Konst- och litteraturriktning, som uppstod under det första världskrigets slutskede i reaktion mot den borgerliga förljugenheten i samband med krigshändelserna, något som grep djupt in i den unga konstnärsgenerationens tilltro till samhället och den västerländska civilisationens välsignelser. Dadaismens första manifestationer ägde rum i Zürich, där namnet fastställdes 1916 genom en slumpmässig användning av ett franskt lexikon. Karakteristiska drag är angreppen på den etablerade värdegemenskapen inom främst språkets och bildkonstens områden. Som vapen används t ex bild- och ljuddikter med till synes obegripligt och meningslöst innehåll eller "antikonstnärliga" bilder, där slumpen får bestämma form och innehåll. Genom att begagna sig av vad som helst - upphittade och mycket vardagliga föremål - ställde man själva konstbegreppet på huvudet. Fransmannen Marcel Duchamp har med sina s k ready mades visat att konst i huvudsak är en social konvention. Viktiga inslag i dadaisternas utspel var dadaaftnarna, som inleddes på Cabaret Voltaire i Zürich. Här framträdde poeter och konstnärer som Hugo Ball (1886-1927), Tristan Tzara, Hans Arp och Francis Picabia med frustrerande och starkt provokativa inslag. Ofta lyckades de därmed reta den oförberedda publiken till ursinne. Dadaismen spred sig under efterkrigstiden till bl a Berlin, Paris och New York. Så småningom blev den alltmer uttalat nihilistisk. Den upplöstes 1924, varefter många av dess företrädare, t ex Max Ernst, Tzara och Arp, övergick till surrealismen.

Denna sida är hämtad ur ©Nordsteds FOCUS 96