturn 5 och dess Apollo-farkost, och dess dimensioner är så gigantiska att inte mindre än fyra av dessa bastanta farkostkombinationer kan monteras samtidigt. En månfärd startar i själva verket inne i VAB, för det är här man monterar den kompletta farkosten efter slutmonteringen körs hela ekipaget på en larvbandstransportör med hela startplattan med Saturnus raketen och Apollo kapseln till avfyrningsplaten ca 5 km därifrån det tar drygt tre timmar att komma fram. Då nedräkningen har fullbordats startar fem F1 motorerna i första steget, motorerna förbrukar fotogen och flytande syre i en häpnadsväckande takt av 13 500 liter i sekunden. De första två minuterna förbrukar motorerna 2000 ton drivmedel.

    Tba´x  
Återkommer med mera