Den 19 juli 1936 bröt spanska inbördeskriget ut. Då var det endast fem år sedan kung Alfonso XIII hade abdikerat samt lämnat landet och republiken hade utropats. Tiden mellan dessa händelser hade varit mycket orolig. Detta berodde mycket på de stora motsättningarna mellan vänstersidan och högersidan i Spanien. De separatistiska krafterna, dvs de krafter som ville lämna Spanien och bilda egna stater, i Baskien och Katalonien bidrog även de till instabiliteten. Vid valen 1936 delade landets politiska grupper upp sig i två stora fronter: Nationella fronten bestående av katoliker, monarkister, godsägare, officerare och falangister på ena sidan och på den andra sidan fanns Folkfronten som bestod av kommunister, socialister borgerliga vänsterpartier samt stöddes av anarkisterna. Anarkisterna som var mycket starka i Spanien jämfört med övriga Europa. Där hade den anarkistiska rörelsen nästan helt dött ut men i Spanien var det en storkraft att räkna med.

För många kom valet att bli valet mellan socialism och fascism. Folkfronten vann valet om än mycket knappt, 34,3 procent mot fascisternas 33,2 procent, dessutom ställde centern upp men de fick endast 5,4 procent av rösterna. Orsaken till att folkfronten kunde vinna valet var att CNT, som tidigare hade förespråkat röstskolk, nu uppmanade sina väljare att rösta på folkfronten. Detta för att högern inte skulle ta makten på laglig väg.

Azañas blev president och de övriga ministrarna kom huvudsakligen från mittenpartierna. Azañas regering ville ha lugn för att fortsätta den tidigare regeringens reformarbete men de lyckades inte skapa detta lugn. De konservativa fruktade en socialistisk revolution medan arbetarklassen fruktade en militärkupp. Alla farhågor slog in. I juli gjorde general Franco tillsammans med stora delar av armén en militärkupp. Milisgrupper som bestod av arbetare bildades för att strida mot fascisterna . Där regeringen vägrade att ge ut vapen till milisgrupperna så de tog vapnen själva istället. I Barcelona slogs fascisterna ner och anarkisterna tog därefter mer eller mindre över staden.

Nationalisterna vände sig till Italien och Tyskland för att köpa vapen och få hjälp med trupper. Regeringssidan å sin sida vände sig till ett antal länder för att köpa vapen med hjälp av den internationella folkrätten som sa att en regering var berättigad att skaffa tillräckliga medel för att slå ner ett inhemskt uppror. Men de europeiska staterna vägrade och upprättade ett noninterventionsavtal dvs de skrev under på att inte blanda sig i på någon sida på något vis.

Trots att både Tyskland och Sovjetunionen skrev under avtalet så skickade de och Italien en betydande mängd vapen och styrkor till Spanien. Fascistsidan var den som överlägset tjänade mest på vapenleveranserna. Tyskland och Italien skickade en stor mängd vapen med generösa betalningsvillkor medan Sovjetunionens vapen främst gick till kommunisterna och med dåliga betalningsvillkor, ofta ville de ha betalt i guld. En viktig orsak till regeringssidans fall var den stora splittringen mellan anarkosyndikalisterna i CNT (Confederación Nacional de Trabajo), anarkisterna i FAI (Federación Anarquista Ibérica) och trotskisterna i POUM (Partido Obrero de Unificación Marxista) på ena sidan och kommunisterna på den andra. Som nämnts tidigare så fick de kommunistiska trupperna de bästa vapnen medan de andra fick nöja sig med gamla vapen från första världskriget. Trots att det på många håll var anarkisternas förtjänst att fascisterna inte hade tagit makten.