World Mambo Mission World Mambo Mission Release:

-------------------------------------------------------------------------------------- World Mambo Mission, ja, det är en mycket trevlig grupp som jag har stött på. Man skulle kunna fråga sig hur jag vet att de är trevliga? Jag tar allt från början. En dag i slutet av -99 eller kanske i början av -00, är inte riktigt säker, stötte jag på ett par låtar (i mp3-format förstås :-]) av en grupp som hette World Mambo Mission. Dem tog mig med storm måste jag erkänna och jag började leta efter dem på alla möjliga ställen, affärer och sånt, men förgäves. Efter att ha letat ett tag på internet så hittade jag en liten ynklig hemsida. Nämligen deras egen, World Mambo Missions egna hemsida. Jag bestämde mig för att maila dem för att få reda på vilket skivbolag de låg på eller så, eller om jag kunde få tag på den här i Sverige. Fick reda på att de låg på ett litet bolag i Atlanta, GA, USA. Så det var ju lite bökigt, men eftersom jag var så väldans intresserad av den här skivan så började jag maila med en av bandmedlemmarna, Dan Furman. Och vi kom fram till att jag helt enkelt kunde skicka 20$ via post till dem vilket jag på direkten gjorde. Jag skickade även med en av Bo Kaspers Orkesters skivor för jag tänkte att det kunde vara kul för dem att höra lite svensk jazz. Ja, det har jag nog inte sagt, att det är jazz det handlar om. Eller det är kanske inte riktigt jazz, jag gissar att det kan vara lite mambo också, med tanke på gruppens namn. Men eftersom jag inte har nån aning om hur mambo låter egentligen så vet jag inte... :-] Nu är det den 28/3 -00 och jag fick skivan på posten för 20 minuter sen. De gillade Bo Kaspers Orkester, trots att det inte var vad de hade väntat sig (Vad hade jag egentligen sagt?). Jag har precis börjat lyssna på skivan, och den är verkligen skitbra!! Bandet är en liten trio som består av Dan Furman på piano, Omar Martinez på trummor och Jordan Dayan på kontrabas. Skivan är drygt 68 minuter lång och består av 11 spår, kortaste spåret är 3:27 och det längsta är 9:32. -------------------------------------------------------------------------------------- 1 - Begin the Beguine (9:32) 2 - Buscando Guayaba (6:40) 3 - Beautiful Love (6:01) 4 - Nature Boy (5:23) 5 - Manisero (The Peanut Vendor) (5:18) 6 - Giant Stellas (4:38) 7 - Opheera Sahara (5:17) 8 - Elizete (3:27) 9 - Boulevard of Broken Dreams/Rumba of Lost Souls (8:18) 10 - Linda Chicana (6:01) 11 - The Mambo Mission (7:12) Skivan börjar lugnt, och ganska underligt faktiskt, med spåret "Begin the Beguine" som är skriven av den kände jazzmusikern Cole Porter. Den innleds med en basgång som går runt, runt, runt till en början medan ett piano för melodin framåt. Ett myckert vackert första spår, men fortfarande med ett ganska ovanligt "sound". Efter att ha suttit i nästan tio minuter med en och samma låt strömmande in i öronen känner man sig sådär härligt mätt och belåten. Men nu ökar tempot och det blir lite mer liv, det andra spåret är mycket gladare. Men det håller bara i sig i ett spår, för i tredje så blir det ett lugnare tempo igen. "Beautiful Love" heter det tredje spåret, och om man känner efter så är det vackert och underbart härligt, precis som kärlek. "Underlig början", tänker jag när jag hör början på det fjärde spåret. Men sen när det kommer igång efter några sekunder så ryser jag nästan av vällust. Det här är finfin musik!! Det är, som i de flesta av skivans spår, pianot som får dominera melodin. Men sjävklart låter man basen ligga i bakgrunden och tillsammans med trummorna fullända spåret. Oj, nu blev det nästan sambarytmer. Spår fem är en mycket bra låt, det finns inte så mycket att tillägga. Förutom att jag kommer att tänka på Brasilien. Och det är ju säkert intressant att veta. Spår sex är verkligen ett stycke härlig musik, det är för övrigt en av de tre låtarna som jag hittade på internet från början. Den är tyvärr lite för kort... :-[ Det här sjunde spåret är den andra av tre låtar som jag hade från början, och jag kan verkligen inte få nog av den. Samarbetet mellan bas och piano är verkligen kanon, även en eloge till trummisen förstås. En bra bit in i låten låter man pianot få spela lite mer fritt, och jag säger bara: "Mycket bättre kan det inte bli!". Känslan i låten är så oerhörd, men tyvärr så är det ju svårt att känna det om man inte har hört låten... Den kortaste låten på skivan, Elizete (fråga mig inte vad det betyder). Lite mer drag än i de andra låtarna, och den skiftar hela tiden mellan dur och moll vilket förhöjer lyssnarglädjen mer, om möjligt. Furman får klättra upp och ner på klaviaturen som en apa, ett litet trumsolo får man med också, eller ett ganska långt sådant till och med. "Vilken rytm" måste jag utbrista, men då märker jag att det bara är 20 sekunder kvar av låten... synd... :-[ Oouh!! Spår nio, vilken sorgsen inledning... och fortsättning... Får mig att tänka på en regnig höstdag... De första fyra minuterna är ganska sega tycker jag, det händer inte så mycket. Det finns några bitar som är lite mer livliga då och då, men trots det är det ganska deppigt... När det är ungefär 2:40 kvar av låten så tar den slut och man förvånas av att den börjar igen, i ett mycket bättre tempo. Nu blir jag glad! Riktigt fartfyllt! Om detta inte hade hänt så hade jag nog inte alls gillat det här spåret, men som sagt, de räddades av tempoökningen... Spår 10: Pianot får inleda själv de första tio sekunderna, och det leder till att det blir mycket effektfullt när de andra (två) instrumenten kör igång. Jag blir imponerad av deras musikalitet, den hänger väl kanske ihop med att de är musiker... Men ändå!! Nåt som nästan stämmer in på alla låtar är, tycker jag, latinorytmen. Den finns nästan alltid med, i olika former, i alla låtar, åtminstone i bakgrunden. Ahh, ännu ett härligt trumsolo, och om det hade varit en liveinspelning så hade vi hört publikens applåder efter solot. Vilken höjdarlåt!! Sista spåret på skivan och sista spåret som jag hade hört i förväg: "The Mambo Mission". Man jammar verkligen loss på sina ställen här... När det är ungefär tre minuter kvar av spåret, och skivan för den delen, så börjar jag känna mig sorgsen, det är ju så bra!! Fast det går ju att trycka på Play igen... :-] En mycket härlig avslutning på en extremt välproducerad och oerhört välljudande skiva. -------------------------------------------------------------------------------------- Jag måste börja med att säga att det som känns lite fattigt med den här recensionen är att jag inte tror att någon överhuvudtaget kommer att skaffa skivan, just för att det är så bökigt. Men strunta i att det är bökigt, skriv ett mail till Dan och be om att få köpa den, han blir bara glad. Jag tycker i alla fall, som ni kanske har märkt, att detta är en mycket bra skiva. Instrumenten får arbeta tillsammans på ett mycket bra sätt och variationen i rytm och stil mellan låtarna gör sitt. Jag kan inte ge skivan mindre än fem i betyg, för just nu har jag ingen bättre skiva (det säger jag iofs ganska ofta, men den här håller nog i sig längre). Ett sista ord: tänk på att det här bara är en recension, det handlar bara om vad jag tycker och känner. Lura inte er själva med att det här är sanningen, lura inte er själva att tro att jag, Martin, vet vilka skivor som är bäst. Det måste ni ju ta reda på på egen hand. Så lycka till i erat sökande!!// Martin, er Webmaster, inte er sanningssägare.